Sida 15
OKTOBER.
För HVAR 8 DAG. af No Name.
Det lyste höstsol öfver skolhusets gamla fasad och brutna spåntak. På den ganska höga förstutrappans öfversta steg stod Elsa Roth, lärarinnan. Hon var barhufvad och de muntra sol-strålsknippena knöto en skimrande krans omkring det slätkammade håret och den låga pannan med sina nålfina rynkor.
»Framåt», kommenderade hon med klar, fast röst, och på led med fyra och fyra i hvarje troppade småttingarna af. Ifriga fötter stampade takten längs hela den stora gårdsplanen med sin grofva sand och sina svaga trädtelningar.
Hunnen till grinden, sände hela barnskaran en hälsning upp till »fröken», innan den delade sig på rotar och vandrade ut i socknen. Elsa stod kvar en stund och såg efter sina elever, och en tanke kom för henne, en tung, okbunden tanke: »Först skall jag nu ha de där fyra, fem år, och så en ny flock samma ärsföljd, därefter åter en och åter en, tills jag blir pensionsmässig! Hon suckade, rätade på sin smärta, kraftiga gestalt och blickade ut mot det vackra landskapet, nu vackrare än någonsin i sin rika, mogna brittmässommars-fägring. Så många starka, varma färger, så mycket intensivt lefvande lif just nu, innan frosten kom och hämmade all pulserande lust att vara till! Ah, hon tyckte, att hon så tydligt kunde känna naturens sista, hänsjmslösa kamp mot vinterns välde. Det var som denna kyligt passionerade oktoberstämning gripit henne själf, blifvit till ett eko af den röst, som ropade till henne: »Här inne i folkskolan, Elsa Roth, härinne i den stora, fyrkantiga salen begrafver du dag efter dag din personlighet, det inom dig, som har rättighet till annat än förvissning.» Men hvad tjänade det egentligen till, att hon hörde på den rösten? Hon kunde icke, ville icke handla annorlunda än hon gjort.
Elsa satte sig på trappan och stödde hufvudet mot händerna, här i solen var det nästan sommarvarmt, så hon behöfde icke frukta för att förkyla sig. Hon tänkte tillbaka på de långa, trista seminarieåren med sin pluggläsning, på den tid, då hon med hjärtat i halsgropen började tjänstgöra som »extra» och slutligen på den dag, hon blef utnämnd till ordinarie ute på landsbygden, där det var så underligt ensligt och tyst, men där hon i alla fall skulle bygga ett litet godt rede, lagom för två.
»Fröken, maten star och kallnar», ropade »lilla Karin», fattighusgumman, som hjälpte till i skolan. Hon tittade röd och gemytlig i köksdörren.
»Tack, jag kommer.»
Elsa skyndade sig att äta och sprang upp för den hvita, renskurade trappan, där hennes »våning» var belägen. Hon öppnade dörren och steg in. Hennes ansikte fick ett uttryck af barnslig, uppriktig glädje.
»Mitt hem, mitt lilla hem», utbrast hon helt högt.
Allt hvad hon kunnat skaffa af bekvämlighet, enkel elegans och prydnadsföremål fans i dessa två små rum med sin utsikt öfver slätten och landsvägen, hvilken likt ett bredt, dammfärgadt band slingrade sig genom fälten och slutligen försvann i en krökning, där granskogen började.
Hon såg på den gamla moraklockan i hörnet, ett arf från det nu så fullständigt splittrade föräldrahemmet. Hon var redan half fyra. Då var det snart på tiden att fara till stationen och hämta modern. Elsa log: »Lilla, kära mor, du skulle
väl trifvas i ditt nya hem, det trygga lilla redet, som en ung, kraftig vilja slutligen byggt!»
»Karin», ropade hon plötsligt, ifrig som en liten oerfaren husmor, »kom nu ihåg, att vi få riktigt godt kaffe, när vi komma tillbaka från stationen och glöm inte att lägga in smörkringlorna litet i ugnen.-
»Nej, fröken Elsa kan vara lugn, Jag skall nog sköta om det. - Karin tittade i dörren. »Ja, det får jag säga att fasligt fint och vackert är det här, men litet kusligt blir det nog under de långa höstkvällarna för frun och fröken att sitta här ensamma.»
»Ånej», sade Elsa en smula otåligt, »mor och jag hålla så innerligt af hvarandra.» Det sista kom varmt som en smekning. »Ja, kors då kära fröken, det tror jag visst det, men om jag finge säga min oförgripliga mening till skolrådet, så skulle jag säga de höga herrarna, jag, att de alltid skulle liksom para ihop en lärare och en lärarinna. De skulle bo i samma skolhus eller bara ett litet stycke ifrån hvarandra.»
Elsa blef blossande röd.
»Nu pratar Karin dumheter», sade hon strängt.
»Det ska inte fröken säga mig. Gud själf har ju gifvit exempel i paradiset, vet jag. Tänk på Adam och Eva.»
»Nej, jag tänker på skjutsen, som borde vara här nu», svarade Elsa stramt», jag tror, att jag går emot den en bit.»
Ett par timmar senare satt enkefru Roth och Elsa bredvid hvarandra i soffan. Rummet såg så hemtrefligt ut med sina ljusa tapeter, hvita gardiner, tända lampor och mångfald af växter. Rullgardinerna voro nere, utanför var det så tyst, så tyst, endast en och annan vindstöt for tjutande genom träden som förebud för de väldiga höststormarna.
»Lilla mor, att jag nu ändtligen har dig här», sade Elsa vekt, »du vet inte, hur glad jag är öfver det. Nu skall jag arbeta för dig och tör vårt lilla hem, det skall bli hela min sträfvan.»
»Stackars mitt lilla barn, om du ej finge ett annat mål», sade enkefru Roth allvarligt, »min flicka känner inte kärleken än, men din tid kommer, och jag vill önska, att det blir förr än under lifvets brittmässommar.»
»Hur så?»
»Å jo, det är så mycket frost i luften då.»
»Kanske! Vi ska inte tänka på spöken, lilla mamma. Jag har ju dig.»
Elsa omfamnade och kysste modern hjärtligt.
De lågo båda länge vakna och hörde, hur stormen tilltog allt mer, under det rägnet i enformigt dropp, dropp började slå mot rutorna.
Fru Roth hade knäppt ihop händerna. Hon bad stilla och förtröstansfullt för hvad hon kallade sitt barns lycka.
Elsa vred sig oroligt. Hon tänkte om isen på detsamma: år efter år — år efter år, och plötsligt greps hon af en sjudande längtan efter våren. Det fick icke bli höst inom henne än; hon ville ej gifva sig oktobermörkret i våld, ville ej . . .
»Sofver du, lilla mor?»
»Nej, min tös.»
»Tror du kusin Harald skulle komma hit en söndag, om vi bjöd honom.»
