Sida 207
SOMMARMUSIK.
För HVAR 8 DAG af KARL-ERIK FORSSLUND.
En sommarnatt, full af ljum doft, full af ljus!
Det kom en gubbe vandrande på landsvägen, som drog fram på sluttningen öfver sjön, genom dungar af hvitstammiga björkar — luften lyste blåhvit genom deras tunna, prickiga löf-slöjor — mellan svartvioletta trädesåkrar och blommiga ängsmattor. Man kunde nästan se, hur ångorna stego från nattvioler och brudsporrar i hagarna och från gräs och klöfver på ängarna, stego och smälte samman och böljade öfver marken som ett lätt lager af blå rök i vindstilla.
Gubben var mycket gammal. Han stapplade fram med en krycka under ena armen och en grof påk i andra handen; rinnande röda ögon, som han alltemellan knep ihop mot det starka sommarnattsljuset, rinnande tunn näsa, ett smalt och insjunket streck till mun, med bägge ändarna nedåtböjda — allt i ett brunskrumpet ansikte, fullristadt med fåror och tecken som en urgammal björkstam i en herrgårdspark med årtal och namn.
Kroppen, som egentligen bara var ett knakande benrangel med torrt och skrynkligt skinn fastklib-badt vid knotorna, var höljd i dåligt hopfästade trasor, och håret fladdrade kring den böjda nacken i hvitgula testar, hopsmetade af smuts och svett.
En sommarnatt, full af mild musik!
Wessmans vatten låg och gnolade mellan de lummiga stränderna, klinkade sakta på stenarna och gled skvalpande öfver sandbottnen i vikarna. En taltrast satt på Storgårdsnäset och spelte, än en ljudlig, ekande fanfar, än en lång, trånsjuk drill; i en rågåker nere i dalen gick kornknarrn och drog sin entoniga längtanslåt, en nattskärra flög förbi med ett svagt sjungande hvin; ur hagar och skogar rundtom sjön ljöd ett oafbrutet, däm-padt klockspel af skällor, och själfva luften låg och småsjöng för sig själf öfver de gröna sluttningarne och de blåa bärgen.
Och fram vandrade gubben på landsvägen, käppen och kryckan klampade och benranglet knakade. Han kände ingen doft längre, och ej ett ljud hörde han; han såg mot marken och knep ihop ögonen, den ljusa skymningen gjorde ondt. Och han gick och tänkte på att lägga sig någonstans i diket bredvid vägen och bli kvar där, det tjänte just ingenting till att traska omkring så här längre på denna gamla mörka, jämmerfylda jord.
Han stannade och såg sig omkring; där växte al och vide på dikeskanterna, stora täta buskar med mörka gömslen inunder. Det var en lämplig plats, en riktigt treflig grafplats, här skulle han få ro i grafven och ligga mjukt och skyddadt och skönt." Han kröp ner, gjorde sig ett bolster af gräs och en hufvudkudde af mossa, bredde öfver sig några täta kvistar och låg och väntade på den långa, djupa sömnen.
Den skulle nog ej dröja länge; han tyckte sig redan känna hur en domning smög sig fram genom lemmarna, långsamt men säkert. Den började i fötterna — det var ju också de som haft det knogigast här i jämmerdalen och voro värst åtgångna, så att säga. Det kändes först som en kort värk, men när den upphörde var det alldeles som om fötterna helt och hållet tvinade bort och försvunno. Så spred det sig sakta uppåt, värken först och domningen efteråt; nu dunstade de gamla stela benen bort — nu hade det hunnit ända till midjan — nu drogos hjärtat och lungorna samman som i kramp, för att strax efter blåsas
upp som af en bälg; de pöste och vidgades, liksom fälda af varm luft, det gick så underligt lätt att andas, och han kände sig liksom lyftad uppåt, som om hjärtat och lungorna blifvit skyar hvilka buro honom. Och när värken gled in i armarnas muskler och märg, domnade de ej bort som den öfriga kroppen utan undergingo en sällsam förvandling - krömpo, plattades till, bekläddes med skinande hvita fjädrar.
Och han såg plötsligt sig själf som en ängel i det gamla kyrktaket därhemma; en sådan där ängel af bara hufvud och vingar — ett guldloc-kigt hufvud med rosenröda kinder och blåa ögon och ett par hvita kycklingvingar under hakan — hvilken sväfvar bland svällande ulltappar till skyar i kyrktakets blåmålade himlahvalf.
Han måste nästan småskratta där han låg och sväfvade uppåt genom den ljusmättade luften — ljuset gjorde inte ondt i ögonen längre. Ändå blef det starkare och starkare, och allt lättare och snabbare steg han, som en bubbla stiger genom klart vatten upp mot ljusa luften. Han skönjde otydligt ett vimmel af strålande hvita väsen däruppe, de blefvo till änglahufvuden med vingar under hakan som han, bland pösande skyar, och han hörde musik, skön himlamusik från harpor och guitarrer, dämpad genom afståndet men allt starkare ju högre han steg.
Han låg och tyssnade och skrattade; det var längesedan han haft något att skratta åt och ändå längre sen han haft hörsel för sång och musik. Och en sådan musik — allt högre och högre klang den, allt klarare och gladare. Det var spelmän som kunde konsten det där! Han hörde i början endast själfva takten, men det var en munter takt, rask och säker; det skulle gå att vandra efter den, och att dansa sen! Men han måste skratta igen, han hade ju inte mer några ben att vandra eller dansa med, han kunde endast vinka med vingarna i samma takt, och det gjorde han. Småningom började äfven melodin höras, i förstone endast en lösryckt bit högt i diskanten då och då, men de blefvo allt längre och slutligen ljöd hela melodin, en yr marsch med långa löpningar och hvirflande drillar.
Det kunde inte vara långt kvar nu, så stark och fulltonig som musiken ljöd. Änglagubben blef allt raskare med vingarna och gnolade med, ty han künde igen den marschen, hade hört den många gånger; när mindes han inte, endast att det var mycket längesen, liksom i ett annat lif för flera hundra år ren, tyckte han. Han kom ändå ihåg den från början till slut och stämde in med allt högre röst — en gammal gnällig och sprucken röst som inte passade riktigt till änglaanletet, men det skulle nog ta sig, den hade ju inte användts till sång på långliga tider. Den öfverröstades också snart af himlamusiken; och plötsligt kom denna brusande öfver honom så mäktig och full att han med ens sjönk samman — sjönk med slutna ögon och hängande vingar, sjönk som en sten i hissnande fart genom den bländande ljusfylda luften. _
När han vaknade ur svindeln och slog upp ögonen, befann han sig fortfarande i sin gröna graf. Några vingar under hakan hade han inte, inte rosenkinder eller gyllene lockar häller; och sina gamla ben hade han ingalunda mistat, hvar-
— 196 —
