Sida 169
Veckans porträttgalleri
HVAR 8 DAG
honom hade gjort inbrott i det stora hörnhuset och att, om inte han just passerat, skulle tjufven ha kommit undan med sin skatt. Van Bibbers första tanke var att han inte var någon polis och att en strid med en inbrottstjuf inte lag för honom. På detta räsonnemang följde tanken att ehuru herrn, som rådde om egendomen i säckarne, ej var af något intresse för honom, så var denne dock såsom en respektabel medlem af samhället mera berättigad att tagas hänsyn till än mannen med revolvern.
Det faktum att han nu, antingen han tyckte om det eller ej, befann sig däruppe på muren och att tjufven kunde se honom och skjuta honom nästa minut utöfvade också ett omedelbart inflytande på Van Bibbers rörelser. Därför balanserade han försiktigt och ljudlöst och hoppade så ned på karlens hufvud och axlar med den påföljd att mannen prässades till marken. Revolvern small af genast, men innan brottslingen kunde få klart för sig huru eller hvarifrån hans angripare kommit ned, stod Van Bibber öfver honom och hade sparkat vapnet ur hans hand. Därpå skyndade han sig att taga upp det och sade: »Nu skjuter jag, om ni försöker stiga upp.» Han kände en olämpligt humoristisk lust att tillägga »men förmodligen skall jag inte träffa er», men han teg därmed. Till Van Bibbers stora förvåning försökte tjufven icke resa sig upp, utan satte sig blott med händerna i kors öfver knäna och sade: »Skjut bara, det skulle jag hälst vilja. >
Hans tänder voro hopbitna och ansiktsdragen bittra och förtviflade samt buro en så ytterligt hopplös prägel att Van Bibber aldrig föreställt sig något sådant.
»Skjut bara», upprepade mannen envist. »Jag skall inte röra mig. Skjut mig!»
Det var en högst obehaglig situation. Van Bibber kände greppet om pistolen lossna och han kände sig allt starkare böjd att lägga den ifrån sig och bedja karlen tala om allt.
»Ni har inte mycket kurage», sade Van Bibber tillslut. »Ni är en tämligen skral inbrottstjuf, får jag verkligen säga.»
»Hvad skulle det tjäna till?» sade mannen trotsigt. »Jag vill inte komma tillbaka — jag vill inte komma tillbaka dit lefvande. Jag har tjänat ut min tid för alltid i det hålet. Om jag måste komma tillbaka igen, så Gu' hjälpe mig om jag inte gör slut på fångvaktaren så att jag får dö för det. Men jag vill inte slita mera där.»
»Hvar?» frågade Van Bibber mildt och högst intresserad, »i fängelset?»
»Ja, just till fängelset!» utropade mannen hest. »Till grafven! Det är hvad det är. Se på mitt ansikte», sade han, »och se på mitt hår. De borde upplysa er om hvar jag varit. All färg har försvunnit från min hud, allt lif ur mina ben. Ni behöfver inte vara rädd för mig. Jag skulle inte kunna göra er illa, äfven om jag ville det. Jag är ett skelett och ett hjälplöst barn. Jag skulle inte kunna döda en katt. Och nu ämnar ni skicka mig tillbaka igen för att utstå ännu en lång tid. Tjugu år blir det denna gången i den där kalla ödsliga afgrunden, och det sedan jag uttjänt så mycket och arbetat så hårdt.» Van Bibber flyttade revolvern till den andra handen och fixerade fången tveksamt.
»Hur länge har ni varit fri?» frågade han i det han satte sig på kökstrappan och höll revolvern mellan sina knän. Solen hade drifvit bort morgondimman och han hade glömt kölden.
»Jag kom ut i går», svarade mannen.
Van Bibber kastade en blick på säckarne. »Ni har inte förspillt mycken tid», sade han.
»Nej», svarade han buttert. »Nej, det har jag inte. Jag kände till det här stället och jag behöfde pängar för att resa vesterut till de mina, och samhället sade att jag måste vänta tills jag förtjänt dem, men jag kunde ej vänta. Jag har inte sett min hustru på sju år eller min dotter. Sju år, min unge herre — tänk på det, sju år. Vet ni hur lång tid det är? Sju år utan att få se sin hustru eller sitt barn! Och de äro all right, det äro de», skyndade han sig att tillägga. »Min hustru flyttade vesterut, sedan jag kom in, och tog ett annat namn, och min flicka har aldrig fått höra af mig. Hon tror att jag är på sjön. Jag ämnade fara till dem. Det var min plan. Jag ämnade uppsöka dem och jag trodde att jag skulle kunna plocka ihop här tillräckligt till biljetten, och nu», tillade han med ansiktet doldt i sina händer, »måste jag komma tillbaka. Och jag hade ämnat lefva ordentligt sedan jag kommit vesterut — det ämnade jag, Gu' hjälpe mig! Men inte för det gör någonting nu. Och jag bryr mig inte om antingen ni tror det eller inte», tillade han trotsigt.
»Jag har inte sagt om jag tror det eller inte», svarade Van Bibber allvarsamt.
Han betraktade mannen en kort stund utan att yttra något och tjufven såg på honom tillbaka, mörkt och trotsigt och utan den svagaste glimt af hopp i ögat eller vädjan om medlidande. Kanske var det i följd af detta faktum eller kanhända det var hustrun och barnen som rörde Van Bibber, men hvilka än hans motiv voro, så skyndade han sig att handla.
»Jag förmodar ändå», sade han, som om han talat för sig själf, »att jag borde öfverlämna er till polisen.» \
»Jag går aldrig tillbaka lefvande», sade brottslingen lugnt.
»Hm, det är också illa», sade Van Bibber. »Naturligtvis vet jag inte om ni ljuger eller inte, och beträffande er afsikt att lefva hederligt har jag mina stora tvifvel. Men jag skall ge er biljett dit, där er hustru vistas, och jag skall se efter att ni kommer på tåget. Och ni kan stiga af vid nästa station och göra inbrott i mitt hem nästa natt, om ni känner er därtill hågad. Släng in de där säckarne bakom dörren där. så att ej mjölkmannen får se dem först, och gå ut framför mig och håll händerna i fickan och försök inte att springa. Jag har revolvern, som ni vet.»
Karlen satte säckarne innanför köksdörren och steg med en tvekande blick på sin vaktare ut på gatan samt gick, som han var tillsagd, mot Grand Central Station. Van Bibber höll sig alldeles bakom honom och höll på att fundera öfver hvad han borde göra. Han kände sig mycket brottslig för hvarje poliskonstapel de gingo förbi, men hämtade sig ater när han tänkte på hustrun och barnet som bodde vesterut och voro all right.
»Hvarthän?» frågade Van Bibber när han stod vid biljettluckan.
»Helena, Montana», svarade mannen, för första gången med en blick af lättnad. Van Bibber köpte biljetten oeh räckte honom den. »Jag förmodar ni vet», sade han, »att ni kan sälja den nere i sta'n för hälften af hvad den kostat.» »Ja, jag vet det», svarade tjufven.
Det var ännu en half timma tills tåget gick, och Van Bibber tog sin skyddsling till en restaurant och såg honom äta allt som sattes fram,
— 158 -
Källa: Project Runeberg ·