Sida 189
Veckans porträttgalleri
KARL WARBURG.
A/j in första fråga var, då jag skulle skrifva om LYJ. Karl Warburg i »Hvar 8 Dag»: »hur stort utrymme får jag?»
»En sida eller så! •
Nå, det både förenklade och försvårade uppgiften. Förenklade den, emedan man icke behöfde fördjupa sig i detaljer, försvårade den, därför att man var tvungen att sammanfatta ett så arbetsamt och framgångsrikt lifsarbete som Karl Warburgs inom en väl liten ram.
Därför skall jag häller inte upptaga rummet med vanliga biografiska detaljer. Att han är född göteborgare, anser jag mig böra omtala af den orsaken, att han själf håller styft på det, äfvenledes får jag väl ånge hans födelseår: 1852. Att han hört till lyckans förklarade gunstlingar, är ju bekant. På hans väg hafva i sanning icke många stenar legat. Han fick stort offentligt inflytande redan vid en ålder, då andra genomgå sin »Sturm-und Drangperiod». Han har varit docent, bibliotekarie, konstanmälare i Göteborg och i denna egenskap liksom Carl XI »endast Gud och sig själf responsabel för sina gärningar», professor m. m. Dock aldrig det, som han bort blifva: tidningsredaktör.
# * *
Karl Warburg har, som bekant, utöfvat ett mycket stort litterärt skriftställeri. Särskildt som litteraturhistoriker har han utöfvat ett icke ringa inflytande. Man har förebrått honom, att han härvidlag tagit sitt arbete mindre grundligt. Detta kan så tillvida vara rätt, som Karl Warburg aldrig blifvit så grundlig, att man haft svårt att läsa hvad han skrifver. Han har varit för mycket tidningsman till det och vet, hur en sak skall ställas upp, så att den läses och läses med nöje. Att han skulle sakna djupa och grundliga kunskaper, tror ingen, som känner honom. En oerhörd flit, ett fenomenalt minne och ett godt hufvud i förening bruka skapa lärdom, och dessa egenskaper besitter han i hög grad.
Snarare skulle jag tro, att dessa oerhörda detaljkunskaper och detta fenomenala minne mången gång förledt honom till sönderplockande af uppgiften. Men endast ytterst sällan. Jag tror icke, att någon nu lefvande litteraturhistoriker gjort så mycket för att hos vårt folk föda intresse för Sveriges litteratur.
Han har arbetat i svenska litteraturens tjänst med en entusiasm, som varit omisskänlig. Då man förebrått Karl Warburg att icke vara svensk, har jag alltid måst le för mig själf. Han är svensk-.chauvinist lika bra som någon annan — men han är litteratur-chauvinist. Hvad han som politiker må ha syndat, och det vore ett äckligt smicker att påstå motsatsen, i sitt yrke som litteraturhistoriker har han varit svensk.
Man har velat förklara denna brist på politisk svenskhet med att han tillhör en ursprungligen främmande nationalitet. I sammanhang härmed kan det kanske roa er att höra, att en kamrat till Karl Warburg i Upsala först efter flera års (daglig sammanvaro kom att få veta af hans nationalitet och nu blef mycket förvånad, då det knappt fanns någon i hela den goda lärdomsstaden, som
var så typisk svensk student som Karl Warburg.
• *
*
Härofvan vidrördes hans ställning som politiker — han har ju icke kommit att spela någon synlig roll i densamma. Men man tager knappast fel, om man antager, att han i detta hänseende utöfvat ganska stort inflytande. Han som andra har väl i ungdomens entusiasm — och att den var ärligt menad är säkert — haft idealer, som icke sedan kunnat hålla färgen, hvilket ju var lätt förklarligt, då den var väl ljusröd. Som praktisk politiker saknar han i alla fall en sak: kallblodighet. Karl Warburgs sinne är vida mer »impressionistiskt».
Härofvan vidrörde jag hans ställning som tidningsman.
Karl Warburg må vara professor aldrig så mycket, han må bli ledamot af akademien, chef för nobelinstitutet, det gör detsamma, tidningsman är han och blir han. Kongliga majestät kan göra honom till generaldirektör eller landshöfding — det kan nämligen kongliga majestät, äfven om det inte är troligt, att han gör det — men Karl Warburg blir tidningsman ändå. Han kommer kanske att presidera i lysande sällskap och kanske nalkas en dag kraschanen, som stjärnan redan har anländt
— han blir tidningsman ändå. Hans allt omfattande intresse, hans mångsidiga vetande, hans vakenhet — akta er för att tro, att professorn är tankspridd! hans snarfyndighet — allt för stor ibland, ty han har så lätt att vara rolig, då han behöfver täcka öfver en svaghet — hans förmåga att sätta lif i folk, hans originalitet och lustighet, hans absoluta tro på prässens uppgift, hans minne, allt gör honom till boren tidningsman. Som sådan har han verkat här som ingen annan, med undantag af S. A. Hedlund. Man må nu bedöma detta arbete som nyttigt eller skadligt, allt efter som man har den eller den åsikten, lif har det varit i det. Och slog han någon gång för hårdt, så är jag öfvertygad, att hans lättrörda hjärta grät allra värst.
Lättrördt hjärta — ja,5 detl är just det Karl Warburg har. Det finnes inte så litet konstnär hos den mannen.
* * •
Nu ser jag, att jag öfverskridit måttet. Jag kan inte sluta denna min uppsats bättre än med ett referat af hans egna ord vid studentuppvaktningen:
»Till sist, mina vänner, studenter vid Göteborgs högskola, glömmen ej för edert arbete glädjen'.
»Låten aldrig dammet lagra sig öfver edra sinnen. Låten arbetet vid boken, hågen för det som ger lifvet högre värde och — under fristunderna
— glädjen i kamraternas krets vara edra hälsokällor.»
I en surmulen tid som vår gör det godt att höra ett sådant ord om glädjens berättigande. Aldrig skulle Karl Warburg kunnat sluta sitt tal med en bättre önskan. Han visste det själf, att arbetet fört honom dit, där han står, och att glädjen, den personlighetens lifsvarma glädje, som i sanning strömmar ut från hans person, i hvilken professorns värdighet aldrig förkväft studentens friska ogenerade ungdom och som alltid förblifvit »Kalle Warburg», hållit honom frisk.
Göteborg mister i honom en lefvande personlighet. Och det hade vi inte råd till. Det få väl äfven vi medgifva, som inte kunnat följa Karl Warburg i alla hans åsikter.
Gustaf Bellander.
- 178 -
Källa: Project Runeberg ·