Sida 382
HV1NANDE STORM*.
EN VÄRMLÄNDSK EPISOD FRÅN BÖRJAN AF FÖRRA SEKLET. För KVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
I ngen stjärna syntes, tjockt stod kvällsmörkret, och nordanvinden hven i vildt raseri, jagande framför sig höga böljor af hvirflande snö. Den uråldriga jätteeken och de gamla högresta fruktträden pà Hjelleskate gård hade en svår dust att utstå emot stormens våldsamma anlopp. 1 den sekelgamla, rödmålade envånings manbyggnaden knakade det ibland, som om dess massiva stockvirke hotat att lossna och interfolieradt af vindens tjut i knutarne hördes vargens. Där nedanför häfde sig Vänern i lika stormande uppror, vräkande stora stycken af sitt sönderbrutna istäcke i dånande vågslag mot stranden.
Men inne i manbyggnadens stora sal brann spiselbrasan med den sista, värmande glöden. Då och då flammade den upp med ett lifvande sken, som fantastiskt belyste takets blottade, hvitrappade bjälklager, de i empirestil nötta möblerna och de å väggarne hängande gamla familjeporträtten, hvars karaktäristiska omväxling representerade hela skalan af en brokig kostym från Vasarnes tid intill det närvarande.
Fram och tillbaka å salsgolfvet promenerade gårdens egare, gamle ryttmästare Ros, med synnerligt välbehag hängifvanie sig åt denna sköna, hägnande trygghet, som känslan af att vara under tak i ett varmt och godt hem alltid skänker, särskildt i en situation som denna. Han var en reslig krigartyp med nobla, fina drag, och med en hållning, hvars aristokratiska stramhet ännu mera framhölls af den tidens sällsamma klädedräkt, de smala, uppåtvidgade benkläderna, den långa, kring midjan tätt åtsittande lifrocken, som med sin höga, nervikta krage isynnerhet åt hufvudets ställning gaf något stelt och afmätt högburet.
En ur glöden plötsligt upplågande glimt, som for blänkande öfver det uppslagna klaverets tangenter och därefter stannar med en bjärt koncentrering å ett af familjeporträtten, kommer äfven ryttmästaren att stanna, och hans uppmärksamhet att fängslas af detta. Det är en stor oljelärgs-målning**, föreställande en af hans förfäder med sin maka och tolf söner grupperade kring dem. Långt afskild från den öfriga familjen står en son. Af hans hufvud synes endast håret och pannan.
En dyster familjehistoria är förknippad med denna egendomliga gruppering. Moderns mest älskade son hade ådragit sig faderns oförsonliga hat: därför hans isolering.
Blott på moderns enträgna förböner hade han kommit med, då taflan togs, men endast med förbehåll, att fadern skulle bestämma hans ställning. Den blef till föga heder för fadern och till ännu mindre glädje för modern, men helt visst till ett förmildrande sken för den förskjutne, trots det mörka, disproportionerliga tomrum, hans plats ger taflan. Det fylles lätt af efterlefvandes deltagande; så ej minnet af tomheten i ett oförsonligt hjärta.
Deltagande var dock ej det uttryck, som nu formide linierna i den annars högsinte och noble ryttmästare Ros vackra, distinguerade drag. Ju mera han såg pä målningen desto mera skärptes de i en kall, hård förstelning.
Då kom sakta ur det mörka, närgränsande rummet, en vän, ljuslockig flickgestalt, smög sig intill honom, lade sina mjuki armar om hans hals och sitt hufvud mot hans bröst.
»Far, du får ej se mera på den där taflan, hvar gång du så gör, skrämmer du mig, ty jag
känner då ej igen min ädle, gode far, den bäste, som fins på jorden.»
Ryttmästaren böjde sig ned och kysste henne på pannan. Hon var den yngsta af hans många döttrar, och den af dem, som stod hans hjärta närmast.
»O, far!» fortfor flickan ömt och bedjande, »får jag ej ta ner den där olycksaliga taflan och ställa den i den mörkaste vrå som finns på vinden?»
»Visserligen, min älskade flicka, tillhöra onda gärningar mörkret, men därför skolade också dragas fram därur för att få en bättre dager, androm till besinning och eftertanke. Därför må äfven taflan hänga där den hänger.»
»Hvad hade han då egentligen gjort denne stackars förskjutne son? Jag kar aldrig fått veta det där liktigt. Säkert var det något mycket klan-dervärdt, efter han så skulle utpekas som en skamfläck för kommande släkten?»
>Han svek sin konung.»
»Är det då en så stor synd, attdenej kan förlåtas och glömmas?»
»Ar du en verklig Ros, en värdig dotter af Rosarnes annars konungsligt sinnade och ädla släkt, som så frågar. Men du är ett barn, och din ungdom ursäktar dig. Konungen, mitt barn, är Herrans smorde. Näst Gud är han det förnämsta vi äga, emedan han personifierar det högsta vi från vår tidigaste barndom lärt oss älska, akta och ära: fosterland, familj och hem, allt.»
»Hem, ack ja! Gud välsigne och skydde vårt kära hem! Det är lyckligt, att veta sig äga ett sådant — just i kväll.»
»Ja, stackars alla hemlöse, som nu nödgas färdas ute >
Orden voro knappast uttalade, förrän emellan vindstötarne hördes bjällerklang, som kom allt närmare och närmare, tills den med ens med genomträngande tydlighet stannade strax utanför för stu trappan.
»Hvem kommer att gästa vårt gamla Hjelleskate si sent i kvällen?» sporde ryttmästaren mera sig själf än sin dotter. Hon gick att mottaga den kommande. Men så hejdade hon sig tvärt. Ej underligt: några kvällar förut, då hon i mörkret trefvat sig fram i den långa gången därutanför, hade hennes händer vidrört något ludet och lurf-vigt och ett par hemskt glödande ögon lyste emot henne. Ljus kom till, och en stor »gråbening», som mot den bistra kölden sökt skydd därinne, störtade då ut genom dörren.
Fadern förstod hennes tvekan och gick att i stället fullfölja hennes afsikt, men blef förekommen: tunga steg närmade sig dörren. Den öppnades och en stor bepälsad och snöhöljd man trädde inom dess tröskel. Det var hofjägmästaren von Greiff, som rest natt och dag med viktiga depescher från Stockholm till Norge, och hvilken nu kom för att be sin gamle vän och vapenbroder — som han ej sett på många år — om värn och skydd öfver natten mot storm och mörker. Efter afpälsningen beseglade ett kraftigt handslag ett lika hjärtligt välkommen. Det föll af sig själft, ty det var på den tid, då gammalsvensk gästfrihet ej blott var lag, utan kär plikt och hjärtats behof. Snart sutto därför gäst, värd, värdinna och husets döttrar i en sluten ring kring den åter muntert flammande härden; festbägaren, som endast kom
Händelsen förut offentliggjordt, men i stor olikhet med bygdesHgnen, efter hvilken denna episod är affattad. *■ Finnes ännu i förvar i Eskilsäters kyrka 1 Värmland.
