Sida 320
UTE BLAND SKÄREN.
Skiss för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
H isket var länge en inkomstbringande binäring
för det västliga Wermlandsnäs strandbebyg-gare, så länge fisken gick till innanför skären üch långt in i småvikarne. Ja, en och annan uteslutande fiskare kunde med den tidens primitiva redskap och trots de få och aflägset belägna afsätt-ningsplatserna, till och med bereda jig ett ganska bekymmerfritt och betryggadt uppehälle. Men så utsträckte den närmast provinsstaden boende och mera sakkunniga fiskarbefolkningen sitt fiske allt längre söderut, till sist utanför hela näsets västra strandremsa, där den med sin tidsenligare och mera vidtomfattande redskap afstängde fjärdarnes yttersta inlopp och sålunda uteslöt fisken från de inre vattendragen. Den stackars, fattige strandbon, som af naturen säflig och oföretagsam och genom sin bygds isolering från alla mera kulturela tramsteg aldrig kommit sig för att gå på djupet med någonting, fick nu — då fiskeri- och kommu nalstyrelser till en början i denna >ak höllo sig på nettralt område — lik månen »blott se på», huru främlingarne därute gjorde den ena rikliga fångsten efter den andra i fiskvatten, där laxen och siken förut i mångfaldiga år fått fortplanta sig i så godt som ostörd ro.
Samma passivitet från bygdefolket, när deras inkräktare utan vidare slogo sig ned på deras bygd och månadtals, ja, ibland hela vintern, när sjön lsg isfri, stannade kvar och fortsatte sitt vinstgifvande förvärf. De hade, med ett ord alla chan cerna på sin sida och begagnade sig af dem i så obegränsad utsträckning, att fiskeri styrelsen, för att de ädlare fiskslagen slutligen ej fullständigt skulle utrotas, till sist fann sig föranlåten ingripa och med grundligare bestämmelser och strängare kontroll sätta en gräns för denna mer än vanligt •toleranta laglöshet Då bröto de objudna gästerna upp och lämnade för alltid bygden. Många år ha gått se'n dess, men från deras uppehåll därstädes lefver ännu minnet af en episod, lifligt befäst genom bygdesägnen
Det är egentligen om denna, det här är fråga. * *
*
»Hade vi i tid gett oss af från Lidköping i morse, medan sunnan ännu höll i, så hade vi varit hemma vid det här laget. Nu hvarken bär eller brister isen genom skäigården, och vi ha intet annat val än öfvernatta här och invänta daggryningen. Gud vet, om vi nå'nsin ka^ ta oss i land.»
Det var Nils Falk, en af främlingsfiskarne, som så talade i den bistra novembernatten till Finn i Hökö från Näset, fiskare äfven han. De voro båda unge män, som under hemfärd, uppgifna af trötthet efter en ansträngande dagsrodd, och då vinden, som gått öfver på nordlig med ett fast isband, omöjligt att forcera, mött dem från Werm-landsskären, måst angöra det närmaste skär de stött på emellan Leckö och Lurö, de egentliga större utposterna i Vänern för Västergötlands och "Värmlands skärgårdar.
En grupp förkrympta martallar gaf dem ett bristfälligt skydd och, tack vare en medhafd yxa, 'bränsle till en stockeld, som snart flammade med full låga. Dess lysvidd förmådde dock knappast äcrypa utom skäret, och, där den slutade, tog natt-
mörkret vid, tjockt och ogenomträngligt som en mur. Mot nordsidan knäppte och brakade det i isbandet, som kom allt näimare och närmare och nådde till sist skärets strand, men ville ej liktigt taga fast där, då strömdraget var för starkt.
isen lade sig här blott som en hvit mörja, och i dess tunna, uppstående skärfvor frasade det eller klingade som glas, hvarje gång sugvattnet sänkte eller häfde sig under den tunna, porösa isskorpan kring stenrös och utskjutande bärgsknallar eller bröt igenom den i svarta fläckar, allt mer och mer utvidgade, ju mera de närmade sig eller samman-flöto med det isfria vattnet på sydsidan. Här låg stora, öppna sjön., och dess vattenolänk, kolsvart och rufvande, bröt då och då fram genom det matta ljustöcknet.
De bägge männen hade redan vidtagit alla nödiga anordningar för natten och ni slagit sig till ro så nära elden som möjligt Någon närmare samhörighet föreföll dock ej vara rådande dem emellan. Framträdande märkbar var äfven skiljaktigheten i deras yttre.
Den ene, Nils, liten, ljus och spensligt bygd, men med redbarhetens och en ärlig själs omisskännliga drag, den andre, Finn. en riktig tattartyp, jättestor, grof och svartmuskig, med ett elakt, ond-skefullt utseende och ögon som ett lurande rof-djurs, färdigt när som hälst till ett språng öfver sitt offer. Den andre tycktes också iakttaga hans minsta rörelser med en synbar misstro och var lika fåordig som i sitt sätt tillbakadragen och vaksam. Många ord yttrade ej häller kamraten, och under en inbunden förbehål samhet intogo de sitt kvällsmål ur det medförda matförrådet.
Men när jätten fattade det närstående brän-vinskruset och med drinkarens ifver förde det till munnen, grundligt skattande dess innehåll, blef Nils orolig.
»Var försiktig, Finn», bad han saktmodigt, »du tog väl mycket till bästa i sta'n, och för den skull sitta vi nu här midt i natten i köld och mörker.»
Tattaren, utan ett ord till svar, mätte honom med en så ilsket uppstickande och hatfull blick, att Nils blod likt det omgifvande elementet frös till is.
För att ej röja bristande själfbeherskning och lugn reste han sig upp och började, som då man fryser om fötterna, stampande gå fram och tillbaka och därpå sakta dra sig r.er till stranden, där båten låg. Där stannade ban och försökte med blicken genomtränga mörkret. Vänd mot det håll där han trodde Finn befann sig, yttrade han i en ton, som skulle vara obesvärad:
»Det måtte vara snötjocka i luften. Fyren på Lurö är knappast synlig.»
Då hörde han strax bakom sig lågmäldt som en orms hväsande:
»Ha inga bekymmer om fyren på Lurö, du! Den kommer ända aldrig att lysa dig hem mera, men väl ändå rätt in i evigheten.»
Nils vände sig hastigt och såg sig försiktigt om efter yxan, men den låg oåtkomlig på marken bakom Finn. Nils förstod strax sin taktik: mot den förkrossande stvikan har jag endast räddande att sätta sinnesnärvaro och rådighet, försöka vinna tid och afvakta en möjligen hjälpsam och lycklig slump.
— 3°9 —
