Sida 56
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORIA, Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, från n:o 2.)
När Hefflefinger fick syn på Hade, for han upp och gjorde en rörelse framåt, som om han ämnat ögonblickligen hoppa ner och genast föra fången med sig.
»Lägg er ner», bannade Gallegher, »inte någon sorts polisman skulle lefva tre minuter i den samlingen.»
Detektiven drog sig långsamt tillbaka och gräfde åter ned sig i höet, men icke ett ögonblick under den långa brottningen lämnade hans öga mördaren. Tidningsmännen intogo sina platser på främsta bänken och sågo på sina klockor samt bådo »cere-monimästären» att låta dem för all del »skaka hand och börja.»
Man slog vad till höger och venster, och de stora sedelbundtarne som vågades slungades fram med en sådan nonchalans, att Gallegher inte kunde tro annat än att alla blifvit mer eller mindre sinnesrubbade. Till slut drog någon fram en lår på »arenan», ceremonimästaren steg upp och påpekade i kraftiga ordalag att eftersom de redan vore så godt som under borgen att hålla sig lugna, så höfdes det att alla lade band på sin rörelse och iakttoge sträng tystnad, såvida de inte ville få polisen öfver sig och »komma in» för ett par år.*
Dessa ord hade ingen annan följd än att församlingen brast ut i de mest våldsamma hurrarop för de båda kämparne, hvilka hälsades med beundrande rop när de nu stego fram och kröpo ur sina Stora rockar.
Deras ljusröda hud var mjuk och frisk som ett litet barns och glänste i lyktskenet som rosenfärgadt elfenben, och under denna silkestrikå rörde sig musklerna ut och in lifligt erinrande om en orm, som ringlar sig kring en trädgren. Man trängdes för att få skåda denna djuriska fysiska skönhet på nära håll. Svetten perlade ut i stora droppar på vadarrangörernas pannor och tidningsmännen tuggade nervöst på spetsen af sina pannor.
Och i spiltorna mumsade korna belåtet på sin föda och tittade med lugn nyfikenhet på de två, som väntade på signalen att rusa på hvarandra — och döda hvarandra om det blefve nödvändigt, för sina medbröders nöje.
»Plats!» befallde ceremonimästaren. Det blef tyst som i en kyrka, när de två kämparne mätte hvarandra med ögonen. Ceremonimästaren gaf en ny signal och båda männen intogo en försvarsställning. En stor arm sköt ut som en piston, man hörde ljudet af knytnäfvar hvars slag föllo på nakna huden. Från åskådarne kom en »suck» af belåtenhet och lättnad — den stora brottningen hade börjat.
Hur lyckan kom och gick, och chancema stego och föllo, det är en gammal historia för dem som höra på slikt. Och de som inte göra det äro glada att bli förskonade därifrån. Man påstår emellertid, att brottningen var en af de bittraste som ägt rum i landet. Efter en timme var icke längre the champion favoriten. Den andre, hvilken handterats så hårdhändt och för hvilken publiken endast hyste föga sympati, började taga upp sig och det såg mycket sannolikt ut att han skulle segra. Hans slag föllo skarpa och säkert och hans motståndares krafter sjönko hastigt.
Men nu voro åskådarne utom all kontroll. Kepplers böner om tystnad drunknade i eder, oartikulerade tjut af ilska, som om slagen fallit på dem, och i rop af glädje från dem som sågo sig vinna vaden.
Lhider detta oväsen var det ingen som hörde de tre tunga slagen efter hvarandra på de stora ladudörrarne. Äfven om de gjort det, var det för sent att reparera skadan, ty dörren lyftes af gångjärnen och kastades undan och samtidigt rusade en poliskommissarie in, följd af sina öfverkonstaplar och konstaplar. Under den panik som nu uppstod stodo åtslcilliga af de närvarande hjälplöst orörliga, som om de sett spöken. Andra rusade vildt mot poliserna, men drefvos tillbaka med battongerna. Andra foro hufvudstupa ned i spiltorna till hästarne och boskapen och andra åter sökte stoppa sina sedelbundtar i händerna på poliserna, i det de bådo som barn om lof att få komma undan.
I det ögonblick dörren öppnades och polisen blef synlig, slant detektiven Heftlefinger ned mellan stängerna, på hvilka han legat, hängde vid händerna ett ögonblick och damp därpå ned midt bland massan. Rörlig som en ficktjuf var han i nästa minut ur densamma och högg Hade vid strupen som en hund. I detta ögonblick var mördaren den lugnaste af de båda.
»Se så», liväste han, »bort med händerna. Något våld är alldeles obehöflig! Är det så farligt att se på en brottning, hvafalls ? Där är en hundra-dollarssedel i min högra hand. Tag den och låt mig slippa lös. Det är ingen som ser det. Se här.»
Men detektiven endast höll honom desto säkrare
fast.
»Jag har er häktad för inbrott», hviskade han mellan tänderna. »Nu kommer ni med mig och det fort. Ju mindre bråk, desto bättre för oss båda. Om ni inte vet hvem jag är, så kan ni känna min polisstjärna under rocken här. Jag är i min fulla rätt och när vi hunnit ut ur det här fördömda skränet skall jag visa er mina papper.»
Han släppte Hade's strupe med ena handen och tog fram ett par handklofvar ur fickan.
»Det är misstag. Det är en fräck förolämpning», hväste mördaren blek och darrande, men hemskt liflig och med förtviflade ansträngningar att återfå friheten. »Låt tnig gå, säger jag! Släpp mig! Ser jag ut som en inbrottstjuf, ert nöt?»
»Jag vet hvem ni ser ut som», hviskade detektiven med ansiktet alldeles uppe i fångens. »Gå med nu stilla som inbrottstjuf, annars talar jag om för karlarne här hvem ni är och hvad det är jag har häktat er för? Skall jag ropa ut ert värkliga namn, eller icke? Fort, tala! Skall jag?»
Det var någonting så grymt hänsynslöst i polismannens ansikte att karlen, som ban höll, insåg att detektiven kände honom. Han skulle hafva fallit, om ban ej stått som i ett skrufstäd. Hans ögon öppnades och slöto sig igen och han segnade fram och tillbaka, som om han varit halfkväfd. Till och med för en så härdad kännare af brott som Gallegher låg det något sä skräckslaget öfver mannen, att han ej kunde underlåta att betrakta honom med något medlidande.
»För Guds skull», tiggde Hade, »låt mig gå.
* Prisbrottni.igar äro i lag förbjudna i de flästa af Förenta staterna- Öfvers. anm.
— 45 —
