Sida 697
HUR ONKEL FELIX GIFTE SIG MED TANT ODILE.
Af Pierre Gainic.
öfversättning från franskan för HVAR 8 DAG.
Bland de familjeporträtt, som för många år sen prydde min gamla mormor Julies hem, var det ett, som särskildt tilldrog sig min uppmärksamhet, redan då jag var pojke.
Det var för öfrigt en tämligen medelmåttig målning, föreställande ett äkta par, som satt via hvarandras sida med en hund och en katt i knäet respektive. Delta sistnämnda skulle ju symboliskt kunna ha uttydts på ett något oroande sätt beträffande deras äktenskapliga förhållanden, om icke de gamla makarne hade sett så ytterst fredliga ut.
Man kunde absolut icke tänka sig, att dessa någonsin skulle kunna ha varit osams.
Han hade ett allvarligt,melankoliskt ansikte,omgifvet af silfverhvitt hår, som föll ned kring hanshals; hans blick var litet osäker och beslöjad, som den ofta är hos människor, hvilkas hela lif varit vigdt åt tänkande, och som blott föga intressera sig för ytan af tingen.
Han liknade en präst och var klädd i en lång, svart öfverrock, som föll ut öfver stolens sidor, och det hela var hållet i en mild, svart färgton, byxor, väst och halsduk — ja, t. o. m. katten med de halfslutna ögonen.
Var han en lärd, som på sin tid löst mången vansklig fråga? Var han en parlamentsledamot, en af dessa, som varit med om revolutionen, och som, förfärade öfver sitt eget verk, för evigt tycktes sörja öfver de brustna illusionerna?
Mahända var han icke något af allt detta, men »något» måste han ha varit.
Olyckligtvis var det svar, jag fick af min mormor, som annars var utomordentligt talför, då det gällde släkten, mycket kort.
Med en min, som om hon känt sig generad, sade hon:
»Det är min onkel och hans hustru».
Hon sade aldrig »min tant», och hennes sammanknipna läppar, hennes tvungna tystnad, tillkännagåfvo tydligt nog, att detta ämne var henne i hög grad obehagligt.
Jag delade alldeles icke denna antipati. För det första, emedan ingenting så eggar ens nyfikenhet som just det hemlighetsfulla och för det andra, emedan grandtanten på porträttet hade ett leende kring läpparne, som måste afväpna äfven den strängaste domare.
Föreställ er en liten, gammal dam med mycket rynkigt ansikte, mycket fin och blek; hon hade en sirlig pipkrage samt egendomligt upplagda lockar, af hvilka hon snodde en kring sitt smala finger.
Hennes drag voro mjuka och hudfärgen matt, men ögonen voro som ett barns, strålande, klara och stora. Det var ögon, som tycktes att äga ett återsken af paradisets ögon, som icke aktade på jordiska ting, utan endast sågo in i himlen, och hvilkas strålande uttryck aldrig tycktes kunna försvinna.
Och de hade sett 1793.
Det var i fängelset, den mest modärna samlingsplatsen under denna period, som onkel Felix och hans hustru mötte hvarandra. Halft salong, halft kloster, hvari rörde sig världsliga element och andliga element: härtigirman i sin eleganta toilette,
nunnan i sin svarta kåpa, adelsmannen med de röda klackarne och munken med sina sandaler — alla umgingos de här med hvarandra på ett broderligt och systerligt sätt under den korta tid, innan deras pudrade och tonsurrakade hufvuden föllo för guillotinen.
Onkel Felix, som aflagt sitt klosterlöfte till klostret i Prémontrë, blef fängslad af denna anledning, och tant Odile, som ännu icke aflagt sitt 1 iII klostret i Lechelle, delade icke förty samma öde.
De herrar, som regerade då för tiden, voro mycket okunniga på detta område och kände icke någon skillnad på en novis och en verklig abedissa, utom så tillsvida, att den ena var en mera frestande frukt än den andra.
Ehuru onkel Feüx blott var 30 år, tycktes han dock vara mycket äldre. Han var en allvarlig tänkare med stränga seder, framstående teolog och mycket lärd.
Genom att han länge och ifrigt varit sysselsatt med att uttyda gamla pergament, hade hans hud antagit samma färg som dessa, och genom att han så länge utlagt den bibliska texten, hade han nästan glömt de mänskliga lagarne, de mänskliga myndigheterna, och hade knappast tänkt på att undandraga sig de sistnämndas förföljelser.
Därför blef han i hög grad förvånad, då man hämtade honom som fånge från hans cell.
Han hade här just varit sysselsatt med att öfversatta »Kristendomsförföljelserna på Neros tid»: han hade måhända t. o. m. frågat sig själf, om denne käjserlige hycklare, denna människa, som fordom lät sina undersåtars blod färga Tiberns stränder, nu gått igen för att drifva sitt oväsen vid Seinen.
Hvad syster Odile angick, så var hon blott 16 år och såg ännu yngre ut. Hennes rena själ hade bevarat den första barndomens friskhet och oskuld. Som föräldralös hade hon blifvit uppfostrad i ett kloster, därifrån hon visste, att hon aldrig skulle komma bort.
Hon var fullständigt okunnig om allt, som försiggick utanför, och det var därför icke underligt, om hon på detta nya ställe kände sig som förflyttad till ett eller annat främmande land.
Och därför tog hon slutligen som en liten förskrämd dufva sin tillflykt till onkel Felix, hvilkens allvarliga väsen och prästerliga värdighet ingaf henne fullständig tillit.
Och han å sin sida — huru föga han än berördes af jordiska ting — visade ett kärleksfullt deltagande och medlidande med denna lilla blomma, som så brutalt blifvit uppryckt ur klostrets fredliga trädgård och slungats in i fängelsets iskalla skugga.
Ett leende lyste emellanåt upp hans allvarliga drag, det var, som om han härmed ville ersätta henne litet af den sol man beröfvat henne.
En dag kom man och hemtade dessa två för att föra dem inför revolutionens domstol, och där dömdes de till guillotinen såsom medskyldiga till Cabourg, hvilkens namn de ej ens hört talas om.
»Hvad är det de ämna göra med oss?» frågade den lilla novisen ängsligt.
- 686 -
