Sida 272
EN SLÄDFART
och öppnade till och med med påtaglig ifver en liflig konversation med de närmast framför åkande.
Så fortgick det, tills de kommo fram till Hög-sätra.
»Adjö, adjö, nu fara vi hem!» ropade hon och viftade gladt med muffen åt de andra, som foro vidare.
Tyst styrde han upp i allén. När hon slutat med viftningama, bröt han tystnaden, som rådt dem emellan sedan den olycksaliga händelsen i skogen.
»Fröken», började han, »jag hoppas . . .»
»Jag tror 'King' börjat halta», afbröt hon tvärt. »Han kan väl ej ha skadat sig?»
Förargad bet han sig i läppen. Att ej ens få förklara sig!
Nu svängde de upp framför trappan. En af jungfrurna kom ut och knäppte upp fotsacken. Han sträckte ut handen för att hjälpa' henne ur släden, men hon låtsade sig ej se den, utan underhöll sig lifligt med jungfrun, hvilken hon frågade om grefven var inne, om supén snart var färdig — allt tydligen blott för att icke ge förvaltaren tillfälle att yttra sig.
När han sett henne försvinna i den ljusa, varma tamburen, smackade han på fuxen och körde långsamt ner till stallet.
Dystert satt han där och grubblade med nedböjdt hufvud. Trots kölden frös han ej om händerna, från hvilka han tagit af de tjocka körhand-skarna.
Hvarför hade han ej kunnat beherrska sig? Hur kunde han inbilla sig något så vansinnigt, som att
den rika, firade grefvedottern skulle besvara hans ömma känslor? Ångrade han sig? Nej! Han insåg, att förr eller senare hade en eruption inträffat, trots hans försök att döda kärleken i sitt bröst, denna kärlek, som ju stred mot allt hvad sundt förnuft hette.
Vid stallet tog kusken emot tömmarna, som förvaltaren halft mekaniskt räckte honom. Han gick fram till den af svett rykande fuxen och klaj> pade honom sakta på halsen. Djuret vände på hufvudet och strök nosen sakta mot hans axel.
En timmes tid gick han orolig och tungsint af och an i allén, innan han begaf sig till sitt rum i en af gårdens flygelbyggnader.
Månskenet lyste in genom hans fönster och föll öfver skrifbordet. På detsamma fann han ett bref. Grefvens sigill! Hastigt bröt han det och ställde sig med ryggen mot fönstret för att läsa det. I några få rader tillkännagaf grefven för honom, att han på grund af hvad som på aftonen försiggått mellan hans dotter och förvaltaren, ansåg sig tyvärr nödsakad ge honom afsked. För undvikande af obehag borde han redan följande morgon vara beredd att lämna godset.....
Bortkörd! Han sjönk ned vid bordet och gömde ansiktet i händerna.
Slutligen reste han upp hufvudet. Ansiktet var blekt och sakta föll en tår ner på papperet framför honom.
Bittert kom det från hans läppar: »Hvarför glömde jag ett ögonblick, att hon var min herres dotter?»
KARL ALEXANDER.
STORHÄRTIG AF SACHSEN-WE1MAR.
torhärtigen Karl Alexander af Sachsen-Weimar, v-' den äldste af de tyska förbundsfurstarne, som i dessa dagar aflidit, var af föga betydelse såsom regent, men desto mera tillfölje de omsorger han ägnade det arf från Tysklands klassiska diktningsperiod, som hans förfäder lämnat honom, i Den nu döde storhärtigen var bland de tyska härskarne den, som underhöll de intimaste förbindelserna med konsten och litteraturen. Född vid Wei-marhofvet, medan detta ännu var den tyska diktningens medelpunkt, uppvuxen under Goethes ögon, insöp härtigen redan i sin barndom den kärlek till konsten och litteraturen, som han sedan under hela sin lefnad hyst. Under sin nära 50-åriga regering har han sökt upprätthålla traditionerna för Weimar såsom ett hem för diktningioch annan konst. I Weimar fins Schillerhuset med sina arkiv-och minnesskatter. Weimar
är säte för Shakspearesällskapet liksom för det stora Goethesällskapet, hvilket bland sina medlemmar
räknar nästan alla Europas furstar, däribland Sveriges konung. På Liszt's tid blef Weimar ett Mekka för Tysklands musiker, hvarest flere sedan berömda konstnärer togo första steget mot ryktbarheten. Weimars teater, där Goethe och Schiller verkat, bjöd senare ett hem åt Richard Wagner, då han befann sig i förlägenhet om plats för sin konst, och gaf äfven Cornelius tillfälle att träda fram för världen. Här uppfördes båda delarne af »Faust» första gången, här gjorde Dingelstedt sina första dramatiska försök. Det skulle för öfrigt taga för stor plats att fortsätta med en redogörelse för den roll Weimar spelat i Tysklands litterära och konstnärliga utveckling.
Såsom broder till Wilhelm I:s gemål stod Weimar-härtigen ständigt i intim förbindelse med hofvet i Berlin.
Den aflidne Weimarske storhärtigen har ett par gånger besökt Sverige, senast 1893, då han vid Upsala) universitetets jubelfäst hugnades med filosofie hedersdoktorsvärdigheten.
- 261 -
