Sida 109
Veckans porträttgalleri
HARALD WIESELGREN.
A tt skrifva Harald Wieselgrens biografi ar en uppgift jämförlig med att måla Richard Berghs porträtt eller dikta ett poem om Carl Snoilsky.
Tv Harald Wieselgren är själf mästaren i biografiens konst och dess flitigaste odlare. Om man frånräknar hans far — prosten Pär Wieselgren har nog ingen svensk författare tecknat sa många minnesrunor som ban ... så många och sä förträffliga, långa ingående essayer och korta antydande utkast. En del af de förra har han samlat under titeln »Ur var samtid» samt i »Bilder och minnen — större fristående biografiska arbeten har ban ägnat Lars Johan Hjärta och Cavour, Italiens befriare — och en mängd af de senare i de 1857 65 utgifna delarna af »Svenskt biografiskt lexikon, ny följd-, i hvars föregående delar frukten af hans fars biografiska skriftställareverksamhet till stor del nedlagts. Sedan dess har han i Ny Illustrerad Tidning, som ban under många ar själf utgaf. skrifvit flera af biografierna än någon annan. Och i julkalendern Svea» har ban i korta runor tecknat de under året dödes gärning. Det, som gifvit Harald Wieselgrens biografiska porträtt deras karaktär, är utom den förstående sympati, hvarmed ban framhäft förtjänsterna utan att retouchera bort bristerna ehuru han visserligen icke kan fränkännas en älskvärd böjelse därför — det är den bakgrund af ställningar och förhållanden», mot hvilken ban framställt dem. den historiska väf, i hvilken deras lifsgärning fått vara med som inslag. Harald Wieselgren kan sin historia, och om än det personliga varit det högsta däri för honom, sa bar det visst icke varit allt. Både i lifvet och i biblioteket har ban haft sina ögon öppna, och de stora tidsström-ningarnas vågor ha icke gått honom förbi, när fän studerat seglarnas minspel och manövermetoder och tecknat sig till minnes deras öden och äfventyr. Hen skandinaviska rörelsens utveckling alltifrån dess tidigaste begynnelse torde nog ingen kunna gifva ett säkrare besked om än han. och det finska folkets historia med dess nationella och raspolitiska brytningar känner han troligen intimare än någon annan svensk man. Att de politiska skiftena i samtidens svenska krönika i honom haft en uppmärksam och klarsynt iakttagare, har han granneKgen v isat i, sitt riksdagsgalleri. Hans uppsatser i -»Historisk tidskrift», »Ymer , »Antikvarisk tidskrift för Sverige», »Nordisk familjebok», »Ord och bild», »Verdandis småskrifter» o. s. v., bära vittnesbörd om hans vetenskapliga intressen. I fornskriftsällskapets »Samlingar utgaf ban 1865—66 >Helige Bernhards skrifter» och 1896 offentliggjorde han vid sitt inträde i • Yitterhets-, historie- och antikvitetsakademien» en afhandling om» Drottning Kristinas bibliotek och bibliotekarier före hennes bosättning i Rom». Hans reseskildringar från Finland, Östersjöprovinserna och Pommern äro bekanta liksom
hans 1876 i bokform utgifna resebref »Öfver Atlanten».
Det är en ganska imponerande mångsidighet, som röjer sig redan i dessa notiser om hans skriftställarskap. Med bredt lagda vetenskapliga arbeten har ban icke gjort sig ro, men många äro de vetenskapliga fynd han gjort under sina forskningar i biblotekens bokgömmor. Hans vitæ genus har varit biblioteksmannens. Sa snart han efter en tvåårig akademitid 1854 aflagt sin kansliexamen, ingick ban som e. Honni soit qui mal y pense.»
Se, där ett och annat om Harald Wieselgren. Om någon behagar invända, att ett porträtt af denna konstnärliga valör icke skulle godkännas af Richard Bergh och en dikt. som icke vore bättre, af Carl Snoilsky räknas som ett mera välment än lyckadt försök, så vill jag säga att ofvanstående rader icke göra anspråk på att gifva någon biografi af Harald Wieselgren, utan endast ett stycke text till hans porträtt, närmast i anledning af hans 6v årsdag den 2 dennes.
V—d S.
- 98 -
Källa: Project Runeberg ·