Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

»NIO OCH NITTIO.»

Al RICHARD HARD1NG DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Unge Harringford hade kommit till Monte Carlo i en helt annan sinnesstämning än han någonsin förut besökt platsen. Han hade anländt dit af samma orsak som etc såradt lejon eller en förgiftad råtta kryper undan i ett hörn för att vara ensam i dödsstunden. Han stod lutad mot en pelare i Kasinot med ryggen mot månljuset och ögonen blinkande af smärta för det skarpa ljuset ofvanför de gröna borden därinne. Han visste att det mycket snart skulle släckas, och eftersom han hade något att uträtta sedan, fixerade han det med pinsamt allvar, liksom en man, hvilken är dömd att dö, genom fönstergallret inväntar morgonens första grå dager.

Den besynnerliga förlamande känslan i hans hufvud och den gnagande smärtan mellan ögonbrynen, hvilken blifvit värre under de senaste tre veckorna, var mera förfärligt plågsam än någonsin förut. Hans nerver hade kastat af sig allt tvång och gjort uppror i bakhufvud och handleder och sleto och vredo sig, som om de höllo på att rifva den uttröttade kroppen i stycken och göra sig fria.

Det sorgliga i hela situationen var, att pojken endast var en pojke med en mans sorgliga kännedom om världen, och orsaken till allt var den att han hatt alldeles för mycket hjärta och inte nog pängar för att bli en spelare med otur. Om han bara kunnat förlora besinningen i stället för sina pängar eller till och med om han behållit besinningen och vunnit, är det icke troligt att han skulle ha stått och väntat på att ljusen skulle släckas i Monte Carlo. Men han hade ej blott förlorat alla sina tillgångar, och mera därtill som han aldrig kunde godtgöra, utan han hade ock förlorat annat som betydde mycket mera för honom nu än pängar, och hvilket icke kunde godt-göras eller återbetalas ens med den största pro-centareränta. Han hade förlorat ej blott rätten att sitta vid sin faders bord utan äfven att tänka på den flicka i Surrey, hvilkens hem låg näst intill hans eget och till hvilkens upplysta fönster i den norra flygeln han frän sin terrass i parken blickat så oroligt upp under de där långa nätterna under hennes sjukdom. Och allt hvad han vunnit var att bli så beryktad, att han var en visa i hyggligt folks mun och kapplöpningsbanans och varietésalongernas hjälte. Han var inte längre »Unge Harringford, äldste son till Harringfordarne i Surrey», utan »Goodwoord-stollen», hvilken lyckan gjort sin kur men sedan hånat, gäokat och slängt åt sidan.

När han såg tillbaka på det nu och erinrade sig själf sådan han var då, föreföll det honom som om han betraktat en helt och hållet annan person — en pojke som det var honom en fröjd att tänka på, med stark, sund ärelystnad och goda böjelser. Han lät minnena passera revy utan rörelse, där han stod och stirrade på ljusen inne i Kasinot, så klart som det var honom möjligt i hans nuvarande sorgliga ställning. Och slutet hade börjat med den olycksaliga löpningen om Goodwood-

Eokalen, som lörd Nortons »Siren» vann. Han ade sett henne tränas i tre månader och vid löpningen satt ut allt hvad han kunde komma öfver på »Siren». Dagen därpå talade tidningarne bara om den unge man, som ensam af alla vunnit en förmögenhet, många tusentals pund, sade de, ty han fick sextio tillbaka för hvarje pund han satt upp. Och han kom ihåg, hur de ritade af honom

i babydräkt med pokalen i famnen eller i Eton-jacka och huru alla föraktligt eller beundrande talade om honom som »Goodwood-stollen».

Han brydde sig ej om att fortsätta sina tankar vidare : att erinra sig hur tillintetgjord hans fader blef, hvilkens stolthet var sårad och hvilkens förhoppningar korsades af denna simpla spelvinst» eller hur ban förebrådde och bannade honom, tills pojken blef desperat och återvände till löpningarne, där han var en celeber person och en kung.

Rästen är en mycket alldaglig historia. Allt större tur till en början, dagar då han inte kunde förlora, dagar då han åkte tillbaka till fullsatta värdshus, halfkväfd af dam, solbränd och med upp-rifna nerver, till en stojande supé med baccarat och sedan några timmars sömn, fylld af kort, hästar, människomassor och sandmoln .... Så kom förändringen och därmed uppvaknandet till besinning ; besöken hos procentarne och vännernas affall, hvilka aldrig varit hans vänner, men hvilka han trott åtminstone tyckt om honom, om också han aldrig tyckt om dem; och sedan skulder och mera skulder, och upplåning af pängar för att betala än här än där, och hotelser om utmätning — och under allt detta denna längtan efter fälten och dammarne i Surrey och vägen genom parken dit hon bodde. Denna längtan blef så stark, att han skref till sin far, men fick helt kort till svar att han, som skulle ha hållit familjens namn uppe, hade släpat det i kapplöpningsbanans smuts och på egen önskan bytt ut det mot »Pojkstollen» — och brytningen kunde ej omintetgöras.

Därpå kom den där besynnerliga känslan, och han undrade hvarför han ej kunde äta och hvarför han genomfors af rysningar till och med när rummet var varmt eller solen sken. Han anfölls af en ohygglig fruktan att hans förstånd började svikta i följd af allt detta bråk och vanäran. Han började vakta på sig själf och lägga märke till hvad han sade och upprepa det, för att se efter om det var förnuft i det, samt fråga sig själf hvarför och åt hvad han skrattade . . . Det var ej fråga om det vore eller inte vore fegt. Det var helt enkelt en nödvändighet. Det måste taga ett slut. Han måste ha hvila och sömn och frid igen. Han hade i lyckans sorglösa dagar brukat skryta, att om han genom någon möjlighet skulle förlora sina pänningar, så skulle han sätta sig på kuskbocken eller emigrera till kolonierna eller taga värfning. På den tiden kunde han inte tåla folk, som inte kunde lefva trots en motgång, hvilka påträffades med ett hål i hufvudet och hvilkas familjer bad de artiga vännerna tro att en man, som var van att handskas med skjutvapen från sin skoltid, hade försökt att ladda en revolver med mynningen riktad mot sin panna. Han hade uttryckt ett finkänsligt förakt för dessa personer då, men nu hade han glömt allt det där och tänkte endast på den lisa det skulle medföra och ej på huru andra skulle lida af det. Om han verkligen tänkte därpå, så var det endast för att komma till den slutsatsen, att de skulle förstå honom och vara glada för att hans lidande och fruktan var öfver.

Därpå planerade han en storartad coup, som skulle sätta honom i stånd att betala alla skulder och gifva honom ett andra tillfälle att komma som bönfallande till fadershuset. Om det nu sloge fel, måste han genast göra slut på den där besynnerliga känslan i hufvudet. »Grand Prix» och den engelske hästen utgjorde denna slutliga coup. På

- 173 -