Sida 250
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Van Bibber hade ofta önskat att han skulle kunnat med talang måla af de omedvetet graciösa grupperna som han såg mellan kulissernas skaipt delade ljus och skuggor. De präktigt sminkade, fantastiskt klädda flickorna, som stodo lutade mot teaterns bara tegelmur eller hviskande i en ring med armarne om hvarandras lif eller ensamma hvar för sig läsande i en bok tller sysselsatta med något handarbete, lika lugnt som om de suttit hemma i gungstolen och icke stått stödda mot en kuliss med rampskenet och salongens applåder alldeles bakom sig.
Andra akten hade börjat. Lester kom från scenen, gick till klädlogen och vinkade ifrigt. »Kom hit», sade han, »du borde se det här, det är barnen. Du skulle höra dem. Det är storartadt!»
Van Bibber lade sin cigarr på ett fat och kom ut i kulissen. Der var fullt å ömse sidor af medlemmar af sällskapet, hvilka sökte få kasta en blick in på scenen. Därinne stodo öfver ett dussin barn vid rampen med primadonnan i midten. Hon höll på att sjunga en sång och de följde hennes rörelser samt stämde in i kören med gälla, skrikande röster. De föreföllo alldeles för mycket hemmastadda och själfmedvetna för att göra ett behagligt intryck på van Bibber.
Men det fanns ett undantag. Detta enda undantag var den minsta af dem, en mycket, mycket liten flicka, med långt kastanjebrunt hår och svarta ögon — just en sådan liten flicka som alla i salongen sågo först, för att sedan inte se på någon annan. Hon var tydligen lika oberörd af allt omkring henne, med undantag af den vackra primadonnan, som om hon suttit hemma vid pianot och haft en lektion i sång. Hon tycktes tro att det hela var en ny sorts lek. När primadonnan lyfte upp armarne, lyfte barnet upp sina. När primadonnan gjorde en bugning fumlade hon också ihop en och sträckte sedan på sig, just lagom för att få lockarne ur ögonen och få se att primadonnan skrattade åt henne, hvarvid hon svarade med ett muntert leende, som om hon ville säga: gör det bäst, inte sannt?»
Hon hade stora, milda ögon och två förtjusande små gropar och under dansen och sången logo och blixtrade ögonen och groparne blefvo djupare
och försvunno och kommo så fram igen. Hon såg så lycklig och oskyldig ut, som om hon hölle på att leka skola i en Kindergarten klockan 9 på morgonen. Från hela salongen hördes ett mummel af förtjusning och herrarne skrattade och niciade åt hvarandra att »titta på den lilla minsta».
Flickorna i kulisserna voro utom sig af entusiasm och gåfvo henne de mest orimligt tilltagna smeknamn samt ställde till ett sådant oväsen, att Krripps vände sig om och betraktade dem med en blick som innebar hotelser om plikt och tidiga repetitioner. Och när den lilla ändtligen slutat och primadonnan och barnen samt digt lämnade scenen, kom det en storm från salongen, som steg Lester åt hufvudet som vin och tycktes vilja fara öfver ramptn lör att släpa barnen tillbaka igen.
»Saken, är afgjord!» sade Lester med ett half-kväfdt utrop af triumf. »Jag visste, att det där barnet skulle ta' dem!»
Det blef icke mindre än fyra dacapo och därpå gjorde barnen och Elise Broughten, den vackra primadonnan, sin sortie strålande och lyckliga, den lilla minsta med famnen full af blommor, som direktionen omtänksamt ställt om åt primadonnan, men som denna och orkesteranföraren låtit räcka till den lilla flickan.
»Nå», sade miss Broughten och kom skrattande fram till van Bibber n ed handen för bröstet och hämtande andan mycket häftigt, »vill ni vara snäll säga mig, hvem som nu är den förnämsta damen vid sällskapet? Är jag primadonnan eller inte? Den gången blef jag efter, inte sannt?»
»Ja, det blef ni», svarade tan Bibber.
Hon vände sig fiån den vackra primadonnan och uppsökte garderobieren, som var alldeles vild af förtjusning som om de alla varit hennes egna barn, och bad honom komma med till de små, som inhysts i en provisorisk klädloge för att få vara för sig själfva. De sex små flickorna voro i sex olika négligéer, men de voro för små för att fästa sig vid det och van Bibber var för artig för att observera det.
»Här är den lilla flickan», sade garderobieren, stolt öfvtr att få sammanföra två så framstående personer. »Hon heter Madeline. Tala till herrn. Madeline. Han vill tala om för dig så stor lycka du har gjort.»
(Forts.)
STACKARS LITEN!
Man har sändt oss vidstående bild från en stad i sydöstra Sverige. Den är tagen efter naturen och icke foster af en »djurväns» hysteriska fantasi! Den visar, att det inte alltid är så farligt att »må som en hund». Ett sådant hundlif, som denne stoppade »Prisse» synes föra, skulle säkerligen mänga små mänskliga varelser afundas honom.
Fotografien är tagen när favoriten var opasslig. Hans matmoder, som tycks vara nog lycklig att redan ha undanstökat en kristens plikt mot med-månniskoma, för.-ummade tydligen ej något för att bereda djuret en våld så omsorgsfull som till och med en hund kan fordra. Vi få ju hoppas att patienten tillfrisknade i god tid för att kunna deltaga i julmatens utrotande genom konsumtion!
- 239 -
