Sida 104
EN MECENAT.
Af RICHARD HARDING DA VIS. Förf. till »Framgäng». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Unge Carstairs och hans hustru hade en atelier i hörnet af Femtifjärde gatan och Sjette Avenuen, där Carstairs målade taflor och mrs Carstairs stoppade strumpor och skref bref hem till sina föräldrar i Vermont. Unge Carstairs hade haft en tafla på »Salongen» och höll på att få en färdig för »Akademien» i London, hvilken han hoppades skulle bli antagen om han lefde nog länge att fullborda den. De voro mycket fattiga. Inte så fattiga, att de behöfde befara att svälta ihjäl, men det fanns åtminstone en möjlighet att Carstairs ej skulle hinna få sin tafla färdig i ate-liern, för hvilken han inte kunde betala hyran. Han var mycket ung och hacle ingenting att gifta sig på, men hon var villig och hennes anhöriga hade klart för sig att det skulle nog gå bra. De hade blott trehundra dollars kvar nu och det var i slutet af november.
Carstairs begaf sig ut för att taga en skizz af Broadway vid Hundrafemtionde gatan, där den ej var något annat än en landsväg. Han nästan frös fingrarne af sig, under det han höll på att rita af konturerna af de nakna träden och de djupa fårorna i vägen, där vägsmutsen syntes genom snön. Han ämnade måla en gul himmel bakom det hela och ett hus med rök ur skorstenen och ljus i fönstret samt kalla det Vinter.
En häst och vagn stannade just bakom honom, och skuggan på snön upplyste honom om, att den åkande betraktade honom från sitt säte.
Carstairs tog ej någon notis om honom. Han brukade få arbeta med parkpoliser och barnjungfrur kikande öfver axeln, under det de läto undfalla sig högljudd kritik eller hysteriska skratt. Därför ritade han bara på utan att bry sig om skuggan. När han tittade upp efter en kvarts timma och märkte att skuggan ännu fanns kvar, log han åt denna stumma uppmärksamhet som ägnades hans arbete. När skizzen var färdig, lutade han sig tillbaka och blundade med ena ögat, lade hufvudet än åt den ena än åt den andra sidan och betraktade den med kritisk blick. Då fick han höra en röst bakom sig säga med ett sympatiserande tonfall: »Ganska bra, hva?» Han vände sig om och log åt kritikern, som befanns vara en äldre tjock herre, instoppad i en stor pels, pelsvantar och pelsmössa.
»Ni tar väl inte illa upp att jag tittade på er?» frågade den gamle herrn.
»Nej för all del», menade Carstairs. Den andre tyckte att det måste vara ganska kyligt att sitta och rita i sådant väder och därtill svarade Carstairs ja — men man kunde ju inte få vinter och snö i juni.
»Nej visst», svarade den åkande, »man får ta' det som det kommer. Hur ämnar ni fara tillbaka?»
»Jag går till Hundrafemtionde gatan och tar sedan upphöjda järnvägen».
»Då är det bättre, om ni stiger upp till mig», sade den äldre herrn. »Förstår ni er något på kördon?»
Carstairs steg upp och visade med sina yttranden om hästen att han kände till en smula om åkning. Detta tycktes fägna den gamle och han betraktade Carstairs med en gillande blick. Han gjorde honom därpå en mängd frågor om hans arbete och talade om att ban själf rådde om åtskilliga goda taflor, men han medgaf att det var på förslag af sin hustru och dotter som han köpt dem. »Dom fick mig att köpa dem i Paris», sade han, »och de kostade en hel massa pängar och ännu
mera innan jag fick dem genom tullen». Han uppgaf namnen på målarne och frågade Carstairs, om han någonsin hört talas om dem. Carstairs svarade att han kände dem alla och hade studerat för några af dem.
»De äro ganska fina, förmodar jag», hörde den körande sig för.
»Ja då», svarade Carstairs, »ni behöfver inte vara rädd för att förlora något på den affären, De taflorna bli värda mer för hvarje år».
Detta tycktes den gamle herrn vara ett mycket fint sätt att uppfatta hans galleri och han sade, när de hunnit fram till atelieren, att han gärna skulle vilja vara tillsammans med mr Carstairs en stund till och se hans taflor. Hans namn, sade han, vore Cole. Carstairs frågade honom leende om han var släkt med järnvägskungen, hvilken tidningarne: kalla »Kung Cole», och han blef något förlägen när den gamle herrn allvarsamt svarade att han vore kung Cole själf. Carstairs fick en glad lust att hålla honom fängslad i ateliern och begära gisslan för hans frigifvande. Någon höll hästen åt dem och de två herrarne gingo upp till sjette våningen och stego in i ateliern, där de funno den vackra mrs Carstairs sysselsatt med att laga sin mans skjortor. Hon fortsatte ostördt därmed under det järnvägskungen, som föreföll att vara en mycket vänlig och okonstlad man, gick omkring i ateliern och besåg taflorna, fast utan att säga ett ord.
Det hade varit mycket kallt att åka och Carstairs kände sig frusen, hvarför han tog det varma vatten, som hans hustru hade till sitt té, samt något skottsk whisky och en skifva citron och fyllde i ett glas åt sin gäst och ett åt sig själf. Mrs Carstairs steg upp, lade socker i Kung Coles glas och rörde om det åt honom och smakade på det ur skeden när hon lade bort den. Den gamle herrn skrattade gemytligt när hon satte det i halsen. Därpå tände han en cigarr och slog sig ner i en stor länstol samt gjorde några frågor tills, innan de själfva visste af det, det unga paret hade berättat en hel del om sig — nästan allting utom att de voro fattiga. Det kunde han aldrig ana, troddé de, ty ateliern var så nätt möblerad och låg i en sådan fin stadsdel. Det var sent på eftermiddagen och alldeles mörkt när deras gäst tog afsked, utan att ha yttrat det minsta om målningarne som han sett och utan att alls ha uttryckt sin önskan att köpa någon.
De blefvo högst förvånade, när järnvägskungen några dagar efteråt ringde på och bad att få stiga in och bli varm samt bli bjuden på ett glas till af samma sort som sist. Han gjorde detta sedan mycket ofta och de kommo att tycka mycket om honom. Han sade att han inte frågade efter sin klubb och att hans rum hemma pàminte alltför mycket om affär, på grund af alla de stora företag han funderat öfver där. Men deras atelier var sa ljus och varm och de själfva påminte honom, sade ban, om de dagar då han själf var nygift, innan han var rik. De försökte föreställa sig huru ban skulle ha sett ut som nygift, men förgäfves. Mrs Carstairs var emellertid säker på, att han inte alls
varit lik hennes man.
* *
*
Bland de unga män som brukade uppvakta fröknarne Cole var en konstdilettant, som fått ärfva en del pängar. Han hade haft en atelier i Paris, där han tillbragt de senaste två åren och han ville
- 93 -
