Read Runeberg

Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

Originalsida 240
Originalsida 240
Originalsida 240
Originalsida 241
240–241

Sida 240

Veckans porträttgalleri

KAMRATER

Han hade samvetskval för hvarje invändning han gjorde mot hennes påståenden och led bittert af de hårda orden.

Sorgen hade åter blifvit hans vän, men med den hade också diktarförmågan återkommit. Med en onaturlig ifver kastade han sig öfver arbetet och om några månader förelåg färdigt ett diktverk, skrifvet med fantasien hos en man, som smärtan förjagat från verkligheten och med skärpan hos en, som sorgen gjort bitter.

Under dessa arbetsmånader hade han blott sällan meddelat sig med sin hustru, striden mellan dem hade fått hvila, han visste att också hon skref på ett arbete.

III.

Ett år efter bröllopet, när schismen mellan de båda makarna var som störst, blef hon moder.

Händelsen fogade så, att samtidigt såg hon för första gången sitt namn i tryck på titelbladet till en bok, en liten samling skisser, ledigt skrifna, men utan djupare innehåll.

I hans känsla vållade barnets födelse en märklig förändring, som dock egentligen ej var någon förändring, utan blott ett starkt uppflammande af den gamla kärleken. Det var som i barnet förkroppsligat sig all hans kärleks forntid och äfven dess framtid, för hans minne framstod hans unga kärlek i all sin fägring och i hans hjärta insmög sig en half visshet om att allt en dag skulle bli som förr.

Vid den unga moderns bädd hade alla stridigheter tystnat och mången gång, när han fylld af kärlek och tacksamhet såg in i hennes mörka ögon, mötte han där ett uttryck af innerlig ömhet.

Den lilla frun hade en lång konvalescenstid. I flera veckor låg hon bunden vid bädden, helt och hållet upptagen af barnet, som hon syntes ägna en lidelsefull kärlek. Så småningom började dock hennes intresse för annat att vakna och då gällde det naturligtvis i främsta rummet hennes bok och det mottagande den rönt.

Det var med en viss beklämning han hörde henne fiåga om boken, ty den lycka den gjorde, var snart sagdt ingen. Kritiken fann, att hvad som kunnat gå an i en tidnings spalter, ej alltid var förtjänt af att bevaras i bokform och man nöjde sig i de flesta fall med att omnämna bokens tillvaro.

Men dessa åsikter, hvilka ju till en del gåfvo honom rätt, skänkte honom ingen tillfredsställelse, ty ban såg huru hans sjuka hustru led af att finna sina förhoppningar om framgång gäckade.

Gång efter annan måste han besvara frågor, om hvad den eller den tidningen sagt om boken, och på alla dessa ifriga frågor hade han intet annat än undvikande eller nedslående svar. Det hjälpte ej, att han förteg de ofördelaktigaste omdömena, hon väntade ständigt alt få höra att någon enda

dock haft något godt att säga om hennes förstlingsarbete.

Han såg tydligt att smärtan öfver motgången betydligt försenade hennes tillfrisknande och han led bittert däraf.

Det bittraste i världen är ej att lida själf, utan att se den lida, som man älskar af hela sin själ!

Under intrycket af dessa förhållanden föddes i hans sinne en underlig plan.

En dag förekom i ett större hufvudstadsblad en recension af den nya skiss-samlingen, som i entusiastiska ordalag prisade författarinnans friska stil och goda berättareförmåga, en recension som i briljant formade satser framhöll allt det goda, som rimligen kunde sägas om boken — och mer till. Artikeln väckte visserligen någon förvåning, men glömdes snart.

Få anade att den till författare hade skrift-ställarinnans man, men så var det dock.

Med uppoffrande af sina åsikter hade han användt hela sin talang för att bringa sitt barns moder den tillfredsställelsen, att hennes bok vunnit åtminstone ett prisande omdöme. Och med innerlig glädje såg han, huru hans fromma bedrägeri lyckades.

Han såg sin hustru rodna af förtjusning vid genomläsandet af hans artikel och i sin lycka visade hon honom så tydliga tecken på varm kärlek att han glömde sin fruktan för att berömmet skulle komma hennes själföfverskattning att stiga till sin förra höjd.

En vecka efter det hans recension stått att läsa, var den unga modern åter uppe och frisk.

Så förflöto några lyckliga veckor, under hvilka bådas omsorg om barnet knöt dem innerligt till hvarandra. Sitt skriftställeri tycktes hon hafva förgätit, åtminstone talade hon ej därom.

En dag, när han varit ute i några ärenden, fann ban vid hemkomsten ett sällsamt uttryck i sin hustrus ögon och spår efter tårar på hennes kinder. I handen höll hon några pappersblad, i hvilka han med förfäran igenkände konceptet till sin granna recension. Han förstod att hans hustru genom någon händelse hade kommit öfver manuskriptet och nu genomskådade hans svek.

Med en blandning af rädsla och tillfredsställelse hörde han sin hustru fråga, om det varit han, som skrifvit den berömmande artikeln i tidningen.

Utan ett ord tog han henne i sina armar och såg djupt in i hennes ögon med ett frågande uttryck.

Den lilla kvinnan förstod allt. Hon fattade fullt denna oändliga kärlek, som velat offra allt för den älskade, hennes hjärta sade henne, att hennes egen kärlek var så oändligt mycket mera ytlig och själfvisk, än denne store, präktige mans varma kärlek, och ödmjukt böjde hon sitt hufvud mot hans bröst.

De båda makarne hade återfunnit hvarandra, men deras kärlek hade blifvit mycket, mycket bättre och starkare.

Hädanefter skulle intet kunna skilja dem från hvarandra.

— 229 —

Källa: Project Runeberg ·