Sida 681
HARDT MOT HÅRDT.
Mr Carpendale lutade sig tillbaka i hörnet och iakttog sin följeslagerska, så noga han kunde i den fladdrande belysningen. Vid en hastig skymt af en lykta såg han, att hennes ansikte hade ett gäckande uttryck.
»Jag har icke den ringaste önskan att hålla er solfjäder», sade han kort.
»Detta tycker jag icke är englalikt svaradt», sade hon. »Jag vet många, som skulle anse det för ett ovärderligt privilegium att få tillåtelse att hålla min solfjäder.»
»Finns det också lika många karlar, som skulle uppskatta det som ett ovärderligt privilegium att följa er till teatern bara för det nöjet att göra er man svartsjuk?»
Hon böjde sig hastigt fram och lade sin obe-handskade hand pa hans.
»Nej, Archie», sade hon mildt, »ni är den ende bland tusende.»
Han lade sin andra hand på hennes och flyttade sig litet närmare henne.
»Archie», fortsatte hon, lika mildt, »det är, som om det vore en evighet, se'n den dag vi först träffades på kajen i Scarborough.»
Han svarade icke. Han tänkte mindre på hennes ord än på hennes närvaro och den ljufva beröringen af hennes hand.
»Ibland tänker jag på», fortsatte hon, »huru det hade varit om — om jag aldrig hade träffat Jack — eller om Jack hade varit fattig som ni —.»
»Ja!» hviskade han, »och sedan, Madge?»
»Jag skulle nog ha gjort dig lycklig, stackars gamle gosse.»
Hade hon sett på honom, skulle hans blekhet, som t. o. m. var synlig i halfdunklet, ha varnat henne, men det gjorde hon icke.
Han lutade sig närmare fram mot henne.
»Madge», sade han i en låg undertryckt ton, »af hvad ni sade på eftermiddagen — har jag vågat hoppas —»
»Hvad?» sade hon, ännu halft frånvarande.
»Kanske — om edra ord i eftermiddags voro sanna».
Hon såg förvirrad på honom.
»Jag förstår er icke, hvad är det jag sagt?»
»Att ert hjärta stannat, där ni först förlorat det —»
»Ja visst», svarade hon, »än se'n?»
»Och att det var för tre år se'n vid Scarborough —»
Hon drog hastigt sin hand ur hans.
»Ah nej, visst inte! Hur kan ni vara så dum, Archie? Ni vet mycket väl, att det tillhört Jack, ända se'n jag först såg honom i Dover».
»Nej värkligen!» sade han torrt. »Då har jag missförstått er litet, och det är alltså fortfarande er man, som —»
»Ja, naturligtvis, 'Silly Billy'! Hvem skulle det annars vara», svarade hon gladt.
»Nej, naturligtvis», medgaf han ännu torrare,
»hvem skulle det annars vara?»
* •
•
Man kan icke säga, att mrs Cameron kände sig riktigt nöjd, då hon kom hem och stod utanför dörren samt väntade på, att jungfrun skulle öppna, sedan hon tagit afsked af mr Carpendale. Nu, då hon fullföljt sitt infall, kände hon sig något tvifvel-
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
sam om dess fullkomlighet och fruktade dessutom för hvad hennes herre och man skulle komma att säga eller — till och med göra.
»Hvar är herrn, Bates?» var hennes första fråga, då hon kommit öfver tröskeln.
»Herrn har icke varit hemma», ljöd svaret. »Han skickade hem en kontorspojke efter sin resväska och med ett bref till frun.»
Mrs Cameron drog en lättnadens suck och tog brefvet med sig upp.
Då hon tagit på sig sin nattrock och bekvämt satt sig tillrätta i en länstol, öppnade hon det. Föga anade hon, att detta till utseendet så oskyldiga, lilla papper skulle åstadkomma den stora krisen i hennes tillvaro.
Hennes make hade haft brådtom och i hastigheten lagt ett annat bref i det kuvert, som var adresseradt till henne. Det lydde som följer:
»Kära Lena!
Tag finner, att jag kan få tid att resa ned till Brigiiton med dig pa tre dagar. Det är uppfriskande att få påminna sig, att, ehuru jag af förnuftsskäl är lagligen gift med Madge, du likväl i alla afseenden är min egen lilla hustru. Jag har skrifvit hem och sagt, att jag blifvit bortkallad i och för trängande affärer. Var därför i god tid nere vid stationen, så att vi kunna följa med 7.30-tåget.
Alltid din
Jack Cameron.»
in.
Den fagra sommarsolens första strålar föllo på mrs Cameron och funno i henne en mycket olycklig kvinna. Hennes ögon voro uppsvullna af gråt, och hennes ansikte blekt och vanställdt. Hon sade till, att hon ville ha frukosten serverad på sitt rum och behöll gardinerna neddragna för att dölja sitt förgråtna utseende för sin jungfrus spörjande blickar. Så snart det var henne möjligt, telegraferade hon till sin bästa väninna att komma för att trösta och råda henne, och tiden gick långsamt framåt, under det att hon väntade på denna. Klockan var elfva, då hon hörde, att porten öppnades och stängdes och att någon kom uppför trapporna, knackade på hennes dörr och steg in i hennes rum, sedan hon svarat: »Stig in!»
Mrs Cameron steg hastigt upp och beredde sig att sjunka i sin väninnas armar, i det hon gaf fritt lopp åt sin djupa sorg.
»Det var väl, att du kom», snyftade hon. »Åh, Henriette —», så tvärtystnade hon, ty det var icke Henriette, utan hennes man, Jack Cameron.
Han gick direkt fram till fönstren, drog upp gardinerna och vände sig sedan om emot henne. Men då hans ögon föllo på hennes bleka, förstörda ansikte, ryckte han till med ett utrop af öfverraskning.
»Hur i all världen är det fatt, Madge?» frågade
han.
Hon rätade upp sig och blickade vredgad på honom.
»Ni vågar fråga mig, hvad det är, ni usle, föraktlige karl», framprässade hon.
Han gick fram till henne och lade armen kring hennes lif.
»Har du fått hjärninflammation, lilla, kära vän?» sade han. »Säkert är det något på tok!»
— 670 —
