Sida 90
HVAR & DAG
han hoppade upp i sin droska igen. xDet är en otreflig historia. Ett par unga nöt. Ingen hade någonting emot partiet, utan de voro bara för unga, .förstår du. Tack så mycket.»
»Ah, jag ber, ingen orsak!» svarade van Bibber artigt.
sSeså», sade han, i det han gick fram till det förskräckta unga paret, som satt och darrade på terrassen, >nu har jag skickat i väg din bror till Chicago. Jag vet inte hvarför jag just utvalde •Chicago som tillflyktsorten för en smekmånad! Men jag är inte van att ljuga och gör det inte vidare bra. Om ni nu vill presentera mig, så skall jag se hvad som kan göras för att hjälpa de två barnen ur skogen.»
Standish sade: »Miss Cambridge, detta är mr 'Cortlandt van Bibber, om hvilken ni hört min bror tala>, och miss Cambridge svarade att det var henne mycket angenämt att träffa mr van Bibber till och med under så synnerligen vanskliga omständigheter.
»Hvad ni två nu skola göra», sade van Bibber i en ton som om de vore omkring femton år gamla och han åtminstone fyrtio, »så låt den här saken bli så offentlig som möjligt.»
»Hvad förslag!» utropade de båda rymlingarne lifligt protesterande.
»Jo visst!» sade van Bibber. »Ni voro på väg att begå ett ödesdigert misstag. Ni ämnade gå till någon obekant prestman i någon alldeles okänd församling och han skulle ha vigt er i ett bakrum utan attest eller vittne, precis som hvilket för-lupet par som hälst från landet. Men i fråga om er är det ju en annan sak. Hvarför ni inte blifvit vigda på öfligt sätt i kyrkan, vet jag inte, och jag ämnar inte fråga om orsaken, men en vänlig försyn har sändt mig till er för att tillse att det ej hlir prat eller skandal, hvilket ju alltid är ledsamt och endast skulle ha haft till följd att era namn gått igenom alla möjliga tidningar. Jag skall arrangera den här vigseln ordentligt, om ni vilja vara snälla stanna här tills jag skickar hit en vagn och hämtar er. Lita bara fullkomligt på mig och ät •er lunch i allsköns lugn. Det skall gå all right — och tillåt mig att rekommendera salladen, som är särskildt god.»
Van Bibber körde först i ursinnig fart till den lilla kyrkan »rundt om hörnet». Han talade om allt för den gamle vänlige pastorn och gjorde upp att kyrkan skulle vara öppen och vikarierande organisten på sin plats klockan tre med ett stadshud som orgeltrampare.
»Och nu», sade han till sig själf, »måste jag skaffa några namn. Det betyder ingenting vidare, om de råka känna de höga kontrahenterna eller inte, men det måste vara namn som alla känna till. Alla som äro i stån äta lunch hos Delmonicos ■och herrarne äro på klubbarne.» Först for han således till den nämda stora restauranten. därhän med sin vanliga tur fann mrs »Regy van Amt och mrs »Jack» Peabody och misserna ßrookline, hvilka alla kommit på ett besök för dagen med ånglust-yachten »Minerva från Boston. Han talade om för dem, hur saken förhöll sig och förmådde dem att aflägga tysthetslöfte samt att taga med sig de herrbekantskaper som de kunde anträffa.
På klubben tvingade han till tjänstgöring fyra män som kände alla människor och som alla människor kände.
Därpå skickade han ett stadsbud och beställde de bästa hytterna på Fall River-båten och ett annat
efter blommor, och därpå satte han mrs VanArnt i en droska och skickade henne efter bruden och i egenskap af best man* tog han en annan droska för att hämta brudgummen.
»Jag har varit förste marskalk fyrtiotvå gånger nu», sade van Bibber, när de voro på väg till kyrkan, »men detta är första gången som jag i denna egenskap uppträdt i gula skor och blå segelkostym. Men då», tillade han förnöjdt, »skulle ni se de andra. En af dem har randig flanellsdräkt.»
Mrs van Amt och miss Cambridge gräto ju en tår på vägen till kyrkan, men bruden var lycklig och idel leenden när hon gick uppför stora gången sin blifvande man till mötes, och denne syntes mycket medveten om situationens allvar inför dessa män, hvilka han alla kände till utseendet eller till namnet, men aldrig förut träffat tillsammans med. Men de tryckte alla hans hand när ceremonien var öfver och vikarierande organisten spelade Mendelssohns bröllopsmarsch och van Bibber slungade en sko och en hand full af ris — som han förtänksamt skaffat sig på klubben — efter de nygifta, när de foro sin väg till båten.
»Nu skickar jag notisen till tidningarne i morgon», sade van Bibber med en belåten suck af lättnad och stolt tillfredsställelse, »och när den blir tryckt ser den ut som en af de mest ortodoxa och finaste vigslar för säsongen. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på —»
»På hvad?» inföll mrs van Amt.
»Jo, jag kan inte låta bli att tänka på den äldre brodern Standish, som gnor i väg till Chicago i trettiofem graders värme. Jag hade ju bara behöft skicka honom till Jersey City. Men där ser man», tillade van Bibber sorgset, »att när en karl inte är van att ljuga så skulle han inte bry sig om det!»
FRANSKE HANDELSMINISTERN MILLERAND HOS GRUFARBETARNE.
T T äromdagen be--L J- sökte franske handelsministern monsieur Millerand grufdistrikten vid Pas-de-Calais, där han mottogs synnerligen fästligt af arbetarne, hvilkas vän och gunstling han är.
Ministern invigde hospital och skolor och steg slutligen ned i en grufva, där han tog spettet och själf arbetade. Han synes å bilden i denna arbetaredräkt.
' Best man" kallas pä engelska den .förste marskalk', som för brudgummen till altaret.
— 79 —
