Sida 208
SOMMARMUSIK
ken de eller gikten hade på något sätt dunstat bort, det var bara falska drömmar alltihop.
Men hvad som var värklighet, det var musiken. Den kom uppifrån landsvägen och nalkades snabbt; och det var en vandringstrall i rask och pojkspänstig marschtakt, en gammal gånglåt soin man skulle gå till världens ända efter och ändå dansa polkett, när man kom fram!
Gubben satt orörlig och lyddes; och han hörde taktfasta steg, och när han kikade genom sänghimlen af glest och mörkt löfvärk, såg han fyra unga människor vandra vägen fram.
En sommarnatt, full af"ljus!
Först gingo två spelmän, den ena spelte handklaver och den andra spelte fiol. Efter kommo två jäntor, de hade stora björkkvistar i händerna och höllo hvarann om lifvet.
Och de närmade sig med jämna, muntra steg. Det var fötter som kunde gå i takt, det där! Ibland kunde de ej hålla sig utan togo ett par hoppande polkasteg, för att sen åter fortsätta i samma fasta, tysta lunk. Och det var spelmän som kunde konsten; de hade spelt tillsamman förr, det hörde man strax, och man tyckte nästan att handklaverslåten och fiolmelodien gingo tätt bredvid hvarann och höllo hvarann om lifvet alldeles som jäntorna, och handklaverslåten var mörk och fyllig och stark som den ena jäntan, men fiolmelodin var smärt och finhylt och glittrande bur-rigt ljushårig som den andra.
En sommarnatt, full af musik!
Men de drogo förbi och vandrade bort. Spelet ljöd allt svagare, stegen hördes knappt längre. Där kom endast ibland ett djupt frustande från handklaveret, en hög och gnistrande drill från fiolen.
Då sträckte gubben i diket på sig, skakade af sig gräs och löf och klättrade mödosamt upp på
vägen. Han vardt stående där en stund, stödd mot kryckan och pàken. Han lyssnade och han såg sig omkring med en min som om han förgäfves sökte erinra sig något; och slutligen sken han upp, rätade på sin kutiga rygg och nickade. Nej då, tok då — inte hade han alltid varit så här stel och blind och usel; visst hade han också en gång dansat på landsvägen om sommarnätterna, visst hade han också haft jäntor med sig, än en än en annan men mäst en, det kom han tyd-liet ihåg, fast det var lärgesen han tänkt på det. Och hade han inte till och med spelt handklaver
— eller kanske det var fiol; just ja, fiol var det, och melodierna hade han för det mästa gjort själf, och den grannaste bland dem alla var en marsch
— och den var det som just nu drog bort på vägen och förtonade i nattens stillhet.
Han satte sig i gång, småskrattande och gnolande. För hundra gubbar, än hade han inte lust att krypa i skrinet; han kunde ju se mot det starka sommarnattsljuset utan att knipa ihop ögonen, och blomdofterna kunde han känna — där kom en ånga från nattviolerna i hagen och där kom en från klöfvern på vallarna, det kändes riktigt skönt. Och sannerligen kunde ban inte höra taltrasten, kors att han satt där nere på näset och flöjtade alldeles som förr. Och gick inte korn-knarrn i rågåkern och pratade för sig själf, och ringde inte skällorna i hagar och skogar som det klaraste klockspel, och var det inte alltihop så att man ville lefva i evighet på denna gamla mörka, jämmerfylda jord och bara gå omkring och se och känna och höra!
Han vandrade vägen fram, och käppen och kryckan klampade i takt till en glad melodi, en gammal vandringstrall som man skulle kunna gå till världens ända efter och ändå dansa polkett när man kom fram!
Foto. Skarpmoen, KrlatUnl».
»SOPHIES MINDE»: Grundstenen nedlägges af general Thaulow. — 197 -
(Se nästa sida).
