Sida 408
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs. Öfvers, för HVAR 8 DAG.
III. EN KAJUTPASSAGERARE.
aptenen på »Orädd» kom ner till varfvet på -*- ett sätt som mer påminde ora rådjursjakt än en prosaisk fartygsbefälhafvares återkomst till sin skuta. Han vek med ett språng rundt en tomkärra, stod på lur bakom en tomtunna, hoppade därifrån till en bropåle och kikade till slut från en lyftkran ut mot sitt fartygs däck.
För en vanlig iakttagare fanns här ingen orsak till oro. Däcket var visserligen en smula slipprigt, men endast farligt för en nybörjare. Luckorna voro fast, och i det upplysta köket kunde man se kocken röra sig på ett sätt som tydde på fullkomlig trygghet och ett lugnt samvete.
Med en sista blick efter sig steg skepparen ned från kranen och klef försiktigt ombord.
»Tsss!» sade kocken, som kom ut helt tyst. »Jag har just vaktat på er återkomst.»
»Fördömdt god idé att vakta på mig», sade skepparen i vresig ton. »Hvad står på?«
Kocken gjorde en gest med tummen mot kajutan. »Han är därnere», sade han med en hes hviskning. »Styrman sade att när ni kom ombord, så skulle ni bara ställa er vid kajuttrappan och hvissla 'God säve the Queen' och "så skulle han komma upp till er och se hvad han kunde göra.»
»Hvissla!» sade skepparen och försökte fukta sina torra läppar med tungan. »Jag skulle inte kunna hvissla nu, om det gällde lifvet.»
»Styrman vet inte hvad han skall taga sig till och det skulle vara signalen», sade kocken. »Han är därnere nu och dricker ett glas med honom för att hålla honom vid humör.»
»Nå ja, gå du dit och hvissla den«, sade kaptenen.
Kocken torkade sig om munnen med baksidan af sin näfve. »Hur gar den?» frågade han ängsligt. »Jag kan aldrig komma i håg melodien.»
»Så gå och säg till Bill att han gör det!» sade skepparen otåligt.
Kocken ropade tyst på honom och Bill kom upp pä skansen. Sedan han fatt veta hvad man ville att han skulle göra, spetsade han läpparne och in-tonerade den ädla britiska folksången med en hviss-ling så fyllig och stark, att den förskräckte skepparen nästan blef bedöfvad. Den verkade som en trollformel pä styrmannen, som kom upprusande och täppte till Bills mun med ingalunda mild hand. Därpå stängde han igen kajutaörren så tyst som möjligt och bommade ordentligt igen den.
»Han är all right», sade han till skepparen med andan i halsen. »Nu är han vår fånge. Han har fått fyra omgångar whisky och tycks vilja sofva.»
»Hvem släppte ned honom i kajutan?» frågade skepparen ursinnig. »Det är just snvggt att man inte kan lämna fartyget för en timma utan att hitta kajutan full af folk när jag kommer tillbaka.»
»Han släppte in sig själf», sade kocken, som såg ett kryphål att komma undan för en sönderslagen karott dagen förut, »och jag blef sà förvånad, för att icke säga förskräckt, sa att jag tappade den stora karotten som gick i bitar.«
»Hvad sade han?» frågade skepparen.
»Jag menar den där blå», fortsatte kocken, som ville ha saken undanstökad med samma, »den där med urhålkningen för såsen vid ena sidan.»
»Hvad sade han?»upprepade skepparen.
»Han sa' 'hallå', sa' han, 'nu ä' du fast, min gubbe',» svarade den sanningsenlige kocken.
Skepparen vände sitt af vrede rodnande ansikte mot styrmannen.
»När kocken kom upp och talade om det för mig», svarade styrmannen, »säg jag genast hvad som var på färde, så jag gick ned för att prata honom god.»
»Jag skulle just vilja veta hvad ni sa'», mumlade kaptenen.
»Na, ja, om ni tror att ni kan sköta om den saken bättre än jag, så gjorde ni klokast i att gå ned till honom», replikerade styrmannen hetsigt. »För resten är det er, han har kommit för att träna. Det är ert främmande.»
»Se så, Bob», sade skepparen. »Jag menade inte något illa.»
»Jag förstår mig inte på kapplöpningar», fortsatte styrmannen med kränkt min, »och jag har aldrig haft några penningbekymmer i mitt lif, för jag fick en god uppfostran hemma och blef varnad för sådant, men jag känner nog igen en polis, när jag ser honom.»
»Hvad skall jag göra?» suckade skepparen, alltför nedtryckt för att ens ondgöra sig öfver sin underordnades vanvördiga ord. »Det är en stämning. Jag är förlorad om han får träffa mig.»
»Tja, så vidt jag kan se, är det enda sättet för er att inte gà med den här resan», sade styrmannen utan att se på honom. »Jag kan ju taga ut skutan all right.»
»Det vill jag inte», afbröt skepparen häftigt.
»Lika godt, då blir ni hankad», svarade styrmannen.
»Ni har länge velat taga hand om den här skutan», sade skepparen i retad ton. »Ni kunde, mycket väl ha blifvit honom kvitt om ni velat det! Han har ingenting att göra i min kajuta.»
»Jag försökte allt möjligt tänkbart», försäkrade styrmannen.
»Well, han har kommit ombord pä mitt fartyg utan att bli ombedd», sade den retade kaptenen, »nu kan han, förbaska mej, stanna här. Kasta loss!»
»Men», inföll styrmannen, »antag att...«
»Kasta loss», upprepade kaptenen. »Han har kommit ombord på mitt fartyg och jag skall ge honom fri resa.»
»Och hvar skall kapten och styrman sofva?» frågade kocken, som var en man med pessimistisk åskådning och skrockfull.
»I er ruff» blef kaptenens brutala svar. »Kasta loss där!»
Karlarne lydde med en grimas, och skonaren, gled snart i mörkret ned för floden, under det att kaptenen något nervös lyssnade efter de första tecknen till fångens uppvaknande.
Han lyssnade förgäfves i then natten, ty fangen gaf icke tecken till Uf. Men vid 6-tiden på morgonen, när »Orädd» började dansa som en kork. pä vattnet, rapporterade styrmannen ihåliga nödrop från kajutan.
»Låt honom tjuta», sade kaptenen kort, »hur högt han vill.»
»Well, jag skall bara gå ned och se huru det: är med honom», sade styrmannen.
»Ni stannar där ni är», befalde kaptenen.
- 397 -
