Sida 172
2:a årg.
Den 9 December 1900
N:r 11
Återgifvande af text eller Illustrationer ur HVAR 8 DAG utan särskild öfverenskommelse förbjudes.
INNEHÅLL: Hjalmar Branting (med I porträtt*. En hundraårig klubb (med I illustration). En kvinnotara Här. t'r lifvet. För HVAR 8 DAG. Vadstena joo-års-jubileum. För HVAR 8 DAG (med II Illustrationer). Dm nye Veslrråsbistopen (med I porträtt). Den nutida ryste officern. I. (med It Illustrationer). ..Nio och nittio". Af Richard Harding Davis. Veckans porträttgalleri (med 8 porträtt). President Kruger i Paris (med 2 illustrationer).
D. F. BONNLKRB BOKTKYCKKRI AKTIKBOl.AO. UOTKBORO. IMO.
HJALMAR BRANTING.
Det fins ganska många konservativa arbetsgifvare, som dela de socialdemokratiska proletärernas uppfattning af Hjalmar Branting såsom en af de märkesmän i vårt offentliga lif, hvilka bäst försvara sin plats. Att han — målsmannen för en strömning, hvilken öppet sträfvar att bryta med den samhällsordning, som arbetsgifvarekonserva-tismen med lif och blod vill försvara — kunnat skapa sig en prestige af detta slag, har sin förklaring i den gåfvornas öfverlägsenhet och den ärliga och offervilliga idealism, som burit hans gerning.
Det är visserligen sannt, att hans ställning som riksdagens ende socialist och det socialdemokratiska partiets erkände »ledare» ger honom en plattform inom kammaren, hvarifrån hans ord åhöras med en alldeles särskild — smått nyfiken — uppmärksamhet. Men om han icke varit den han är, skulle han icke kunnat riksdag efter riksdag — den senaste var hans fjärde — hålla detta intresse uppe. Kuriositetseffekten af ett socialistiskt riksdagstal skulle icke ha räckt till. När man fortfarande lyssnar till hans anföranden tystare än till de flesta andras, så beror det lika mycket på, att han är en af kammarens kunnigaste medlemmar, en af dess få värmande talare och en af dess slagfärdigaste debattörer. Han skulle ha gjort sig gällande den socialdemokratiska särställningen förutan med makten af sin personliga öfverlägsenhet.
Tack vare den har han varit själfskrifven som det
socialdemokratiska partiets höfding alltfrån den stund han slöt sig till rörelsen — när partiet växte ut, delades ledningen mellan honom och Axel Danielsson, som fick Sydsverige på sin lott — och hans personliga öfverlägsenhet ha Sveriges socialdemokrater också att rätt mycket tacka för det genombrott, som ägt rum i den allmänna uppfattningen af socialismens väsen och betydelse. Det kan väl vara, att det är utvecklingens allmänna krafter, som framkallat detta, men Hjalmar Branting har dock jämte Axel Danielsson varit deras förnämsta medium.
Det var ondt om sådana bildade medier på den tid, då Branting slöt sig till socialismen. Rörelsen hade nyss förut under hån och löje hållit sitt intåg med August Palm som fanbärare. Det var just icke rekommenderande att vara socialist, så länge ordet var ungefär liktydigt med fantast. Och det måste ha fordrats ett ganska duktigt mod att bekänna socialistisk färg. Branting hade nyss hemkommit från utlandet, där han vid sidan af sina vetenskapliga studier följt den socialistiska rörelsens utveckling. Under sin akademitid hade han varit en intresserad deltagare i de sträfvanden, som vid l88o-talets början framträdde bland Upsala studenter och togo sitt varaktigaste uttryck i föreningen Verdandi, bland hvars stiftare han var. Nu lämnade han den fysisk-ma-tematiska vetenskapen, som han ägnat sina fem universitetsår och gifvit de vackraste löften. Redan under sin skoltid hade han tjänst-
