Sida 1087
Veckans porträttgalleri
Jag lutade mig framåt, gripen af en underlig rörelse.
»Oh, mr Streatham», utropade jag, »huru gärna jag önskade att ni också hade allt detta. Det är verkligen synd om er, att ni ej skall ha ett eget hein med hustru och barn.»
Jag talade något ifrigt. Hans vänliga ögon mötte mina blickar och han log samma besynnerliga gåtfulla leende, som jag observerat en gång förut. Men ban sade ingenting.
»Är det verkligen försent?» sade jag och lade ned strumpan, jag stickade på, »är det verkligen försent! Ni skulle känna er så lycklig med en god och kärleksfull kvinna att taga hand om er».
»Jag fruktar — det är något väl sent påtänkt», sade han sakta. »Jag är sextiofem år nu skall ni koriima ihåg.»
»Men det är verkligen iftgen ålder», protesterade jag, »och ni skall verkligen kunna göra en kvinna lycklig. Säkerligen är det ej försent — såvida — och naturligtvis har ni ännu en orsak, förutom er ålder.»
»Det är också — ett annat skäl-, svarade han efter en paus — under denna paus hörde jag den lifliga lilla trasten brista ut i en ny jubelsång — »ännu en orsak. Skall jag tala om den för er?»
Jag nickade utan att svara. Ett uttryck i hans ansikte kom mig att få en känsla af kväJning i halsen.
»Det är ingenting ovanligt eller någonting nytt i den berättelsen», sade han lugnt och med ett försök att visa sig munter, men lians leende hade på mig den verkan, att jag helst skulle velat brista i gråt. »det är endast det, att — jag — jag var ej den rätte. Den kvinna jag älskade — gifte sig med den rätte. Jag är tacksam, att jag kan säga det — att hon är mycket lycklig, men —»
.Åh! Huru kunde hon?» inföll jag, »huru kunde hon välja någon annan, då ni älskade henne?»
»Nå väl — jag vet ej huru dermed förhöll sig», sade han med ett skälmaktigt uttryck i blicken, hvilket jag ej kunde förklara. »Jag är säker på hon valde den bäste mannen — och den man, hon älskade mest. Då jag såg, att hon älskade honom, ville jag ej tränga mig fram. Jag tror ej, att hon någonsin anade, att jag älskade henne.»
Han sänkte rösten något och våra blickar möttes, då han hastigt kastade sin blick på de glödande rosorna på bordet.
»Det gick på detta sättet», fortsatte han liksom drömmande. »,Vi hade rest ut till landet ett stort ressällskap. Jag kände henne sedan en tid tillbaka och blef kär redan första aftonen vi voro tillsammans — vid en större bjudning.»
»Var hon så älskvärd?» frågade jag.
»Mycket älsklig. Hon var den älskligaste kvinna jag någonsin sett», svarade han sakta.
Jag undrade ofantligt mycket öfver huruvida jag sett denna älskvärda dam och i tanken genomgick jag alla de bekantskaper, vi hade gemensamt, men jag kunde ej erinra mig en enda, som svarade mot den beskrifning han afgifvit. Helt naturligt kunde jag ej känna alla hans vänner. -
»Efter balen», fortsatte ban, »såg jag henne ofta och vi träffades dagligen i nämnda hein. Det var vår, skogarne doftade af gullvifvor, hagtorns-häckarne stodo i blom och trasten slog sina drillar alldeles som han gör i er trädgård i dag.»
Han tystnade för ett ögonblick och fick ett frånvarande uttryck i blicken, och själf tyckte jag mig försatt åtskilliga år tillbaka i tiden, ty det var en vårdag med blomdoft och fågelsång, som Jolin friade till mig.
»Jag skall aldrig glömma de dagarne», fortsatte han och väckte mig därmed ur mina dröm-merier, »och det, att jag ej kan glömma dem, det är orsaken till att jag så envist förblifvit en gammal ungkarl.»
Ånyo försökte han le, men det låg ett så oändligt djupt vemod i det leendet, att jag hade all möda i världen att ej brista i gråt.
»Hon brydde sig aldrig om mig, mrs Mea-dows — hon såg aldrig i mig mer än en vanlig bekantskap, ehuru jag skulle velat kysst marken, där hon gått fram. (»Dumma kvinna!» tänkte jag för mig själf.) Det var något som höll mig tillbaka, redan från början. Men jag kunde ej låta bli att älska henne, lika litet som jag kunde låta bli att fröjdas åt sol- och vårdagarne och åt trastens sång. Det var en glädje att få vänta henne någonstädes — att få höra hennes röst och få se hennes ansikte. Men hon visste det ej — hon visste det ej.»
»Det måtte varit en synnerligt korttänkt människa», tänkte jag för mig själf, men högt sade jag:
»Det var verkligen skada. Kanhända om ni talat till henne, att ni skulle ha vunnit henne?»
Han skakakade på hufvudet.
»Nej, det var alltid den andre, som kom före. En bättre person än han excisterar näppeligen. Om någon var henne värdig, så var det ban.»
»Hvilken lycklig kvinna hon måtte ha varit», sade jag, »att ha vunnit två sådana mäns kärlek och hvilket ideal af kvinna hon måtte ha varit — ehuru ytterst dum», tillade jag halft omedvetet.»
»Det finnes ingen som är hennes like», sade han eftertryckligt, och emedan jag aldrig lyckats finna hennes make därför är jag ännu ungkarl. För hennes skull högaktar jag hvarje kvinna. Hon var mitt ideal af allt sant ädelt och kvinligt. •
»Oh! Det måste vara skönt att veta det», utropade jag. »Hon är ovillkorligen en mycket lycklig kvinna.»
»Jag skattar mig lycklig, som lärt känna och älska henne», sade han med ett artigt tonfall på rösten.
ff* l>bft*iftb Ringledning-Te-/Wlvnll 1911 lefon och Ask ledarematerlel I parti och minut, bil-Ilgast genom
Allmänna Svenska Elektriska A -B
STOCKHOLM. Illustrerad katalog gratis & franco..
Hnnoneera t RVHR $ DH
Källa: Project Runeberg ·