Sida 686
EN PÄRLA BLAND LUSTJAKTER.
Foto:A. Lindahls fotoyr.-affär, Sthlm.
DEN AMERIKANSKA LUSTJAKTEN »MARGARETA» PÅ STOCKHOLMS STRÖM.
Ja, de där rika amerikanarne!» kunde man med skäl utropa, när man häromdagen varseblef den stora, amerikanska lustjakten å Stockholms ström. Ty en dylik båt visar tydligt, hvilka rikedomar en af nya världens nabober kan besitta — för att resa på detta sätt är nämligen, som man lätt kan förstå, en kolossal förmögenhet en nödvändighet.
Jakten, kallad »Margareta», äges också af den
bekante amerikanske mångmillionären A. J. Drexel från Philadelphia, hvilken med ett dussin personer som gäster ombord nu gör en längre sommarresa.
Båten mäter ej mindre än 721 reg.-tons, har en maskin på 1,000 hästkrafter och en besättning af — 60 man! Detta är den präktigaste lustjakt, som någonsin varit synlig på Stockholms ström.
SOLNEDGÅNG.
Skiss för HVAR 8 DAG af NO NAME.
Det är sommarkväll. Solen börjar glödgas och framstå i skarp relief mot de mångfärgade, oroligt formade skyarne, hvilka glida fram och åter som ofantliga flyttfågelsvingar. Det är nästan vindstilla, knappt så mycken fläkt, att den tunga, snart mognade rågen kan böja sig till sirliga hofmanna-bugningar för tärnorna: blåklint, prästkrage och vallmo.
Långt inne i skogen är göken ännu kvar, men hans hesa suckar låta trötta och viljeslappa, som tjänade det ingenting till att mana och ropa längre.
Här nere vid stranden är det så tyst det kan vara tätt intill ett stort vatten, hvilket i oafbrutet kretslopp för fjärran böljslag mot de glattslipade stenarne. Det hviskar ute i vågorna, det nynnar på en melodi, full af stämning och vekhet.
Sommarkväll är det, och den gamla, evigt unga sagan täljes, ty intet är nytt under solen. Två människor ha gått fram i den mjuka, hvita sanden, hvilken dock ej velat behålla deras spår, utan raskt utplånat dem med tusentals fallande sandkorn.
Hon och han.
De ha satt sig invid vattenbrynet.
Hon leker mea förlofningsringen, som snart icke längre skall tillhöra henne. Den har skurit ett
bredt streck in i fingrets hud, och det är på detta märke, detta obetydliga märke, hon oafbrutet stirrar, fastän hon har hela hafvets oändlighet framför sig.
Han sitter stilla med händerna knäppta om ena knäet, och munnen liksom formad till ord — kanske sång, men han låter intet ljud tränga fram öfver läpparne.
Och solen sjunker, den bäddar under sig med imponerande molnmassor, och det flammande klotet skälfver af koncentrerad kraft, medan det sänder sina vasaller, strålarne, att dansa afskedsdan-sen öfver bjärtgröna klöfverfält.
. »Elsa!»
Hon höjer hastigt hufvudet. Hatten har hon tagit af sig. Det mörka håret glänser, och hyn är friskt brun, men under ögonen lura sorgens skuggor. Dem rå ej hafsbaden och västkustluften på.
»Du vill böija vårt sista samtal, Jan.»
»Sista? Du är barnslig, Elsa! En misshällighet två människor emellan behöfver väl inte leaa till ett så absolut resultat.»
Han gungar med högra benet, och det är tydligt, att han kunde ha lust att hvissla.
»Nej, inte en misshällighet, men det är mycket
- 675 -
