Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

TVÅ SVENSKARS FLYKT UR ENGELSK FÅNGENSKAP.

BILD FRÅN BO*ERKRIGET. EFTER BREF och FOTOGRAFI FRÅN EN AF RYMLINGARNE.

JAN EK. JOHANSSON.

A n låter boernas lilla hop sig ej' förfäras, trots hoppet om slutlig; framgång allt mera bleknar. Förgäfves ha engelsmännen i flere månader jagat efter den underbare de Wet, och Bothas tappra skara har icke, trots rykten därom, kunnat förmås att gifva sig. Den seghet och det dödsförakt boerna visa in i det sista, är en värdig epilog till den rad af tappra bedrifter, hvilka lysa bland detta krigs många mörka punkter.

Som vi veta, ha våra landsmän i Transvaal tagit en ingalunda ringa del i fälttåget, och HVAR X DAG har äfven innehållit många illustrationer till svenskarnes uppträdande på krigsskådeplatsen senast den intervju med ingeniör Chr. Uggla, som lästes i n:r 17, denna årgång.

1 dag äro vi i tillfälle återgifva ett porträtt af två svenskar, hvilkas lika djärfva som sinnrikt uttänkta flykt pä sin tid lät mycket tala om sig och utförligt beskrefs i svenska tidningar. Dessa båda landsmän voro hrr C. O. Johansson från Göteborg och Hj. Pettersson-Janek från Helsingborg. De voro järnte andra skandinaver i engelsk fångenskap i Simonstown, där ett försök gjordes att genom •en lång tunnel återvinna friheten, hvilket emellertid gick om intet i följd af förräderi. Unge Janek var just upphofsmannen till denna tunnel, hvilken engelska fackmän påstodö vara ett mästerverk af ingeniörskonst. Det var icke långt efter detta misslyckade försök, som våra båda landsmän gjorde om saken, med bättre utgång.

Hr Janeks flykt ägde rum den 17 mars — således just för omkring ett år sedan. Han och Johansson hade funderat ut samma utväg: när fångarne togos ner hvarje morgon till stranden, skulle de betäcka sig med sand och ligga där tills de andra återvändt och blifvit inlästa. Vi återgifva J:s berättelse 0111 flykten:

»I det jag lade mig ned i en håla, höljde några af skandinaverna öfver mig med sand. Andas kunde jag 1111 blott genom en ihålig hafsväxt, som jag fått i munnen som andrör. Jag fick ligga där 2 timmar, tills alla dc andra gått tillbaka till lägret. Jag kunde höra trumpetsignalen, som tillkännagaf att badningen var slut (sällan har väl någon musik klingat ljufligare i ett par Öron) samt kunde känna huru soldaterna marscherade öfver mina ben. Som väl var, hade de, d. v. s. soldaterna, takt nog att icke trampa mig i ögonen. Det var emellertid mycket plågsamt ;itt lyfta sandmassan med bröstet för hvarje andedrag, men gick gjorde det fast jag kände att jag icke kunnat hålla ut mycket längre.

-Styf och törstig kröp jag ut ur sandhålan och under stängslet. Lyckligtvis såg skildtvakten åt ett annat häll och innan han vände sig hade jag krupit under och satt mig på andra sidan, belt ogenerat kastande småsten i sjön. Härvid är att märka, att det icke var ovanligt, att stora grupper af nyfikna plägade samlas utanför stängslet, hvarför vakten lätt kunde tro, att jag var en af dem. Sedan smög jag längs klipporna förbi alla vaktposterna. Jag gick nu upp i det engelska lägret, soin låg till höger om fångarnas. Äf Fägersköld hade jag fätt en snygg kostym och af en holländsk officer en krage och några andra små lyxartiklar jämte 2 pund i pängar. Hvad soldaterna tänkte om min person, vet jag icke; förmodligen togo de 111ig för en civilklädd officer; de hälsade alla och jag nickade tillbaka.

»Jag marscherade nu ned till stranden igen och åsäg huru soldaterna badade. Så småningom kom jag bort till det sista hindret, det stängsel som inhägnar soldatlägret. Där stodo två engelska officerare och betraktade kritiskt en häst. De voro emellertid för längt borta för att kunna se på hvilken sida af stängslet jag befann mig. När de vände sig om, hoppade jag öfver, och när de åter tittade at mitt häll, gick jag långsamt bort, en jämförelsevis fri man.

»Efter att ffa mött åtskilliga engelska officerare, bland andra vakthafvande officern kapten Trydell-Perkins, med hvilken jag var personligen bekant, och undgått att bli igenkänd och upptäckt af dem genom att draga ned min hatt och se åt andra hållet, kom jag till järnvägsstationen och köpte en tur- och returbiljett till Wünburg. Där köpte jag en annan biljett till Kapstaden och gick där ombord på ett skepp, destineradt till ostkusten».

Den 19 mars lyckades äfven Johansson medels samma obehagliga metod, låta lefvande begrafva sig, att komina undan och likaledes nå Kapstaden. De båda rymlingarne träffades sedan saminan på franska båten »Caravellos», dit Johansson blifvit öfversmugglad från ett norskt skepp, till hvilket han simmat ut en mörk natt. Fartyget förde dem till Delagoa Bay, hvarifrån de sedan reste med järnväg till Pretoria. Förgäfves hade sålunda engelsmännen satt ett pris af 100 pund sterling på hvart och ett af de svenska hufvudena.

- 380 -