Sida 266
Veckans porträttgalleri
//ENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE
hennes fader», kom det därpå tvekande, »han —?» »Hennes far», sade kvinnan med en knyck på nacken, »han sköter sig själf, det är hvad han gör. Vi begära inte någon tjänst af honom. Hon kan reda sig utan honom eller hans familj, tack så mycket. En fin herre, den!» Därpå tystnade iion plötsligt. »Men jag förmodar att herrn känner honom», tillade hon. .Kanske det är en af edra vänner?»
»Jag bara vet hvem det är», sade van Bibber trött.
Han satt med det sofvande barnet bredvid sig under det att kvinnan gick till de andra och klädde dem till tredje akten. Hon förklarade att Madie inte skulle uppträda i sista akten, bara de två största flickorna, hvarför hon lät henne sofva insvept i van Bibbers kappa.
Van Bibber satt nagra långa minuter i tankar, hvarpå han hastigt såg upp men därpå sänkte ögonen lika fort igen och sade med ansträngning att tala lugnt och ogeneradt: »Om den lilla inte är med i den här akten, så kanske ni tillåter att jag följer henne hem. Jag har en droska här utanför och hon är så sömnig och det är synd att väcka henne. Er syster, som ni talade om, eller någon annan kunde ju lägga henne.»
»Ja», sade kvinnan tvekande. »Ada är hemma. Ja, ni kan ta henne med, om ni vill.»
Hon gaf honom adressen; han hoppade ned på golfvet och tog barnet i famnen och gick ut ur logen. Primadonnan var ensam inne på scenen nu och de öfriga i sällskapet stodo och väntade på pjesens slut. Men då de fingo se den lilla flickan i van Bibbers armar, rusade de mot dem och flickorna böjde sig öfver den lilla och kysste henne under de häftigaste utbrott af förtjusning.
»Låt bli», sade van Bibber, han kunde inte säga just hvarför. »Inte så!»
»Hvarför inte?» frågade en af flickorna och såg på honom skarpt.
»Hon sof, ni har väckt henne», sade han sakta.
Men han visste att detta ej var skälet. Han steg in i sin droska och satte barnet varsamt i ett hörn. Därpå såg han sig omkring att ingen skulle höra honom och gaf kusken order: »Till Berkeley Fiats, Fifth Avenue.»
Han lyfte sakta barnet upp i sina armar när vagnen satte sig i rörelse och betraktade den lilla med tankfull och omsorgsfull blick under det de foro förbi de upplysta butikerna på Broadway. Han var långt ifrån säker på sin sak och nervös af tvekan, men han lugnade sig med att han handlade på ögonblickets ingifvelse och att hans impulser sà ofta voro goda.
Tamburpojken i Berkeleykomplexen svarade ja på frågan om mr Caruthers var hemma och van Bibber lät höra en suck af lättnad. Han tog detta för ett godt omen. Den nye engelske be-tjenten,som öppnade dörren till mr Caruthers våning, ansträngde sig att kväfva sin förvåning och såg med ängslan van Bibber lägga barnet på en divan samt taga en röck från klädhängaren ech breda öfver det.
»Bara säg att mr van Bibber skulle vilja träffa honom», sade han, »och ni behöfver inte tala om att den lilla flickan kommit med mig».
Hon var ännu försänkt i sömn. Van Bibber vred ner ljuset i tamburen och betraktade barnet med allvarsam blick, under det att betjenten gick för att säga till sin herre.
»Var så god och kom den här vägen, sir!» sade han.
»Det vore bäst om ni stannade här ute», sade van Bibber, »och komme in och sade mig till ifall hon skulle vakna.»
Mr Caruthers stod vid kakelugnen insvept i en lång nattrock, som han höll på att binda omkring sig när van Bibber inträdde. Han var delvis i negligé och hade just statt i begrepp att gå till sängs.
Mr Caruthers var en lång vacker man, med mörkblondt hår. som vid tinningarne öfvergick i grått. Hans mustascher voro alldeles hvita, hans ögon och ansikte buro spår af antingen utsväfningar eller stora sorger eller af båda delarne. Men tillochmed i den dräkt han för tillfället bar såg man att man hade framför sig en gentleman eller åtminstone mannen af värld. Rummet var mycket rikt möbleradt och utstyrdt, fylldt med valda goda målningar och fint kinesiskt porslin samt behängdt med oregelbundna rader af originalritningar och signerade etsningar. Fönstren stodo öppna och belysningen var mycket dämpad, så att van Bibber kunde se de många gaslyktorna och de mörka taken på Broadway och Fifth Ave-nue, där de korsade hvarandra ett par kvarter därifrån. Nerifrån gatan kom dånet af omnibusarne och droskorna. Om mr Caruthers blef förvånad öfver denna visit, så visade han det icke och gick fram mot den besökande som om han varit väntad.
»Ni får ursäkta min dräkt», sade han. »Jag gick hem ganska tidigt i afton, det var så varmt». Han gjorde en gest åt en karaff, några vichyvat-tenflaskor och tn isbehållare på bordet i det han frågade: »Behagar ni?» Och under det han öppnade en flaska betraktade han van Bibbers ansikte, som om han varit nyfiken på att han skulle förklara afsikten med sitt besök.
»Nej tack, jag tror inte det», svarade den yngre mannen. Han torkade nervöst sin panna med näsduken. »Ja, det är varmt», tillade han.
Mr Caruthers fyllde ett glas med is, konjak och vatten och gick tillbaka till sin plats vid eldstaden, mot hvilken han hvilade armen under det han skakade om isen i glaset och tittade ned i detsamma.
» Jag var på premieren af »Sultana» i kväll», började van Bibber långsamt i osäker ton.
»jih, jaså», nickade den äldre mannen artigt och smakade på sin dryck. »Lesters nja stycke! Är det bra?»
»Jag vet inte», sade van Bibber. »Ja, jag tror nog det, men jag såg det inte från salongen. Det förekommer en mängd barn i det — små stackare: de dansade och sjöngo och tycktes slå mycket an. En af de små flickorna hade aldrig varit på scenen förr. Det var hennes första uppträdande.»
Han vände ett elas mellan fingrarne under det han talade. Därpå slog han i litet vatten och sväljde det i en klunk. Så fortsatte han med det tomma glaset mellan fingerspetsarne:
»Jag tycker att det är mycket synd om dem.» Han taste en frågande blick på den andre, men mr Caruthers mötte den utan att besvara den med något tecken till intresse. »Jo», upprepade van Bibber, »det är verkligen synd att ett sådant barn skall få lof att användas i det yrket. En vuxen kvinna kan ju gå in i det med öppna ögon och en flicka som fått uppfostran kan det också.» (Forts.)
- 255 —
Källa: Project Runeberg ·