Sida 41
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGS HISTORIA. Af RICHARD HARD1NG DAVIS Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, frän n:o I.)
»I len?, upprepade Kettler med det mest upp-
' riktiga förakt. »Nä-äj, dä' ingen sportsman. Han är litet besynnerlig, tror far. Han kom hit en morgon i förra veckan och talade om att hans läkare sagt honom att han skulle fara ut pa landet för sin hälsa. Det är en högfärdig sta'bo, han har handskar och får maten upp på sitt rum och allting. Dom sa' på krogen i går kväll att dom trodde att ban hölle sig undan, och bara på försök frågade far honom om han kommit hit för att se pa brottningen. Han sag helt skrämd ut och svarade att ban inte ville st- på någon brottning. Och da säger far: 'Jag förmodar ni menar att ni inte vill träffa på några brottare?' Far mente inte något med det, men mister Carleton, som han kallar sig, blef blek som ett spöke och sade: 'Jag kan nog sjutton slåss' och började skratta och skämta. Och i tnorgse gick han direkt dit ned till sportsmännen och talade om att han skulle resa in till staden ocli träffa några vänner och när han gick sa' han: 'Det här ser väl inte ut, som om jag vore rädd för folk, hva'?' Men far säger att om han inte sagt hvad han gjorde, skulle mister Carleton aldrig ha lämnat sitt rum.
Gallegher hade fått veta allt hvad han ville och mer än han hoppats — sa mycket mera, att hans vandring tillbaka till stationen blef en triumfmarsch.
De tjugo minuter han måste vänta på nästa tåg syntes honom som en timma. I ndcr tiden skickade ban följande telegram till Hefflefinger:
»Er man finns i närheten af Torresdale station på Pennsylvaniajärnvägen. Tag en droska och möt mig vid stationen. Vänta tills jag kommer.
Gallegher.
Med undantag af ett vid midnatt stannade ej något tåg vid Torresdale, detta var orsaken till ordern om droskan.
Tåget till staden syntes Gallegher släpa sig fram tum för tum. Det stannade och backade då och då till ingen nytta, inväntade ett expresståg, som skulle gä före det, och stod och sölade vid stationerna. När det till slut var inne, var Gallegher ur vagnen innan det stannat, uppe i en droska och på väg hem till sportredaktören.
Denne höll på att äta middag och kom ut i tamburen med servietten i hand. Gallegher förklarade med andan i halsen, att han hade uppspårat den mördare, som polisen öfver hela världen spanade efter, och att ban trodde att karlen, för att undvika misstankar där han bodde, skulle vara närvarande vid brottningen på natten.
Sportredaktören tog Gallegher med sig in i sitt arbetsrum och stängde dörren. »Hör nu», sade han, »tag om det där igen.»
Gallegher repeterade sin berättelse i detalj och tillade att han skickat bud till Hefflefinger att göra arresteringen, för att icke polisen och de andra tidningarne i Philadelphia skulle bli varskodda.
»Min mening är att Hefflefinger skall arrestera Hade med den order han har fått för inbrotts tjuf ven», förklarade Gallegher, »och taga honom med sig till Newyork på tåget som passerar Torresdale kl. i. Det kommer inte till Jersey City förrän kl. 4,
en timma efter morgontidningarne gatt i präss. Naturligtvis måste vi smörja detektiven, så att han håller sig tyst och inte talar om hvem hans fånge värkligen är.»
Sportredaktören räckte ut handen för att klappa Gallegher på hufvudet, men ändrade mening och skakade i stället hand med honom.
»Min gosse», sade han, »du är ett underbarn. Om jag kan klarera resten af den bär historien i kväll sä är det 5,000 dollars belöning och världsrykte för dig och tidningen. Nu ämnar jag skrifva till hufvudredaktören, och du kan taga brefvet med dig och tala om för honom hvad du gjort och hur jag ämnar göra, och sa far du komma tillbaka till tidningen och får din lön påökad. Kanske du inte visste att du är afskedad?»
»Tänker ni inte taga mig' med er?» frågade Gallegher.
»Hvad! Visst inte! Hvarför skulle jag det? Det är nu uteslutande en affär mellan mig och detektiven. Du har gjort ditt och gjort det bra. Om karlen blir fångad, sä är belöningen din. Men du skulle bara vara i vägen nu. Du gör klokast i att gå till byrån och göra upp med din principal.»
- Om tidningen kan reda sig utan mig, sä kan jag reda 111ig utan den gamla tidningen», förklarade Gallegher upprörd. »Och om jag inte far med er, sa far inte ni heller. För jag vet hvar Hefflefinger är att träffa och det ämnar jag inte tala om.»
»Ah ja, very well, se så», svarade sportredaktören och kapitulerade. |ag skall skicka brefvet med ett expressbud. Men kom ihåg, att om du mister din plats så är det inte min skuld.»
Gallegher undrade storligen, hur denne man kunde tala 0111 en veckas aflöning i jämförelse med känslan att fa se en världsbekant brottsling fast och fa nyheten för sin tidning ensamt.
Från det ögonblicket sjönko sportredaktörens aktier i Galleghers ögon.
Mr Dwver slog sig ned vid sitt bord och skref: Jag har fatt pålitlig underrättelse om att Burbanks mördare Hade kommer att vara närvarande vid brottningen i kväll. Vi ha arrangerat så, att han blir arresterad utan att det väcker uppseende och så att de andra tidningarne ej fä nys om saken. Jag behöfver inte påpeka att detta kommer att bli den viktigaste nyheten i hela landet i morgon.
Högaktningsfullt Michael E. Dwyer.»
Sportredaktören steg in i droskan som väntade, under det att Gallegher hviskade sina förhällnings-order till kusken. Han blef tillsagd att först köra till en expressbudsstation samt därifrån ur staden till »Eagle Inn» vid Torresdale.
Det var en kuslig natt. Rägn och snö föll pa samma gång och frös innan det nådde marken. Sportredaktören fick sitt bref afsändt till redaktionsbyrån, tände därpå en cigarr, slog upp kragen på sin ulster och kröp ihop i ett hörn i droskan.
För Gallegher syntes blotta tanken pä sömn i detta ögonblick nästan brottslig. I det mörka hörnet i droskan lyste hans ögon af febril spänning och obeskriflig glädje vid tanken på hvad som komma skulle. Efter en halftimmas färd gled han
— 3° —
