Sida 146
EN STOR KYRKLIG FÖRENING.
(TILL BILDEN Å NAST A SIDA).
J-^resbyterianismen företräder som vi veta den
åsikt inom den reformerta kyrkan, hvilkens grundval är den s. k. presbyterialför-fattningen efter Calvins mönster. Presbyte-rianismen har sin hufvudgärd inom den skotska kyrkan, hvilken i sin fullaste konsekvens genomfört denna kyrkoförfattning.
Vid tillämpningen af systemet har den skotska kyrkan dock sönderfallit i tre olika kyrkosamfund: den allmänna landskyrkan (Church of Scotland), den skotska frikyrkan, (Free Church) och den förenade presbyterianska kyrkan, (United Presbyterian Church). Dessa tre kyrkor skilja sig hufvudsakligen från hvarandra i fråga om uppfattningen af kyrkans och statens förhållande till hvarandra, särskildt beträffande kyrkans underhåll och beroende af staten.
Det egentliga tvistefröet emellan skotska statskyrkan och de två dissenterkyrkorna gäller icke läran utan administrationen och särskildt patronatsfrågan. 1 denna sak ha de båda »frikyrkorna» arbetat tillsammans under det att »The Big Kirk» stått för sig. Denna föreningspunkt har just i dagarne fört de båda dissenterkyrkorna tillsammans till en stor försoning och sammanslutning, hvars högtidligaste ögonblick just återgifves å bilden på nästa sida.
Den förenade presbyterianska kyrkan är den äldsta af de båda, och, som namnet antyder, föreningen af många mindre protesterande församlingar. Den leder sitt urspruug från 1732. Då blef en af den skotska statskyrkans främste prester, Ebenezer Erskine, ställd till ansvar för en predikan, i hvilken ban angripit patronatsrätten och visat hur mycket ondt som uppstod däraf att olämpliga präster påtvingades församlingarne. Hans frimodighet kostade honom kappan, men han bildade en ny religiös korporation och vid århundradets slut hade dess första fyra församlingarne femtdubblats.
Tjugo år efter denna första separation utgick en ny dissenterkorporation från skotska kyrkan och åter gällde tvisten patronatsrätten. Presbyteriet i Dunfermline vägrade 1752 som församlingsherde i Inverkeithing insätta en ovälkommen present och den störste opponenten Thomas Gillespie i Carnock blef afsatt,
androm missnöjda till varnagel. Men hans fall blef grunden till en ny dissenterförsamling. År 1847 förenades alla dessa 518 församlingar till den »Förenade Presbyterianska Kyrkan».
Den skottska »Frikyrkan» frambröt åter som en flod bryter ut från en glacier. Den frihetsanda som under 19 århundradets första kvartal låg i luften visade sig i Skottland i förnyad agitation mot patronatet och man gjorde en ny ansträngning för att gifva folket bestämmanderätten i fråga om val af prest. Men statskyrkan befanns vara bunden till händer och fötter vid världslig lag och de världsliga domstolarne förklarade att patronaträtten icke på något sätt kunde upphäfvas.
Då ägde, den 18 maj 1843, den stora utbrytningen rum. Nära femhundra präster — bland dem de mest framstående — afsade sig sina ämbeten och trotsade alla umbäranden för att vittna för Kristi öfverhöghet öfver sin kyrka. Många tiotusental lekmän och alla statskyrkans utländska missionärer följde dem. Genast organiserades en kyrka på nationella grunder; pängar strömmade in; i nästan hvarje socken i Skottland byggdes en frikyrka. Till den stora gemensamma fonden bidrager hvarje församling efter råd och lägenhet och hvarje prest erhåller af den 200 pund st. pr år, oberoende af det belopp med hvilket lians församling bidragit. Detta var upphofvet till Skotska frikyrkan, hvilken under sin mindre än 60-åriga tillvaro har frambragt högst framstående predikanter, lärde och skriftställare.
Dessa två stora kyrkosamfund ha nu i dagarne förenats under namn af »Den Förenade Frikyrkan i Skottland». Hvar för sig ha de uträttat ett stort och ädelt arbete. Ingen kyrka i världen, med ett enda undantag, har så stort antal utländska missionärer i proportion till medlemskap som den förenade presbyterianska kyrkan. Frikyrkan har också underhållit missionsverksamhet i stor skala i Indien, Afrika och Nya Hebriderna.
Men hvad det allvarliga Skottland nu emotser och hvad dess invånare nu betrakta dessa de båda dissenterkyrkornas förening som ett förebud till, det är den stora försoningen och slutliga föreningen af den skotska statskyrkan med den förenade frikyrkan.
- '35 -
