Sida 432
DEN FÖRLORADE SONEN
»Tig, försvara dig inte! Har du då mist all heder, all blygsel? O, jag ser på dina ögon, du har ej sagt allt. Du har stulit . . du har mördat . . •du har skändat . . Och denne usling har jag burit under mitt hjärta! . . Gack bort ifrån mig, du . .»
En hemsk, brusten snyftning, som icke hade något mänskligt i sig, afslöt hennes vilda ord, och hon störtade ut ur salen, skakande i hela kroppen -af upphetsning.
Fritz satt häpen kvar och trummade förläget med fingrarne på bordet.
»Hin må ta dessa sentimentala kvinnfolk med sina enfaldiga griller! Tusan hvad morsgumman tog ijhäftigt! Ja, hon har nu alltid haft så rigorösa begrepp om heder och så'nt där . . Liksom man får tänka pä sà'nt i krig! Dumt af mig för rasten att berätta historien för henne, och så drastiskt till på köpet! Nej, man skall prata vackert och poetiskt, da gå hvilka historier som helst i dem, och de prisa en som en hjälte. Fan så tråkigt slut på midda'11 det här! Na 11a, gumman kalmerar sig väl.»
Han tömde sitt vinglas i botten och steg upp från bordet.
Fru Riehl lämnade icke sitt rum pä hela aftonen och Fritz fick gå och lägga sig utan att ha träffat henne.
Moderskärleken och hennes stränga, sunda begrepp 0111 rätt och heder stredo hela natten om herraväldet inom henne. När dagen började gry, var kampen slut.
Fram på förmiddagen, då Fritz kom neil för att äta frukost, låg ett bref med moderns handstil vid hans kuvert. Han bröt det och under läsningen spred sig en svag rodnad öfver hans kinder och panna. Där stod blott: »Huset är ditt. Tjänarne torde du behålla utom kusken Johan, som
jag tar med mig. Jag reser till min syster i Mainz för att tillbringa återstoden af mitt lif där. Jag kan ej vistas under samma tak som en mördare, luften kväljer mig.»
Det var allt. Fritz stirrade häpen på papperet och blef för en gäng i sitt lif bragt ur fattningen. Han kände sig obehagligt berörd. Förstod han att dessa korta, kalla rader voro en moders ångestskri öfver sin förlorade son, att de voro graflägg-ningcn af ett modershjärta?
• Hvad nu da», utbrast han blott, »hvad är detta för nva påfund! Men hon kommer förstås tillbaka, när hon fått lugna sig . . Tja, när jag tänker rätt på saken, är det inte så dumt heller. Det hade allt blifvit fan sä tråkigt att ständigt ha gummans gudsnadeliga ansikte omkring sig. Nu kan man åtminstone få ha lite' roligt här pà bondlandet ...
Han gick till dörren och ropade:
»Gretchen», flickan kom in, »frun har rest bort på en tid, och vi bli ensamma här. Jag hoppas vi ska komma bra öfverens eller hur?»
Och han log cyniskt, tog den rodnande flickan
under hakan och sag menande på henne.
* *
*
1 en skakande kupé pa bantåget till Mainz satt gamla fru Riehl, hopfallen och livithårig. De sista timmarnes häftiga själsrörelser hade brutit ned hennes kraftiga gestalt, som en brusande ström hade de slagit sönder och sopat med sig hennes inres fina, sublima mekanism. Nu var hon som ett tomt skal. Med moderskärleken hade alla andra känslor inom henne slocknat. Hon satt tyst och stilla och tänkte intet. Hon kände sig kall om pannan och var så förunderligt lugn. Det var lugnet hos den, som intet mera har att hoppas.
VÄSTERGÖTLANDS ÄLDSTA INVÅNARE.
)et är en ganska unik »grupp», som vi här presentera. Sammanlagda åldern af de fyra personerna uppgår till ej mindre än joj àr. Den som sitter är Västergötlands äldsta invånare enkan Beata Andersdotter i Erska, född den 28 mars 1803 och således just i dagarne ingången i sitt 9g:de år.
Bredvid henne sta hennes »små»: sonen Anders Nilsson, 70 år, med 72-årig hustru och dottern Anna Nilsdotter med 63 vårar på nacken.
Som Ni själf ser, äro de alla krya och raska för sin ålder; den Äldsta gumman ser jämförelsevis bäst konserverad ut. Men så har hon ock ett långt »naturenligt» lefnadslopp bakom sig, under hvilket frisk luft och motion säkerligen varit de bästa medlen att »halla kropp och själ ihop» under årens släp.
De fyra personerna äro bosatta i Erska socken af Elfsborgs län, på norra sidan af den vackra sjön Anten, vid hvilken det minnesrika godset Gräfsnäs är beläget. Detta upptager hälften af nämnda sockens areal.
— 421 —
