Sida 671
GUSTAV WIED.
EN AF DANMARKS FRÄMSTE FÖRFATTARE.
\A7ied har ju själf i slutet
v v af sin själfbiografiska, stora roman »Ungdomshistorier», den bok, hvarmed ban egentligen slog igenom, angifvit såsom sin speciella och mest betecknande karaktärsegenskap detta, att han jämt ser människornas lyten, svagheter och löjligheter, att äfven i lifvets mest trista och tragiska situationer den lille »Puslingen»
— hans oskiljaktige följeslagare
— tittar fram ur sin vrå i hans inre och med ett hånfullt leende gör en gentilt-komisk bugning och afbruten af sitt kluckande skratt säger: »Ja nu . . . är det alltså . . . som vi skola till.. . med att göra i . . . skönhet, godhet och sanning . . . Gunnar Warberg!»
Detta låter ju nästan som ett hån mot allt och alla, äfven mot honom själf.
Och det är ju sant: Wied har en utomordentligt kritisk blick, han besitter en dräpande satirisk kraft, som träffar djupt och skarpt, och som mången gån g ej skyr mycket starka medel för att göra sig gällande; i fråga om ämnesval är han nära nog absolut hänsynslös och det Goetheska måttot på »Ungdomshistorier»: *lVer ni c ht sich se/öst sunt Besten haben kann, der ist getuiss nicht von den Besten», är ju härutinnan betecknande nog.
Men Gustav Wied är något vida mer, djupare och större än blott och bart satiriker, skämtare och kritiker: han är en äkta konstnär och en äkta humorist.
Och lika så visst som man icke kan vara en äkta konstnär eller en äkta humorist, utan att älska och hålla af sin konst och ämnet för densamma, lika så visst finns där innerst i Gustav Wieds själ — ännu längre in än där »Grinebideren» sitter — en djup, varm, äkta kärlek till lifvet och människorna, och det är också denna »konstnärskärlek», om man så må kalla den, som enligt min mening är den djupaste grundtonen i Gustav Wieds konst.
Märk, att äfven då han skildrar människokaraktärens och människonaturens svartaste skuggsidor, och han ryggar som bekant icke tillbaka hvarken för dessa eller för att måla dem, så svarta som de äro — så sker dock detta alltid med cn viss försonande objektivitet, t o. m. då det är frågan om ett par så
absolut vedervärdiga exemplar som exempelvis mäster Bömler eller »Spæk-Stine» i »Barnlige Sjæle». Eller lägg märke till den lilla skissen härnedan — äfven den hämtad ur den nyssnämnda samlingen — hur på. samma gång fint, poetiskt och säkert är ej den präktige lille parfveln där åtcrgifven — så. skrifver icke en blott och bart »Grinebider»!
Gustav Wied är dansk — visserligen ingalunda hvad man kallar »pæredansk», men dock specifikt dansk, och de skildringar han gifvit af danskt lif och kultur under slutet af 1900-talet, torde säkerligen för kommande tiders forskare, oaktadt deras ofta starkt burleska anstrykning, komma att utgöra synnerligen värderika dokument. Men denna genuina danskhet gör äfven, att hans saker ofta äro mycket vanskliga att öfversatta: de fina nyanserna, det intima »mellan raderna», hvarpå just det danska språket och Wieds alster äro såi rika, går så lätt bort i en öfversättning — där nu en dylik öfver hufvud taget är utförbar.
Hvilhen oerhörd skillnad var det exempelvis icke att se »Erotik» på Dagmartheatret i Köpenhamn, mot då det här i Sverige gafs af Ranftska sällskapet: Ett stycke sådant som detta är för genuint danskt för att kunna göra sig på svenska — äfven om nu rätteligen må medgifvas, att de konstnärliga förmågorna i Köpenhamn i genomsnitt voro de svenska långt öfverlägsna.
Som synes, har jag i dessa introducerande rader tagit »den glade» Gustav Wied tout au sérieux, och jag har gjort detta 6å mycket hällre, som de, hvilka öfverhufvudtaget här 1 Sverige känna till honom, nog mestadels tagit honom boiii den glade, skämtande, lättsinnige, betydligt frivole författaren — hvilket han alldeles icke är; hans mål och författarskap äro långt större och af oändligt mycket djupare betydelse än så: jag upprepar det än en gång som slutord: Gustav Wied är en äkta humorist, en äkta konstnär, och som sådan bör han bedömas.
Thor v. TcnchUr.
RUSKVÄDER.
Ur »Barnlige Sjæle» af GUSTAV WIED. Auktoriserad öfversättning för HVAR 8 DAG af T. v. T.
I ag kom från staden en kväll. Jag haae varit J på posten med bref; det snöade och blåste, och telefontrådame öfver mitt hufvud sjöngo sina egendomliga, melankoliska sånger.
Jag vadade midt på gatan i den smältande snön, som klenade sig fast vid mina kängor, trängde in genom lädret och kom mig att frysa om fötterna. Inte en människa mötte jag, inte en hund engång. Då iag gick öfver torget, kastade jag en blick upp på den upplysta urtaflan på rådhustornet: klockan var en kvart öfver tio. Alla butiker voro mörka och stängda, endast i apoteket och midt emot hos
barberaren var det ännu ljust, här och där från husen trängde lampskenet dämpadt ut genom de nedfällda gardinerna. Luften var tjock och gråsvart, och stora, våta snöflingor yrde hvart ögonblick in i ansiktet på mig, smälte och runnö ned för kinderna, längs halsen och under kragen ned på bröstet och ryggen. Jag ryste till och gick på fortare för att komma hem i mitt varma, ljusa mm i villan på andra sidan hamnen, där jag bodde.
Nere vid tullhuset stod en lykta och brann i hörnet mellan kajen och hamnbron. Här hven vinden in från fjorden, och dängde rägnet och snön i
— 660 —
Foto. Th. Thuesbål, Roskilde.
