Sida 185
Veckans porträttgalleri
HVAR & DAG
den berodde allting — återkomsten af hans tillgångar, försoningen med fadern och möjligheten att få återse henne. Det var en mycket het dag, kom han ihåg, och mycket klart. Löpningen började och han tittade genom sin kikare efter den engelske hästen i teten men kunde inte finna den, och fransmannen bredvid honom ropade »Frou-Frou!» när Frou Frou passerade målet. Han sänkte kikaren långsamt och skrufvade ihop den mycket försiktigt, innan han lade den tillbaka i fodralet. Därpå vände han sig om och såg sig omkring. Två fransmän, som vunnit hundra francs tillsammans, hoppade och dansade bredvid honom. Han kom ihåg att ban undrade hvarför de inte talade engelska. Därpå förbyttes solskenet till ett gult, smutsigt skimmer, som om ett kalciumljus blifvit gjutet öfver glas och färger och ban trängde sig, fram till sin vagn, tungt stödd på sin betjänts arm, och åkte långsamt tillbaka till Paris. . . .
Han hade utvalt Monte Carlo till skådeplats för handlingen, därför att det var mer än något annat ställe olikt hans hembygd och på grund af en händelse som inträffat en sommarkväll då han gått öfver gräsmattan från Kasinot till hotellet jämte ett sällskap glada unga män och kvinnor. De hade stött på någonting under en buske, hvilket de togo för en hund eller en sofvande människa, och en af herrarne hade stigit fram och vidrört det med foten men därpå häftigt vändt sig om och sagt: »Laga att flickorna komma härifrån!» Under det att några fingo i väg de förskräckta och nyfikna fruntimren, hade han och de andra lyftat upp kroppen och funno det vara en ung ryss, hvilken de sett förlora med en genomgående otur vid spelbordet. Där spårades ej någon lidelse i hans ansikte nu och hans dräkt var i oklanderlig ordning. Endast en svart fläck på skjortbröstet utvisade hvar krutet svedt linnet. Det hade gjort ett starkt intryck på honom då, ty han stod pà höjden af lycka omgifven af masstals krypande vänner och ett följe »vasaller» i hälarne. Och nu när han fann sig alldeles ensam och öfvergifven äfven af dessa sorgliga följeslagare, såg han ingen annan utväg att blifva af med smärtan i sin hjärna än att göra slut på allt och han utvalde denna plats bland alla andra såsom den mest lämpliga att dö på.
Sedan hans papper och handlingar blifvit öfverlämnade till hans komme
Källa: Project Runeberg ·