Sida 298
Veckans porträttgalleri
EN SYN
Stepan gjorde en paus och lade händerna öfver ansigtet, som om han ännu kunde känna smärtan och var rädd att blicka framför sig af fruktan att få återse hvad han då skådat---
»Plötsligt fick jag se honom», fortsatte Stepan.
»Hvem?» frågade juden och låtsade ej förstå.
»Fransmannen — Buonaparte» — hviskade kvinnan med ett tecken till tystnad.
»Ofvanför trädtopparne red han i månskenet på en stor, hvit läderlapp — en vampyr — dess näbb var rödt af blod. Men han — han bar den kantiga hatten och den långa kappan så att man ej såg mera af honom. Men hans ansikte var idel grymhet och hans ögon voro som spjut och hans fötter buro klöfvar och utan att bära sporrar borrade han hälarne in i djuret så djupt, att hvitt var flödade ner som snö. Bakom honom syntes myriader andra, alla på hvita vampyrer, på väg till Moskwa. Jag hörde Karlitch skrika högt och den andre jämra sig och stöna och därpå föll jag i en svim-ning. Sedan fortsatte äfven jag mot Moskwa--».
Stepan slutade sin historia med en sorts rysning af stolt fåfänga, framkallad af de uttryck af skräck, hvilka undsluppo åhörarne, och tog en dubbel klunk vodka. Kvinnan fortsatte att berätta för juden, hur Stepan hade varit en af dem som med facklor satte eld på Moskwa, hur han hade blifvit fångad och dömd att skjutas jämte två hundra andra och till och med blifvit utförd till arkebu-sering! Då inträffade en ny märkvärdig händelse. En tjock rök fyllde det stora torget och rundt omkring vällde elden upp mot himlen. Midt för honom stod raden af gevär i väntan på kommandot att ge fyr! Men Stepan kom undan, ty han svimmade töre första salfvan och när han återfick medvetandet voro fransmännen sin väg och han låg mycket sjuk på lasarettet. Doktorn hyste stort intresse för Stepan, men ville inte tala om för honom hvad slags feber det var. Endast en gång sade han skämtsamt: »Låt oss kalla det napoleonsk — skräck för den lille korpralen. Du är inte den ende, Stepan. Vi ha vara inbillningar, vi ryssar. Men han är en stor man, som rider oss som maran, denne lille korpral!»
Det var något mycket besynnerligt att fransmännen skulle ha flytt. Nikolais hustru lutade åt den åsigten att orsaken låg i madonnans hemliga inflytande. Stepan hade ej kunnat tro det på länge, ehuru generalerna svurit därpå. Hur i all världen kunde den oemotståndlige fly? Det var säkert endast fråga om att få dem i ett bakhåll, för att skräckslå dem ännu värre än vid Smolensk. Några sade att det var från kölden han skyndat så fort, och emedan han kännt af den bitande snön, »om kommit en månad tidigare än vanligt, hade han blifvit led vid krig och skulle aldrig komma igen den vägen mera. Det må vara sa — men Stepan darrade för hvarje skugga, vid hvarje hörn. Han kunde icke tro att faran var öfver.
»Det är sannt», sade Nikolais hustru, »och indå är Stepan en tapper man».
»En mycket tapper man», låtsade juden instämma.
»Ni skulle knappast tro det», fortsatte hon, »men esomoftast försäkrar Stepan att om han finge le Napoleon än en gång skulle han falla död ned från hästen. Inte sannt, Stepan?»
Soldaten nickade och kastade en påse fylld med rublar på bordet.
»Inte för tusen gånger den summan skulle jag
vilja se honom en gång till», sade han med en rysning af obehag.
»Och ändå är det inte så otroligt att vi alla skola få återse fransmannen inom kort •, sade juden.
»Dumheter!» svarade kvinnan i skarp ton. Ty Stepan var hennes gäst och hon ville icke att han ej skulle känna sig tillfreds hos henne. »Han är innestängd på en ö och fastkedjad i ett järnfängelse och soldater hålla vakt öfver honom med silfverkulor i gevären för att genomborra honom, ifall han skulle våga att sticka ut hufvudet.»
»Det märks att ni inte hört nyheten», sade juden i menande ton.
»Hvilken nyhet?»
»Att han har undkommit från ön, utan att träffas af någon silfverkula, och satt en större här än någonsin på benen och marscherar nu mot hela Europa igen. Och han har svurit att komma till Ryssland och utkräfva hämnd».
Månglaren afvaktade med glupsk blick effekten af sina ord. Brutna meningar och mummel hördes från männen; kvinnorna klagade högt och Stepan reste sig, blek i ansiktet.
»Jag måste rida tillbaka», stammade han. »Det blir snart strid och jag måste vara färdig».
»Heliga Guds moder!» skrek Nikolais hustru och vred sina händer. »Hvilket slut på vår fäst!»
Och hon nedkallade förbannelser öfver månglaren därför att han kommit fram så brutalt med denna underrättelse. Denne hade gått. Han hade plockat ihop sitt pick och pack, gamla kläder och pälsverk, trekantiga hattar och underkläder, tagna från döende män på många slagfält och uppköpta i by efter by, och försvunnit. Han hade kommit på en idé som fröjdade honom — den betydde rublar för honom.
Det var en eftermiddag på senvintern 1815. Snön skulle redan ha börjat smälta och efterträdas af den mjuka myllan och den groende sådden, men kölden höll i sig. Röken steg blå i en rak pelare upp genom den frostbitna luften och vägarne lågo i djup snö. De nakna träden stodo utan knopp, klädda i skimrande rimfrost.
Stepans väg g^ick genom skogen. De andras välönskningar och den vodka, med hvilken han stimulerat sig, tjänade endast till att ytterligare sporra honom. Han måste i väg och göra sig färdig, sade han, ty det var ju förfärliga nyheter som manglaren berättat och Gu' vet hvad öfversten skulle säga, om han, Stepan, ej infunne sig. Och så gaf han sig i väg. Snart var han inne i djupan skog och kunde hvarken se dem, som följt honom på väg, eller höra deras välgångsrop.
Framför honom låg en lång vandring genom de skogar, som sträcka sig mellan Smolensk och gorodino. De höga träden stodo som spiror af is och vägen klang som stål under hästhofvarne. Men ändå fick Stepan för sig att tövädret måste komma; han kunde nästan höra hur det började droppa ner. Hvarför skulle det ej töa? Kunde väl den härliga frosten räcka för evigt för att hålla den oemotståndlige på afstånd? I så fall skulle bönderna svälta ihjäl och vargarne komma ner norrifrån. Aldrig skulle då hveten mer mogna till gu'd, milslånga sträckor af guld — från Svarta hafvet till Moskwa. Men nej — frosten gick sin väg och han, fransmannen, skulle komma. Månglaren hade också sagt att han skulle komma.
(Forts.)
— 287 —
Källa: Project Runeberg ·