Sida 520
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. W. Jacobs öfvers, för HVAR B DAG.
JVII. BRODER HUTCHINS.
ag har en vän som far med oss ner denna tur, George», sade befälhafvaren på Vågen, närde sutto på däcket efter théet och betraktade floden. »En af våra nya medlemmar, broder Hutchins.»
»Från missionen, förmodar jag? » sade matrosen kyligt.
»Från missionen», intygade skepparen. »Ni skall komma att tycka om honom, George; han liar varit en af de största skälmar som någonsin lefvat.»
»Hm, jag vet inte hvad ni menar», sade styrmannen cch såg upp med indignerad min.
»Han har ett högst intressant lif bakom sig», sade skepparen, »han har vistats i hälften af alla engelska fängelser. Att höra honom tala är som att läsa en bok. Och därtill är han så gladlynt som någon.»
»Ah, och han skall bjuda på böner före frukost liksom den där tjockhudade, bleknosige göken, som var med oss i fjol en gång och stal mina stöflar?» frågade styrmannen.
»Han stal dem aldrig, George», sade skepparen. »Om ni hade hört hur den mannen grät när jag för honom omtalade edra orättvisa misstankar, så skulle ni aldrig ha förlåtit er själf. Han nämnde om saken vid mötet och de bådo för er.»
»Ni och er mission äro ena dumbomar», var styrmannens argsinta svar. »Ni låter alltid lura er. En karl kommer till er och säger att han är i nåden och vips skaffar ni honom ett trefligt, angenämt och behagligt lif pa allt sätt. Han uppträder samtidigt med röd näsa och blått band. Säg ingenting! Ni frågar hvarför jag inte går in hos er och jag svarar att orsaken är att jag inte vill förlora mitt förnuft.»
»Ni skall räsonnera annorlunda om några dagar, George», sade skepparen och reste sig. »Jag hoppas allvarsamt att ni måtte få någon stor sorg eller plåga, någonting som blir er för tungt att bära. Det vore det enda som skulle frälsa er.»
»Jag förmodar att den där tjocke lymmeln, som stal mina stöflar, också gärna skulle vilja det», sade styrmannen.
»Det ville han», sade skepparen högtidligt. »Det sade han.»
Styrmannen steg upp, knackade häftigt ur sin pipa mot relingen, skyndade fram och tillbaka öfver däcket ett par gånger, hvarpå han efter att ha förlorat hoppet att återfå sitt lugn ombord for i land.
Det var sent när han kom tillbaka. Det brann ljus i kajutan och skepparen läste med glasögonen på näsan högt ur ett gammalt nummer af »Evangeliska Magasinet» för en mager blek man i svarta kläder.
»Det är min styrman», sade skepparen och såg upp från boken.
»Ar han med i ert sällskap?» frågade den främmande.
Skepparen skakade nedslaget på hufvudet.
»Inte ännu», sade den främmande uppmuntrande.
»Har sett för många af den sorten», sade styrmannen. »Ju fler jag får se, desto minde tycker jag om dem. Jag känner mig dålig när jag ser på dem.» __
»Åh, det är inte ni som talar nu, det är dera onde», sade mr Hutchins förtroligt.
»Jag förmodar ni känner honom tämligen väl?»,, sade styrmannen torrt.
»Jag har lefvat tillsammans med honom i trettio år», sade mr Hutchins högtidligt, »men sedan blef jag trött på honom.»
> [ag skulle tro att lian också ledsnade pa sällskapet», sade styrmannen. »Trettio dar skulle ha varit för mycket för mig.»
Han gick till sin hytt, för att gifva mr Hutchins tid att formulera ett passande svar, och återvände med en butelj whisky och en karaffin vatten och sedan han dragit upp korken med en upp-piggande smäll lagade han till en styf grogg och tände sin pipa. Med en djup suck blickade nu. Hutchins förebrående på skepparen och skakade pä hufvudet åt buteljen.
»Ni vet att jag inte tycker om att ni tar deni där otäcka smörjan in i kajutan», sade skepparen..
»Det är inte för mig», sade styrmannen i munter ton, »det är för den onde. Han säger att. åsynen af hans gamle kamrat Hutchins har skaffat honom ondt i magen.»
Han betraktade den främmande och såg tilli sin förvåning att denne tycktes strida mot ett häftigt begär att skratta. Han knep ihop läpparne och hans plirande små ögon blefvo våta, men han var i nästa ögonblick herre öfver sig själf, samt steg upp och höll ett kraftigt tal för absolutismen. Han-fördömde whisky såsom icke blott något syndigt, utan äfven onödigt och förklarade med en sidoblick åt styrmannen att två droppar saft upplösta i vatten voro en utmärkt substitut.
Åsynen af whisky tycktes göra honom utom. sig och skepparen satt mållös öfver hans vältalighet, tills han slutligen efter att mot whiskyflaskan ha gjort ett utfall, som tog bort andan på honom, högg fatt i buteljen och slungade den i golfvet sä den gick i stycken.
För ett ögonblick satt styrmannen stum af raseri: därpå for han upp med "ett tjut och rusade på föreläsaren, men bordet var emellan dem, och. innan han kunde komma förbi det högg skepparen honom i armen och förde in den främmande i sin hytt.
»Låt mig gå», rasade styrmannen. »Låt mig få fatt i honom.»
»George», sade skepparen och höll i honom, »jag skäms för er.»
»Skäms bäst tusan ni vill», skrek styrmannen och sökte komma loss. »Hvarför kastade han bort min whiskv?»
»Han "är helig», sade skepparen och släppte sitt tag när han hörde mr Hutchins rigla om sig. »Han är helig, George. Då han såg att hans vackra ord inte hade någon verkan på er, så måste han ju vidtaga strängare åtgärder.»
»Vänta tills jag fått fatt i honom», hotade styrmannen. »Vänta bara, jag skall ge honom för helig!»
»Är han bättre, dyre vän?» kom mr Hutchins-röst från andra sidan dörren.
»Kom ut!» tjöt styrmannen, »kom ut och slå, omkull glaset också om ni vågar.»
— 509 —
