Sida 666
HÅRDT MOT HÅRDT.
i.
> ^^ i ser icke lycklig ut, mrs Cameron».
''JaK är djupt olycklig!» svarade hon.
>Är det närgånget att fråga hvarför?»
Mrs Cameron skrapade med spetsen af en liten nätt promenadsko i sanden på den dammiga gångstigen, innan hon svarade.
»Nej», sade hon långsamt, »jag tror jag anförtrott er en eller par hemligheter förut.»
»En har ni åtminstone sagt mig», svarade han menande.
Folk brukade ibland betvifla, huruvida Madge Camerons hy var fullt naturlig, men det fanns ingen anledning att misstänka något smink i den röda färg, som nu steg upp på hennes kinder vid mr Carpendalcs anmärkning.
»Det är den enda sak i världen, som jag önskade att ni skulle glömma», sade hon.
»Det är den enda sak i världen, som är värd att minnas», var lians svar.
»Då kan den hemlighet, som jag nu skulle tala om, icke vara af något intresse för er.»
»Då bry vi oss inte om att tala om den», svarade han med oväntad eftergifvenhet.
Kensington Garden är en härlig junidago ingalunda det obehagligaste ställe i världen. Åtminstone tyckas icke de lyckliga dufvorna tänka så, där de kuttra och näbbas i löfverket ofvanför en.
»Mr Carpendale — Archie», sade mrs Cameron slutligen.
»Mrs Cameron — Madge», svarade han.
»Jag ämnar anförtro mig åt er.»
lian kastade det ena benet öfver det andra och lutade sig bekvämt tillbaka i soffan.
»Jag var alldeles öfvertygad om, att ni var nära att förgås af behof af att fa göra det», sade han »Nå fortsätt, ni kan räkna på mitt deltagande.»
Mrs Cameron vred litet på sin solfjäder och såg på honom öfver hörnet på den.
»Jag har grälat med min man», sade hon
kort.
Mr Carpendale ruskade för ett ögonblick upp sig ur sin dåsiga indolens och betraktade henne kritiskt.
»Allvarsamt?» frågade han.
»Mycket allvarsamt», svarade hon.
»Om hvad?»|
»Åh, det gör detsamma. Men jag vill veta om — vill ni hjälpa mig?»
»Ja, om ni vill säga mig, på hvad sätt det skall ske», svarade„han och sjönk tillbaka i sin maklighet igen.
För en sekund hvilade en mycket liten, ljust be-nandskad hand lätt på Archie Carpendales rockärm. Då den blifvit borttagen, torkade han omsorgsfullt det ställe, som den hade berört, med sin näsduk.
»Kanske ni vill ha litet 'SanitasV» frågade ägarinnan till handen litet skarpt.
Efter något betänkande, svarade mr Carpendale nekande:
»Det gör detsamma med min rockärm, när jag ändå icke kan lägga 'Sanitas' på hjärtat», svarade han.
»På den smulan, som är kvar», rättade hon.
»Just så», medgaf han. »Sedan jag lärt känna er, tviflar jag på, att det återstår mer än ett fragment.
»Inte förut häller Archibald Carpendale», sade hon betonande orden med sitt pekfinger.
»Och ni — har ni någonsin haft något hjärta alls?» frågade han._,
»En gäng — tror jag att jag hade det—», svarade hon eftertänksamt.
»Och hvar är det nu?»
Hon gömde sig bakom solfjädern utan att svara.
»Hvar är det nu?» upprepade han och lutade sig framåt för att kunna se bakom den.
Hon skrattade åt honom, så att groparne i hennes kinder syntes.
»Jag, — tänker — inte — tala — om det för er. Men skulle ni vilja veta, huru ni skulle kunna hjälpa mig?»
»Jag formligen längtar efter att få höra det», svarade han och satte sig bekvämare.
Mrs Camerons ansikte fördystrades, och hennes röst lät allvarsam, då hon svarade.
»Jag skall straffa Jack.»
»Ni kan räkna pà min innerliga medverkan.»
»Och så —
»Nå?»
» Jag vill, att ni skall följa mig på teatern i kväll.»
»Jag förstår.»
»Och sedan skola vi gå ut och supera.»
»Och sedan —»
»Sedan — o, Jack kommer att bli förfärligt oerhördt ond, och då har han fått betaldt.»
Mr Carpendale vred sina mustacher med en betänksam min.
»Jag skall göra Jet på ett vilkor, Madge.»
»På hvilket vilkor ni vill, det gör mig alldeles detsamma!» svarade hon.
»Att ni talar om för mig, hvar ni har ert hjärta för närvarande.»
Mrs Cameron steg upp från soffan.
»Nu är det tid på att gå hem», sade hon.
Han fattade båda hennes händer.
»Säg det, Madge», hviskade han.
Hon kastade en hastig blick på honom och såg sedan bort.
»O! Archie», sade hon. »Det — det behöfver jag icke säga; det har alltid varit på samma ställe, sedan jag en gång förlorade det.», r
t Klockan var '/» 1 slagen, då den droska, i hvilken mr Carpendale och mrs Cameron sutto, körde hemåt. Under en afton på St. Jamesteatem och med en lång supé på »Princes» går tiden hastigt och angenämt. Färden hem skulle taga ännu en timme, och Madge hoppades, att Jack vid denna tid skulle vara så uppretad, som hennes hjärta kunde önska.
»Ni har verkligen varit förskräckligt snäll», sade hon, då hon kröp in i sitt hörn af åkdonet, »och — om ni behagar, så kan ni få lof att taga af mig handsken», tillade hon och höll ut handen, medan hon talade.
Det var sex knappar, och Carpendale höll på, så länge han kunde och lät sina fingrar ömt hvila mot den mjuka, runda armen.
»Blir det hela min belöning?» frågade han missnöjd.
Den sista knappen var uppknäppt, och handsken blef långsamt afdragen.
»Nej», svarade mrs Cameron, eftertänksamt, »om ni är mycket snäll — skall ni få tillåtelse att — nu medan vi åka — att hålla min —.»
»Jag skall uppföra mig som en engel», afbröt han.
»Att hålla min solijäder», fortsatte hon och drog fingrarne ur handsken, som hon höll kvar i handen. (Forts.)
- 655 -
