Sida 301
Veckans porträttgalleri
PER HALLSTRÖM.
[jet var i Paris år 1891. Vi sutto, några vänner, en afton och drucko vårt kaffe på den yttre boulevarden i Montmartre, när en af oss, en skulptör, visade en bok och sade: »Den här har Per Hallström skickat mig Det är hans dikter, 'Lyrik och fantasier'. Det biir något af den karlen. Han har så mycket inneboende. Vilja ni höra en dikt?»
Vi hörde både en och flere dikter, vackra saker, men alls icke särskildt originela, alls icke sådana, att man kunde påstå, att Sverige fått en ny skald.
Och dock hade Sverige fått det, fastän denne skald först i prosaformen skulle kunna riktigt uttrycka sina stämningars intensitet. Det skulle ännu dröja några år, innan skalden nått den mogenhet,
att han kunde gifva oss starka och fulltoniga verk. • •
*
Det finnes dock i Hallströms förstlingsdikter åtskilligt, som visar, att han alltifrån första stunden haft tankarne riktade mot samma håll — huru flyktiga dessa tankar än äro. Hans dikter röra sig gärna med ämnen från Grekland och Rom. Eller också omtalar han på vers en berättelse från Cervantes eller en berättelse från Boccaccio. Eller också gifver han en bild från en amerikabåt — »Begrafning på hafvet» heter den oändligt tungsinta och stämningsmättade dikten:
Han hade ett anfall af sjukdom fått, Där nys» vi lyftat ankar, Och doe, där hafvet låg milsvldt och blått, Långt bortom Ncw-Foundlands bankar.
Det var blott af några hviskande ord Vi snappat upp hans üde. Med passagerare fullt ombord Man talar ej gärna om döde
Så beskrifves åskådligt förberedelserna till den hemska begrafningen:
Ett lystringsord — och så tungt ett plask, Som at flammande droppar röjdes.
Man sträckte sig ut, men båtens fart He'n lämnat bubblande vimmel. I djupet där hvälfdes frostigt klart Som en gnistrande stjärnehimmel.
Hvar tanke blind uppå vägen skalf, Hvart hjärta af mörker trycktes, Och, slutet af fästets trånga hvalf, Oändligt djupet tycktes.
Det ligger dock mycket af Hallström redan i denna dikt.
Per Hallström har redan ett rikt, »literärt bagage». Han harskrifvit berättelsesamlingarne »Vilsna fåglar», 1894, och »Purpur», 1895, romanen »En gammal historia», s. å., nya berättelser samlade under titeln »Briljantsmycket», 1896, »Våren, en roman från 1890-talet», 1898, »Reseboken», noveller, 1898, skådespelen »Grefven af Antwerpen», 1899, och »Bianca Capello», 1900, det förra på vers, det senare på prosa, samt slutligen en samling berättelser om döden, »Thanatos», utgifna nu till julen.
I en anmälan om Hallströms sista bok säger professor Levertin bl. a.:
»Hans oändligt rörliga och oroliga fantasilif, som så lätt och gärna ömsar tummelplats och utan möda byter mellan dröm och verklighet, hans ofantligt smidiga intelligens, som gör sig hemmastadd litet hvarstans och låter sitt elektriska, skarpa sken tränga in öfverallt, det spridda och lysande, nervösa och otåliga i hans natur dana honom till en af dessa berättarekonstens virtuoser, hvilkas förråd af historier tyckes outtömligt och hvilkas inbillning friare än någon flyttfågel flyger från land till land och från värld till värld.---
»Det finnes i Hallströms diktning ett egenartadt, konstitutivt svårmod, som aldrig är riktigt borta och som med sin veka, nästan trånfulla poesi står i motsats till hans inbillningars begär efter yppig kolorit och stark känsla. Denna melankoli skälfver på äkta nordiskt vis i hans humor och breder ej sällan öfver hans skildringar ett kvällsklart, för-andligadt drömmeri.
»---De öfriga novellerna i samlingen äro
alla nutidsbilder och framför den modärna existensens styfbarn med den originalitet och kraft, som nog ändock är Hallströms egendomligaste och yppersta specialitet. Det är otroligt, hur han förstår att framställa alla dessa vanlottade och urspårade varelser med en medkänsla, som tyckes blitva allt djupare, finare och vidare med åren. Kärf het och blödighet, galghumor och dysterhet smälta här samman till något alldeles enastående.
»Det finnes säkert något ansträngdt och tröttsamt i Per Hallströms sätt att berätta. Han älskar den slingrande arabesken, och man längtar ibland i hans stil efter den räta, stora linie, som går rakt på sak. Men nekas skall ej, att han med sina om-skrifningar mången gång liksom inom vida cirklar fångar något af det ofångbara, mångfaldiga och komplicerade, som diktkonsten eljes sällan lyckas få med, när den med sin tvungna förenkling åter-gifver lifvet.
»I det hela är Hallström till uttryckssätt och vä=en så personlig, nästan enstöringsaktig, att man väl kan känna sig främmande för hans oroliga uppfattningssätt, som förbinder världsbetraktarens sinnrika och vemodiga humor med äfventyrsdrömma-rens nästan feberaktiga behof af fäst, glans och patos. Man kan rygga tillbaka för de tvära, nyckfylla vindkasten i hans lynne, hvilka likna väderilar, som än låta alla blad ljust spela i solen och än visar deras grå afvigsida, kylande blick och tanke. Men öfver alla dessa personliga tyckessaker måste den beundran stå, som man erfar för en så sällsjmt själfständig, rik och genialisk berättare.»
Professor Leverlin har här tecknat Per Hallströms diktning, alltifrån »Vilsna Fåglar» till och med »Thanatos». I »Vilsna Fåglar» gifver författaren brokiga bilder, delvis från Amerika, sorgset humoristiska. Medkänslan för de små får i denna bok uttryck. Stilen är ännu enkel och rakt på sak.
I »Purpur» målas färgmättade, djupt stämningsfulla taflor med ämnen från gamla tider. Här är Hallström den skicklige virtuosen. Hör på hans stil (ur »Falken»):
»Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta nåls, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och härarnes prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar ...»
»En gammal historia» gjorde sin författare populär. Det är en enkel kärlekshistoria från början af det förra århundradet — sagan om Anne-Marie och magister Andreas, som icke få hvarandra, därför att farmor icke ansåg partiet lämpligt. Det är vemod och humor, det stora i dét lilla, allt förträffligt framstäldt i tidens ton.
I »Briljantsmycket» gifver författaren stämningar så kraftigt som kanske aldrig förut och visar sig som en utomordentlig naturskildrare. »Våren» är alls icke, som man af titeln, »en roman från 1890-talet», kunde förmoda, någon realistisk roman, utan en stor, melankolisk dikt om oförmågan hos
— 290 —
Källa: Project Runeberg ·