Sida 30
BRUSTNA STRÄNGAR.
Svenskt original för HVAR 8 DAG af A. E. B.
P et knackade sakta på dörren. En underlig bedjande knackning — det var det intryck den gjorde på mig. Som jag icke väntat något besök så sent på kvällen, antog jag att någon i huset boende af en eller annan anledning ville tala med mig. Utan att vidare reflektera häröfver, ropade jag tämligen strängt: stig in! Sakta öppnades dörren och med skygga darrande steg trädde öfver tröskeln en gammal puckelryggig man, en typ för allt hvad fattigdom och nöd kan mäkta. I första ögonblicket trodde jag att jag hade framför mig en vanlig tiggare, men drifven af en viss mystisk känsla bad jag honom sitta ner. Han gjorde så, men ingen glimt af vare sig tacksamhet eller glädje kunde läsas i de trötta dragen. Försiktigt lösgjorde han från ryggen en aflang svartmålad låda, som med största varsamhet ställdes på en annan stol bredvid honom. Därpå såg han mig stinnt i ögonen. Aldrig skall jag glömma uttrycket i dem, då sakta och ansträngdt följande ord kommo öfver hans läppar:
»Brustna strängar, herre, brustna strängar.»
Därpå försjönk ban i ett stilla grubbel. Jag kom mig icke för att störa honom där han satt — det var en egendomlig situation. Plötsligt ryckte han till, liksom skakande af sig något oangenämt minne och förde en solbränd mager hand öfver sin fårade panna.
»Ar ni sjuk?» sporde jag.
Han såg på mig helt förströdd, liksom om han ej fattade meningen med min fråga.
»Mår ni icke bra?» upprepade jag.
»Om jag mår bra», svarade han. »Nej, jag är sjuk, sjuk till själ och kropp. Det lider mot slutet, herre.» Jag kunde icke med säkerhet afgöra, om den suck han därpå drog var ett uttryck af tillfredsställelse vid tanken på detta sista yttrande, men det föreföll mig så. Han afbröt emellertid min tankegång genom att spörja: »Vet ni hvad kval vill säga?» och utan att invänta mitt svar fortsatte han:
»Jag skall berätta er en historia. Jag vet ej hvad som drog mig hit. Jag såg att det lyste i ert fönster, och ett behof af att tala med någon dref mig att knacka på. Ni inger mig förtroende, herre, och jag tror att min historia skall intressera er.»
Det var något i hans sätt att uttrycka sig, som tilltalade mig. Det var i alla händelser en man, hvars bildning stod högt öfver den nivå, hans dräkt tycktes utvisa.
»Jag minnes», så började han, »för många, många år se'n hur jag som yngling lämnade mitt föräldrahem. Af min far äger jag blott dunkla hågkomster och vet endast enligt hörsägen att han varit en kringvandrande fiolspelare. Men min mor», — han gjorde här ett kort uppehåll, liksom ville han ensam njuta eller sörja öfver sina flydda dagar, innan han fortsatte, »min mor, herre, henne glömmer jag aldrig. Jag var på den tiden en ostyrig byting och all min håg och lust stod till musik. Jag hade redan gjort mig bemärkt i byn, dels genom mina upptåg och dels genom mina anlag för fiol. Klockaren därhemma hjälpte mig till en början men snart var ej mycket att lära af honom. Man tillrådde min mor att skicka mig till Stockholm för att erhålla ordentlig utbildning. Hur jag
kom dit är mig en gåta, liksom hur min mor fick medel att uppehålla mig där. Jag återvände till hemmet efter ett år, just lagom för att se min mor draga sin sista suck. Jag knäföll vid hennes säng, ja om det eländiga iäger, hon låg på, kan få detta namn — och märkte först då, hur mager och tunn hon blifvit. Djupt in i själen trängde blicken från hennes trogna ögon. Hon kunde icke tala, men de kunde det. Vältaligare än med ord skildrade de en värld af kärlek, en kärlek som gaf allt, men fordrade intet. Hon dog, utan att ha mottagit min tack och utan känna den kyss, som jag i ett utbrott af barnets obändiga smärta gaf henne. Grannarne sade att hon varit snål, att hon nekat sig själf nästan allt. Hon har nog pänningar på kistebotten, sade de, det måste hon ha, som slet från bittida på morgon till sent på kvällen. Då brast den första strängen, herre, och intet, hvarken tid eller räsonnemang, har kunnat sätta dit en annan. Min mor dog af svält — för min skull.»
F.tt par stora tårar trillade utför hans skrynkliga kinder, och det dröjde en god stund innan han tog vid.
»Mitt uppehälle», fortsatte han, »förtjänade jag efter hennes död genom att undervisa i fiolspel. Genom någons bemedling därhemma fick jag anställning vid ett större bruk i landet och min uppgift där blef att handleda en 18-årig flicka i musik. Båda voro vi unga, begge kände vi samma entusiasm för allt skönt här i världen. Jag har aldrig hvarken då eller nu gjort klart för mig de känslor jag hyste till henne. Man skulle kunna kalla det kärlek, men den skiljde sig himmelsvidt från den alldagliga. Hennes föräldrar hade ingenting emot att vi umgingos på tämligen förtrolig fot, de sågo ju så väl det svalg, som skiljde oss åt. Aldrig har min fars gamla fiol», han pekade därvid på den svarta lådan bredvid honom, »ljudit som på den tiden. Allt hvad min själ kände, allt hvad förnuftet tvang mig bannlysa i vårt samtal, tolkade jag på den. Hon satt ofta och hörde på, när jag spelade, hörde men utan att fatta hvad hon hört. Hon kunde skratta ibland åt mitt förskräckta utseende, skratta så hvarje fiber i min kropp darrade. Hade jag ej nyss i toner visat henne hela min värld. Jag har ej glömt hur det lät. Lätta och smekande vågade sig tonerna fram i början, men ständigt vunno de i styrka allt efter som jag spelade. Mitt gamla instrument darrade och suckade under mina vilda grepp. Det var ej jag som spelade. Ej den ordentlige, tillbakadragne yngling som för en ringa pänning undervisade där i huset, ej den man, som i kampen för tillvaron lärt sig att ta den onda dagen med den goda. Tvärtom! Allt hvad mina drömmar låtit mig ana, allt hvad jag i min ensamhet tänkt om stort och skönt, det glupande begär jag hade att på något sätt ge uttryck åt hvad som rörde sig inom mig, var det som förde min stråke.»
Den gamle mannen tystnade för en stund och liksom förut försjönk han i en grubblande tystnad. Han böjde sig därefter åt sidan och grep lådan som stod bredvid. Han öppnade den och framtog en fiol.
»Ni ser den här» sade han, »det är min fars gamla fiol. Det var på den jag spelade för henne.»
- 19 —
