Sida 145
EN SCENISK SKÖNHET.
Fotografi af hoffotogr. Jonason, Göteborg.
A tt utdela Parisäpplet bland dir. Ranfts många vackra kvinnliga sujetter är inte det allra lättaste 1 Men det finnes många som skulle utan betänkande gifva det åt fröken Olga Andersson såsom den vackraste af »den store direktörens» skådespelerskor. Alldeles afgjordt är hon en af de vackraste — därom bär detta hennes senaste och utmärkt lyckade porträtt vittne.
Med sin fägring förenar fröken A. — hvad som hon själf säkerligen skattar högst — en varm kärlek till scenen och en dramatisk talang som allt skarpare trädt i dagen. Hon är därtill en arbetsam, mycket flitig skådespelerska, som icke nöjer sig med några med skönhet och vackra toiletter lättköpta segrar.
Fröken A. tillhörde från 9 års ålder till för omkring sex år sedan k. operans balett. Sedan dess har hon varit fäst vid dir. Ranfts teatrar, med undantag af spelåret 1899—1900, då hon var engagerad vid Svenska teatern i Helsingfors. Där uppträdde hon bl. a. som Dyveke, Karin Månsdotter, Kerstin i Drachmanns »Dansen på Koldinghus», hvilken sistnämda roll hon själf lär räkna som sin bästa.
Vi erinra för öfrigt endast om, huru väl den begåfvade och dugande artisten lyckats i så skilda uppgifter som titelrollen i »Österlunds Hanna», den rödhåriga våpiga Lavinia i »Familjen Jensen» och senast som den vackra distinguerade fru Mabel i »Tårarnes tyranni».
KÄRLEKSSCENEN UR »EN LYCKORIDDARE».
För ett par veckor sedan återgafs i HVAR 8 DAG, strax efter premiären å Svenska teatern, en bild från Harald Molanders »En lyckoriddare» dansscenen hos Wulff Grijp. 1 dag äro vi i tillfälle visa en annan vacker scen ur det stämningsfulla stycket. Det är ungefär midt i tredje akten. »Lyckoriddaren» Lars Wivalt (hr de Wahl) och Wulff Grijps dotter Gertrud (fröken Lundeqvist) äro ensamma — tredje man är Cupido! Gertrud gömmer ansiktet i händerna. Wivalt tar lutan, stöder sig mot hennes stol och knäpper ett ackord. Hon rycker till. Då sjunger ban med dämpad stämma:
Amor han kan, som en tyrann ['låga människobarn för sann. Kvinna och man, hvar han dem fann, Allt med sin skäckta drabbar han. All kreatur, fåglar och djur. Gå ej fria frän hans tortur.
Sådan filur! Är den lille Amour!
När han kan nå gudinnor små. Hvilka högst under himlen gå, Ack, ho kan då undra uppå, Om han förhäxar oss också? Finnes en kur mot hans blessur? Känner skön jungfrun den — eller hur?
Ack, en filur Ar den lille Amour!
(Han griper hennes händer och kysser dem. Hon ser upp på honom och sluter ögonen. L)å drar han henne upp i sin famn och hon slår armarne om hans hals).
- 134 -
r-to. Floilin. Stockholm
