Sida 141
Veckans porträttgalleri
JULIUS KRONBERG.
T~\en ii december fyller professor Julius Kronberg 50 år. Om man ser på, hvad han hunnit med, skulle man sätta hans ålder betydligt högre. Och ändå har han icke haft någon annan plattform att stå på än den han skapat sig själf.
Lyckligtvis fick han börja i tid. Som tretton års pojke kom han till Stockholm för att söka plats på en fabrik. Det var nog knappast hans hopp att den »fabriken» skulle heta »Akademien för de fria konsterna». Men så blef det i alla fall.
Redan 1868 var han färdig med en tafla, som exponerades. Den behandlade prisämnet för året »Johannes i Öknen». Höckert hade lärt honom, hvad färg var. Och »Johannes i öknen» var ett fråsseri i orientalisk färgglöd. Två år senare fick han akademiens stora medalj för sin pristafla »Gustaf Vasa emottager bibelöfversättningen». 1873 fick han statens stora resestipendium och kunde göra sin första europeiska utflykt. Han for till Köpenhamn, Paris, Düsseldorff, Munchen. Där stannade han. Ty där fann han näring för sin färgglädje. Makart var en målarej efter hans sinne. Och i gallerierna kunde han studera de gamla mästarna, som också förstått sig på färg.
Så föddes hans »Jaktnymf», som först i Munchen och sedan i Stockholm tilldrog sig en storartad uppmärksamhet och införlifvades med nationalmuseets galleri. Aret därpå kom han med allegorien »Våren». Färgkärleken behöll han. Men nu hade han också lärt sig uppskatta själfva kompositionens betydelse.
Samtidigt med att han flyttade sin atelier från München till Rom, utställde ban Ibsen porträttet. I Rom stannade han i många år. Där målade han »Lutspelerska», »Amorin», »Bacchanttåget», »Två skjutande amoriner». Från Rom drog han till Egypten och Tunis för att göra studier till »Drottningen af Saba», ett ämne som lifligt tilltalade hans orientaliska färgsinne, men först långt senare fullföljdes. Först hade ban målat »Våren», nu målade ban »Sommaren» och »Hösten».
Våren tog gestalt 1 en ung kvinna, som på en stork bars genom rymden. Sommaren blef en badande nymf. Hösten framställdes som en mogen kvinna, hvilken fröjdas åt drufskörden. Hans egyptiska iakttagelser omsattes på duken i det stora praktverket »Kleopatras död».
I midten af 1880-talet återvände Kronberg till Sverige och Stockholm såsom professor vid konstakademien. Vintrarna tillbragte ban emellertid fortfarande några år i Italien. Professuren behöll ban till 1898.
Hans produktion har oafbrutet fortgått: 1885 blef han färdig med sin stora tafla »David och Saul», i hvilken »färgkonstnären uppenbarat sig som en själfmålare af rang» I början af 1890-talet utförde ban plafondmålningarna i västra trappuppgången af Stockholms slott. Sedan dess har han utfört en del af oljemålningarna i Hallwyllska palatset i Stockholm, fullbordat i Adolf Fredriks kyrka och målat en serie porträtt, bland hvilka märkas familjegrupperna Wachtmeister och Hall wy 11.
Genom hans initiativ ha måleriet och arkitekturen äfven hos oss återknutit sin afbrutna förbindelse. Hans kartonger till en amorinfris på Thavenius'ska huset vid Strandvägen utfördes utanför muren af arkitekterna Boberg, Clason och Lindegren. Dekoreringen inne i vestibulen gjorde han själf. Vidare har han uppgjort förslag till dekorering af Östermalms salubali och af tingshussalen i Gö-borg. Att de icke blifvit annat än förslag, är icke hans fel.
Denna böjelse för samverkan med arkitekterna sammanhänger nästan med skaplynnet i hela hans konstnärsskap. Under en period, då konstens dekorativa uppgift var tämligen förbisedd, målade ban sina färgstarka dukar med ständigt vaken tanke på äfven den plats, för hvilken de voro afsedda.
Denna för Julius Kronbergs konstnärssyften belysande synpunkt får icke uteglömmas vid bedömandet af hans konstnärsskap
- 130 -
Källa: Project Runeberg ·