Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

»NIO OCH NITTIO.»

Al RICHARD HARDING DAV1S. Fört. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.

(Forts, och slut från n o II).

Så löd faderns sista vädjan.

»Goodwood-stollen» vände ryggen mot ljusen, så att de förbipasserande ej kunde se hans ansikte, ref långsamt sönder brefvet och lät det bit för bit falla från balkongen. »Om jag kunde», hviskade han, »om jag bara kunde». Smärtan var något mindre än vanligt just då, men det hela var ej längre beroende af stämning. Han kände endast denna önskan att göra slut på dessa tankar och tvifvel och den fysiska darrning, som skakade honom- Hvila och sömn och frid, det måste han ha. Det fanns ingen frid hemma eller annorstädes så länge denna smärta hölle i. Han kunde icke förstå, hvarför de plågade honom på detta sätt. Det var alldeles onödigt. Han kände sig mycket mer ledsen för deras skull än för sin egen, endast emedan de ej kunde förstå saken. Han var alldeles säker på, att om de kunde känna hur han led, så skulle de hjälpa honom till och med att göra slut därpå.

Han hade stått en stund med ryggen mot ljuset, men nu vände han ansiktet mot det och säg på klockan igen. Han kände sig alldeles säker pa att ljusen icke skulle brinna mycket längre. När han vände sig, kom en kvinna fram från den upplysta salen, gick osäkert förbi honom och tillbaka igen och gjorde därpå en tyst hälsning. Att det var ett fruntimmer och att hennes uppträdande störde honom var allt hvad han fick klart för sig om hennes närvaro, och han tänkte icke ett ögonblick på att hennes rörelser skulle ha något med honom att göra.

»Monsieur», sade hon på franska, »jag ber om ursäkt, men kunde jag fa tala med er?»

»Goodwoodstollen» besatt en mycket rikhaltig kännedom om Monte Carlo och dess habitues. Det var inte första gången som kvinnor, hvilka förlorat vid spelborden, tiggt honom om en napo-leond'or eller frågat detta lyckans gynnade barn på hvilken färg eller kombination hon skulle spela. Det hade i framgångens dagar händt honom ofta och det hade roat honom, men nu drog han irriterad sig tillbaka med en önskan, att figuren framför honom skulle försvinna som den kommit.

»Jag är i svårt trångmål, monsieur», sade kvinnan. »Jag har inga vänner här, som jag kan vända mig till. Förlåt min djärfhet, men min ängslan är stor».

»Goodwoodstollen» lyfte lätt på hatten och bugade sig. Därpå koncenterade han med kännbar ansträngning sin blick på den besynnerliga varelsen framför honom och fixerade henne skarpt. Hon bar ett litet stycke röd korall som brosch och genom att stadigt betrakta denna lyckades han bringa den öfriga figuren i fokus och säg utan förvåning — ty allting alldagligt syntes honom märkvärdigt nu och allting besynnerligt som någonting helt naturligt — att hon tydligen icke var en habitufie på platsen och mera såg ut som kammarjungfru åt en dam än en äfventyrerska. Hon var fransyska och vacker — en såàan där flicka som brukar passa upp på en Duvalrestaurant eller sitta som kassörska bakom en liten disk vid dörren.

>Vi borde inte vara där», sade hon liksom till svar på hans blick och som ursäkt för sin därvaro.

»Men Louis, min man, ville hit. Jag sade honom att det var inte för sådana som oss, men Louis är så djärf. Han svarade att på sin bröllopsresa ville han lefva bland de högsta och så måste han komma hit och spela som andra bruka. Vi ha bara varit gifta sedan i tisdags, och vi måste resa tillbaka till Paris i morgon. De ville inte gifva honom mer än tre dagar. Han är ingen spelare; han spelar domino på kafét, det är sannt. Men hvad vill ni! Han är ung och liflig och jag vet att ni, min herre, som har sådan tur och som såväl förstår att kontrollera spelet, jag vet att ni skall öfvertyga honom. Han vill inte lyssna till mig. Han är så upphetsad och icke sig själf. Ni vill hjälpa mig, min herre, eller hur ? Ni vill tala till honom?»

»Goodwood-stollen» rynkade sina ögonbryn och slöt ögonlocken ett par gånger för att tvinga dimman och smärtan ur ögonen. Det var högst plågsamt. Kvinnan syntes ha mycket att säga, men hon kunde icke få någon mening i det. Han ryckte lätt på axlarne. »Jag kan ej förstå», sade han trött och vände sig bort.

»Det är min man», sade kvinnan ängsligt, »Louis, han håller på att spela därinne och han är bara biträde hos gamle Carbut, bagaren, men han rår om tredjedelen af butiken. Det var min hemgift som betalade för den», tillade hon stolt. > Gamle Carbut säger att vi kan få hela för 20,000 francs och så skulle han draga sig tillbaka och vi bli ägare. Vi ha lagt undan litet pängar och vi hade räknat på att köpa resten om fem eller sex år, om vi vore mycket noga.»

»Ja visst, ja visst», sade Harringford med ett kort skratt af lättnad, »jag förstår». Han kände stor lindring af att det inte var så illa som det hotat. Han såg henne tydligt nu och följde lätt med hvad hon sade, och till och med en sådan småsmak som att tala med denna kvinna syntes bereda honom lindring.

»Han spelar», sade han, »och förlorar pängar och ni kommer till mig med bön att jag skall rada honom hvad han skall spela. Jag förstår. Nå väl, säg honom, att han kommer att förlora det lilla han har kvar. Säg honom att jag råder honom att resa hem, säg honom —»

»Nej, nej! sade den unga kvinnan i upprörd ton, »ni förstår inte. Han har ej förlorat, han har vunnit. Han har vunnit, o, så många rullar guldmynt, men han vill ej sluta. Förstår ni inte? Han har vunnit så mycket vi kunna förtjäna på många månader — på många år, monsieur, med sparsamhet och hårdt, ack så hårdt arbete! Och nu vågar han det igen och jag kan ej tvinga honom bort. Men om ni, min herre, om ni ville tala om huru stora chancerna äro emot honom, om ni som vet det ville upplysa honom om, hur dåraktigt han handlar genom att icke vara nöjd med hvad han har, så skulle han höra på er. Till mig säger han 'Bah, du är en kvinna!' och han är så röd och het. Han förlorar förståndet vid åsynen af pän-garne, men han skall höra på en herre som ni. Han ämnar vinna mer och mer och köpa en tredjedel till af gamle Carbut. Är det inte dåraktigt? Det är så syndigt af honom.»

>Ja, ja», nickade Harringford, »jag förstår nu.

— 189 —