Sida 288
Veckans porträttgalleri
HVAR
satt i tillfälle att återupptaga det. Vid sitt afsked lofvade mig dock Mac Crooly att inom kort låta höra af sig, och uttrycket i hans ansikte vid dessa afskedsord var så energiskt, att jag redan i andanom såg mördaren förpassad till sitt välförtjänta straff. Och så stort var mitt intresse för saken och så stor min tro på Mac Crooly, att jag med flit försummade den ångbåtstur, som skulle fört mig till Europa, blott för att afvakta resultatet af hans nya undersökningar. En vecka eller så förflöt emellertid utan att jag hörde af honom, och jag började redan att för andra gången misströsta, då han tidigt en morgon infann sig hos mig.
»Jag har dröjt», sade han och såg rätt medtagen ut, men det har först nu varit mig möjligt att fullständigt reda härfvan.
»Du hade naturligtvis misstagit dig», frågade jag missmodigt».
»Jag har icke misstagit mig», svarade han, »och bästa beviset därför är detta», och därmed drog han upp ur rockfickan en af Newyorks morgontidningar, visade mig en artikel, som han inramat med blå pännstreck, och jag läste: »Det har i dag lyckats polisen, tack vare den kände detektivens, mr Mac Crooly, energiska ingripande att komma ett gammalt brott på »spåren» o. s. v. och så följde en noggrann redogörelse öfver förloppet. Det intresserade mig emellertid mera att erfara hela sammanhanget af Mac Crooly, och jag vill försöka återge det hufvudsakliga i det han berättade mig.
»Du minns», så började han, »hvilket lifligt intresse jag lade i dagen, då du visade mig det kort, som jag sist medtog härifrån. Du själf har förgäfves sökt ge det annan betydelse än ett oaf-siktligt användande af kameran. Du kan ha rätt, försåvidt du ej, efter hvad du skall erfara, vill erkänna en högre makts ingripande. Hvad som i främsta rummet tilldrog sig min uppmärksamhet, då jag undersökte fotografien, var den här illa tilltygade hatten vid panelen», och han utmärkte på kortet, hvad han menade. »Dock», vidtog han, »innan jag fortsätter vill jag omtala, hvad som kom mig att antaga, det ej själfmord förelåg. Då jag nämligen undersökte den döde, fann jag i hans högra hand detta porträtt», och Mac Crooly visade mig bilden af en ung cirkusartist, en skönhet, som jag många gånger sett och beundrat. »Detta var ju i sig själf ingen märkvärdighet», så fortsatte nan, »men då jag observerade att Hawes revolver låg på samma sida som den hand, hvilken krampaktigt gripit om kortet, frapperades jag genast af Jet egendomliga i den omständigheten, att han först skulle ha skjutit sig och sedan i sista ögonblicket rafsat till sig porträttet. Och hvad nu just detta angår så är det väl vardt en undersökning. Se», sade han, och visade det mig nästan triumferande, »hur först och främst en del af nedre kanten saknas och förvånas du ej genast öfver den underliga kontur, hvarefter biten frånskiljts? Kanten visar obestridligen marken efter tänder och den del, som saknas, är lika obestridligt medelst ett kraftigt bett bortryckt. Men det som mer in något annat stärkte mig i min förmodan var att dels passade icke Hawes tänder i dessa märken, och dels var denna kortets förstöring af alldeles färsk dato. Det enda, som tycktes kullkasta alla mina antaganden, var att dörren till rummet befunnits stängd, med nyckeln i invändigt. Ingen annan utgång fanns, genom fönstren kunde ingen komma, och dock måste någon efter Hawes död, brottslingen, ha lämnat rummet. Jag återgår nu till det égonblick, då jag fick se det fotografi, som du
8 DAG
gaf mig sist. Du kan själf tänka dig hur öfverraskad jag blef, när jag i hatten där vid panelen», och Mac Crooly fick åter fram kortet för att tydliggöra, »igenkände samma hatt, på samma ställe iikä illa åtgången, som den var, hvilken jag fann i Hawes rum. Kortet måste sålunda vara taget preci» på samma förmiddag som vår vän blef mördad. Hvem är fotografen? Jag svarar dig: ffcrsynen. »Se på denna hand, som stannat afbildad här, i ett nu fixerad. Gif akt på dess seniga utseende, de svällande ådrorna, det hotfulla i dess ställning. Lillfingret sträckt, under det de andra fingrarna, liksom klor famna efter byte. Det säger mig så tydligt, hvilken hemsk strid, som försiggått där uppe i Hawes annars tysta rum >.
Här gjorde han ett uppehåll och satt en stund helt tyst och stilla.
»Denna hand», började han ånyo med ett djupt allvar i rösten, »tillhör den usling, som mördade James Hawes, och utan detta kort helt säkert gått fri, åtminstone ännu en lång tid. Det återstår mig nu endast att omtala hur han blef gripen. Jag slöt genast, att vår vän varit offer för en svartsjuk rival, och det framgick lika otvunget, att den unga cirkusdamen varit den, som satt deras hjärtan i brand. Detta visste jag långt innan jag fick se ditt kort, jag visste till och med mördarens namn, men utom bevis, hvad var att göra? Då en kväll, dagen efter det jag varit här, går jag återigen på den cirkus, där såväl den sköna som hennes beundrare uppträder. Med ditt kort i handen anställde jag vissa jämförelser. Att hans hand liknade den på bilden, var ju intet bevis, men tänk dig min glädje, då jag kring hans högra armlofve upptäcker ett armband, i hvilket, infäst i en därifrån utgående liten kedja, hängde en hårtofs Du ser tofsen här på fotografien. Den har alltid varit dig oförklarlig, icke sant? Jag behöfde knappt tillstå detta, utan Mac Crooly fortsatte småleende: »Det är helt enkelt en amulett, en mycket vanlig sådan, som bäres af landtbefolkningen i Massachusetts. "—•
Jag samlade nu mina bevis och en vacker dag lät jag burdus arrestera honom såsom misstänkt och anklagad för mord på Hawes. Till en början trilsk och inbunden fann han mot slutet för godt att erkänna. Hemligheten med den invändigt lästa dörren klarades då den kallblodige skurken medger, hurusom han, för att undgå alla misstankar, strax efter dådet mot Hawes, medelst medhafda dyrkar lyckats regla dörren utifrån. Ja», slöt Mac Crooly, »där har du hela historien. Om något skulle tillläggas, vore det väl för att utiöna fotografiets tillkomst. Naturligtvis har under kampen mellan Hawes och Chicker, så heter uslingen, man kommit kameran för nära, tryckt på knappen och på så sätt bevarat några, som det kan tyckas, obetydliga detaljer af tilldragelsen. De hafva emellertid varit tillräckliga för att öfverbevisa mr Chicker om hans brottslighet. — —
Detta, mina herrar, är detektivens historia», slöt löjtnant Kruse berättelsen, »och jag antar, att ni i densamma har funnit något, som manar till eftertanke i den fråga, som varit upphofvet till denna skildring af en episod ur verkligheten».
»Höv du Bob, sade en ung krigare, som med vidöppen mun lyssnat till framställningen, »det häv kommev jag bestämdt att dvömma om i natt. eller hvad tvov du?
»Ingen fara, gossen min», inföll ett ljushufvud, »det fins saker mellan himmel och jord, som din lilla hjärna aldrig drömmer om» — och alla tyckte att inpasset var väl funnet.
- 277 ~
Källa: Project Runeberg ·