Sida 26
Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
HVAR S DAG
vanligt finger, och så fort han tager af sig den handsken så är han fast, och det är det han vet, förstår ni. Och därför är det en karl med handskar som man först måste titta efter. Jag har hållit på med det i två veckor nu och jag kan tala om att det är ett drygt göra, för alla människor ha handskar den här årstiden. Men om man tittar länge nog så skall man hitta honom. Och när ni tror att det är han, så gå fram till honom och räck fram handen som en gammal vän och skaka tass me'n. Och om ni då känner att pekfingret icke är riktigt kött utan bomull, så hugg fast i honom med högra handen och fatta tag om hans strupe med den vänstra och ropa på hjälp.
En paus uppstod.
»Jag ser», sade lokalredaktören, »att Galle-ghers räsonnemang har gjort intryck på eder och jag kan också förstå, att innan veckans utgång alla mina unga medarbetare komma att vara inom lås och bom för antastande af oskyldiga personer, hvilkas enda brott består i att ha handskar på sig midt i vintern».
* *
Iil
Det var ungefär en vecka efter detta samtal som detektiven Hefflefinger, tillhörande Newyork-chefen Byraes' folk, kom ned till Philadelphia för att taga en inbrottstjuf, hvilken emellertid vid hans ankomst hade lyckats komma undan. En af våra reporters hade arbetat i en Newyorktidning och kände Hefflefinger och denne kom till byrån för att höra om han där kunde få några upplysningar om sin man.
Han gaf Gallegher sitt kort. När pojken läst •det och upptäckt hvem det var, blef han så demoraliserad, alt han var till absolut ingen nytta.
En af »Byrnes' detektiver» var för Gallegher en mycket mer vördnadsingifvande person än en medlem af kabinettet, Han fick fatt i hatt och •öfverrock, och lämnande sina skyldigheter åt andra skyndade han ut efter föremålet för sin beundran, hvilket fann hans idéer och kännedom om staden af så stort värde och hans sällskap så underhållande, att de blefvo helt förtrogna och tillbragte återstoden af dagen tillsammans.
Under tiden hade chefen bedt sina underordnade upplysa Gallegher om, när ban behagade komma in, att man icke längre hade behof af hans tjänster. Gallegher hade syndat på nåden en gång för mycket. Okunnig härom var han tillsammans med sin nyförvärvade vän till sent på kvällen och begaf sig först vid middagstiden dagen därpå till The Press.
Som jag nämnt, bodde Gallegher i den aflägsnaste delen af staden, inte många minuters promenad från Kensingtonstationen, därifrån Newyork-tågen afgingo. just utanför denna station rusade en slätrakad, välklädd man förbi Gallegher och uppför trapporna till biljettluckan. Han höll en promenadkäpp i högra handen och Gallegher, som med beundransvärdt tålamod fixerade alla handskklädda händer han såg, upptäckte att, under det att tre fingrar på mannens hand slöto sig om käppen, stod den fjärde rakt ut nästan i rät linie med handen.
Gallegher stannade och drog efter andan. En darrning genomfor hans lilla kropp och hans hjärna frågade om det kunde vara möjligt. Men möjligheter och sannolikheter fick man diskutera sedan. Nu var det blott tid att handla.
I ett ögonblick var han fatt mannen och hängde honom i hälarne ined ögonen fuktiga af rörelse.
Han hörde honom be om en biljett till Tor-resdale, en liten station strax utanför Philadelphia, och när mannen var utom hörhåll men ännu i sikte köpte Gallegher en till samma plats.
Den främmande gick in i en rökkupé och satte sig vid ena ändan nära dörren. Gallegher tog plats i andra ändan. Han darrade i hela kroppen och kände ibland liksom svimningssymp-tom. Han antog att det kom sig af fruktan, inte för något kroppsligt ondt som skulle vederfaras honom utan för möjligheten att han skulle misslyckas i sitt tilltag.
Den främmande slog upp sin rockkrage öfver öronen, så att den gömde nedre delen af ansiktet, men den kunde inte dölja de oroliga ögonen och de tätt slutna läpparne, hvilka tydligen angåfvo mördaren Hade's signalement.
De voro i Torresdale på en halftimme. Den främmande steg genast ut och skyndade med snabba steg långs vägen som ledde till stationen. Gallegher gaf honom hundra alnars försprång och följde därpå långsamt efter. Vägen gick mellan åkerfält och förbi några träbyggnader som lågo ifrån vägen nere i köksträdgårdar. Ett par gånger vände mannen på hufvudet, men ban såg bara en tråkig vägsträcka och en pojke, som arbetade sig fram genom slasket, och då och då stannade för att kasta snöbollar på försenade sparfvar.
Ufter tio minuters promenad vek den främmande in på en sidoväg, hvilken ledde till endast ett stelle, Eagle Inn, ett gammalt värdshus som nu mäst var kändt som tillhåll för spellystna och som valplatsen för tuppfäktningar. Gallegher kände väl till platsen. Han och hans unga kamrater hade ofta varit där och plockat valnötter under fridagarne på hösten. Värdshusvärdens son hade ofta följt med dem på deras exkursioner, och ehuru stadsgatpojkarne betraktade honom som en »dum bonde», buro de dock en viss respekt för honom på grund af lians kännedom om hund- och tuppfäktningar.
Den främmande gick in genom en sidodörr. Gallegher var framme ett par minuter därefter och gick då först att söka reda på sin lekkamrat, unge Keppler.
Denne anträffades i vedboden.
»Dä' inte svårt te' gissa hvad du kommer hit för», sade ban med ett leende, »dä' för brottningen».
»Hvilken brottning?» frågade Gallegher.
»Hvilken brottning? Brottningen förstås!» svarade hans kamrat med stolt förakt i tonen. »Den ska' bli i kväll. Det vet du lika bra som jag. Åtminstone vet din sportredaktör om den. Han fick en vink i går kväll, men det har du inte godt af. Du ska' inte tro att det finns någon utsikt att få kika på. Biljetterna kosta tvåliundra-femti dollars stycket».
Huitt!» hvisslade Gallegher, »hvar ska'den bli?»
»I ladan där», hviskade Keppler. »Jag hjälpte dem att spänna repen i morse, det gjorde jag.»
»Jösses, hvad du har tur», utropade Gallegher smickrande och afundsjukt. »Kunde inte jag bara få kika ett litet tag på den?»
»Kanske», sade den belåtne unge Keppler. »Det finns ett fönster med trälucka på bortsidan af ladan. Du kan komma in den vägen, om du har någon som kan hissa upp dig dit.»
»S-ä-ä-g», började Gallegher, som om han just nu kommit att erinra sig någonting, »hvem är den där herrn som kom ner hit strax före mig — han med slängkappan. Har han något att beställa med brottningen?» (Forts.)
— 15 —
Källa: Project Runeberg ·