Sida 842
VÆ VICTIS.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af CAROLUS.
»C" n fyllhund — ja de ä just va han ä — å de l—' har han varit i många är; di ha haft likasom unseende me en, bå länge å väl, bara för •de han spelar så grannt i körka; men nu har lian fått sitt afsked ändå.»
Och talaren spottar i näfvarna och börjar gräfva igen, friska tag, pä den nya graf, som skall vara färdig innan morgondagen.
Hans kamrat, en gammal gråhårig gubbe, liål-Jer upp ett ögonblick och ser på en man, som står lutad öfver en grafkulle i närheten, där han förgäfves söker ordna några nyss afbrutna rosor. Hans händer darra, och rosorna falla ned på sandgången.
Den gamle dödgräfvaren återtager sitt arbete och svarar otåligt:
»En fyllhund — ja visst, de må ni kalla honom nu, stackare; men jag kände honom, innan han blefet, å en bra karl var han då.
»Herre Gud» hvad han har slitit för son sin!
»Hustrua hans dog, då pojken va tre år, å sen va han som bå' far och mor för pojken, som .skulle bli student, å de blef han må — a lefde undan i Uppsala det gjorde han rejält, mens far hans gick hemma år efter år å väntade å trodde å tänkte: han ska nog ta examen. . . .
»De à int' många, som vet, hvad gubben stred och slet, för att pojken skulle få lärdomma i seg — jag vet, att fadren fick svälta mer än en gång
å så sorgen te, då de såg ut, som om aili varit förgäfves.
»De va då han började dricka, stackare, å då sonen ändtligen blef doktor, måste gubben låna allt han kunde för te å betala di värste skuldera lians. Ja, Herre Gud, så gla' klockarefar va' ändå, när sonen hans kom hem!
»A hemma va han i åtta dar — å så dog lian».
Nu ä gubben ensam. Klockartjänsta har di tätt ifrån en; men alla skuldera — dom har han kvar».
De båda karlarna, af hvilka man blott ser hufvudena öfver grafvens rand, vända sig betänksamt om och se bort emot den ensamma gestalten, som mt sitter där så stilla på den gröna kullen.
Men han ser, han hör dem ej. Han stöder det gråa hufvudet mot sin afmagrade, darrande hand och stirrar, med en blick af ångestfylld längtan, rakt in i de purpurfärgade skyar, som visa hvar solen gått ned. . . .
RÅDMAN KAUFFMAN,
för andra gången väld till 2:e borgmästare i Berlin.
rC äjsar Wilhelm är onekligen en både energisk och begåf-vad man, men ntkas lian ju ej att hans låter emellanåt äro väl »imperatoriska» för vår tid. Sn väckte det i hela Tyskland största förajgelse, dä kajsaren för någon tid sedan vägrade bekräfta rådman Kauffmans vaJ till andre borgmästare, emedan denne på sin tid för sina liberala åsikter nödgats taga afsked frän sin reservofficersbeställning (!).
Emelleitid har Kauffman nu för andra gängen så godt som enhälligt af Berlins stadsfullmäktige valts till borgmästare, och är det med spändt intresse man nu afvaktar, hur käjsaren skall komina att förhålla sig mot sin rikshufvudstad, som så ostentativt tillåtit sig att pricka* högstdensamme
BRANDEN VID LOTORP.
H n hotande elds-'' våda hemsökte den 12 dennes Lo-torps bruk under Finspong, då det stora pinn- och torf-huset i grund nedbrann. Elden varsnades strax efter kl. 2 f. m., och fem minuter efteråt stod hela byggnaden, som var fylld med torf och pinnar, i ljusan låga. Ehuru stora ansträngningar gjordes, kunde intet räddas undan den häftiga branden, af hvilken ef-tersläckningen pågick under flere dygn.
Foln. ytlmn, Finspång. I
