Sida 365
Veckans porträttgalleri
ALBERT TEODOR GELLERSTEDT.
SVENSKA AKADEMIENS NYE LEDAMOT.
|—*à den efter kanslirådet F. Sander tomma sjunde stolen i Svenska akademien — F. A. von Fersens stol — har genom akademiers val och kallelse af den 14 februari öfverintendenten Albert Teodor Gellerstedt fått sin plats.
Detta val kan icke hälsas med annat än gillande. Då akademien ju icke rekryterar sig inom de yngres led var det nog icke sa lätt att bland skalderna, och en skald ville man denna gång ha, finna en riktigt fullgod förmåga. Gellerstedt är dock en sådan, men hans diktning har varit af en sådan art, att den aldrig gjort något utomordentligt uppseende, låtit vidt och bredt tala om sig. Den har snarare värmt och gladt i det tysta. När Svenska akademien nu hedrat den försynte skalden med sitt val, har akademien emellertid visat sig ha en lycklig blick.
Gellerstedt föddes den 6 oktober 1836 i Säterbo socken, Västmanlands län. Vid 16 åis ålder blef han lärjunge vid Akademien för de fria konsterna, där ban utbildade sig till arkitekt, förnämligast under Scholander. 1860 blef han anstäld vid öfverintendentsembetet, och sedan han utmärkts med den k. medaljen för prisämne i byggnadskonsten, bereste han som akadimiens stipendiat
1862 och 1863 Danmark, Tyskland och Frankrike, där han studerade den modärna järnarkitekturen.
1863 och j8ö4 vistades han i ltaüen och Sicilien, där han i Rom, Neapel och Pompeji idkade konststudier efter antiken.
Ar 1864 erhöll Gellerstedt anställning som ingeniör vid lots- och fyrinrättningen, kallades följande år till agrée af konstakademien och anstäldes 1874 som lärare vid Tekniska högskolan i allmän byggnadslära och husbyggnadskonst. Hau hade 1X72 tagit afsked från konstruktörsposten och lämnade sin ingeniörsbefattning 1877, dä han utnämndes till professor i arkitektur och fackskoleföreståndare vid Tekniska högskolan. Samma år valdes han till ledamot af Akademien för de fria konsterna, hvars sekreterare han var 1881—1891. Han utnämndes 1882 till intendent och 1884 till förste intendent vid öfverintendentsembetet, hvars chef han blef 1897.
Gellerstedt har utfört ritningar till åtskilliga enskilda byggnader samt till fvrtorn och grafvårdar, bl. a. till grafvården öfver O. P. Sturzen-Becker, på Helsingborgs gamla kyrkogård. Han har utgifvit studieteckningarne »Arkitektoniska fragmenter» och redigerat ett par årgångar af »Mönster på konstindustri och slöjd, utgifven af Svenska Slöjdföreningen». Vidare har han lämnat bidrag till »Teknisk Tidskrift», »Ny Illustrerad Tidning» och »Svenska konstminnen, utgifna af Svenska fornminnesföreningen». Hans signatur är A. T. G. Som aqvarellist har han målat utsikter och arkitekturvyer. Han har dessutom utfört åtskilliga fina etsningar. Egron Lundgrens-medaljen tillerkändes honom 1887 för aqvarellmåleri.
Gellerstedts poetiska alster föreligga i samlingarne "Dikter", 1871, "D.kter, ny samling", 1881, "Eftersommar, en skizzbok på vers", 1891, och "Gamla visor", 1900. Svenska akademien tilldelade
honom 1893 Carl Johanspriset pä grund af hans litterära föltjänster.
Som slutord till en af sina diktsamlingar säger skalden:
. . . Men månget hjärta svallar ju öfver, som du vet, ibland af sorgsna tankar, ibland af salighet:
Kring de förlupna gnistor, kring tår, som fram sig bröt, jag visans tunna hölje med härlig omsorg stöt.
Och stämningsfulla stunder gär ingen miste om: för mig, när en förgätits, en ny, mer lycklig kom:
Kring dem min dikt sig gjutit liksom när stillnad sjö ses famna om och kyssa och spegla af sin ö.
Och haf och skog och blommor och fogelsång och fläkt jag älskat såsoin vänner, ja som mitt hjärtas släkt.
Hvad ljuft, hvad obeskrifligt, de efter hand mig lärt jag gnolat på — väl fåfängt, men lika fullt mig kärt.
Se där min boks historia — väl hennes ursäkt ock. Fann du SLtiå korn af sanning, du vann ju något dock.
Gellerstedt har med dessa ord gifvit en karaktäristik af sitt skaldskap. Det är visan, som han odlat, den musikaliska visan, och dess innehåll äro "haf och skog och blommor och fogelsång och fläkt!" I den djupa skogen, bland blommorna, är Gellerstedt hemma som ingen annan, och han tolkar blommornas språk, lika väl som vindens sus och foglarnes sång. Men stundom diktar han också om människolifvet, kort, epigrammatiskt — den knappa formen är Gellerstedts specialitet — och då påträffar man alltid "små korn af sanning".
E11 miniatyrmålare kan man kanske säga om denne noble och försynte skald, en miniatyrmålare i ord, hvilken utför sina taflor med de mest delikata penseldrag.
Hör blott på en af skaldens "Vårvisor":
Kyss ner ur molnen en visa klang så ljut, att ögat i tårar sprang,
Att blott dess eko uti mitt bröst förstummat minnet af frost och höst,
Att hela nejden klang till helt gladt at hälften jubel och barnaskratt.
Den första lärkan det var, som slog: jag såg en drifva, som grät och log.
Till sist taga vi oss friheten anföra ett af dessa poem, som innehålla "små korn af sanning".
niN TRO.
Man säger att en engel igenom rummet går, när efter glam och gamman en plötslig tystnad rår.
Jag har min tro: att englar i skaror lyssna gladt, när goda hjärtan skämta och brista ut i skratt.
— 3-354 -
Källa: Project Runeberg ·