Sida 42
Veckans porträttgalleri
GALLEGHER SOM REPORTER
ned på golfvet och tog fram en slängkappa, i hvilken han svepte in sig. Det blef allt kallare och ilen fuktiga, skarpa vinden svepte in genom springorna tills fönster och väggar voro nästan iskylda.
Efter en timmas färd var man ändtligen ur staden, och droskan släpade sig fram mellan farmar, nakna träd och oändliga stängsel öfver stora half-■frusna vattenpussar. Ett par gånger stannade den alldeles och Gallegher kunde höra kusken svära för sig själf, på hästen eller på vägen. Till slut körde de upp vid Torresdale station. Blott en Ivkta lyste bär genom mörkret, så att man såg en •del af plattformen och skenorna som blänkte i rägnet. En figur steg fram ur skuggan och hälsade försiktigt.
»Jag är Dwyer i The Press», sade sportredaktören rakt på sak. Förmodar jag är bekant. Den här gossen har funnit Hade, och vi ha orsak tro att han finnes bland åskådarne af brottningen i natt. Vi skulle vilja att ni arresterar honom helt tyst utan något väsen. Ni kan göra det mycket bra med de papper, som ni har, och ert polismärke. Vi önska att ni låtsar tro att han är den där inbrotts-tjufven som ni är på jakt efter. Om ni vill göra sa och taga honom med er, utan att någon själ får en aning om hvem han är, med tåget som passerar här Id. 1,20 till Newyork, sä skola vi gifva er 500 dollars af de 5,000 som äro utlofvade. Men om någon annan tidning vare sig i Newyork eller Philadelphia eller annorstädes får veta om arresteringen, så får ni inte en cent. Nå, hvad säger ni?»
Detektiven hade en hel del att säga. Han var inte alls säker på att den karl som Gallegher misstänkte var Hade. Han var rädd att själf råka illa ut, om han gjorde en olaga häktning, ocli om det värkligen vore mannen i fråga, så fruktade ban att platspolisen skulle lägga sig emellan.
»Här är ingen tid att debattera saken», sade Dwyer häftigt. »Vi skola peka ut Hade ät er i samlingen. När brottningen är slut sä arresterar ni honom som vi anvisat er, och ni får pängarne och äran af att ha tagit honom. Om ni inte tycker om det sättet, sä arresterar jag min man själf och åker till staden med honom med revolvern på hans panna.»
Hefflefinger tog sig en tyst funderare. Därpå genmälde han: »Ja, jag känner ju er som en genuin sportsman och jag vet att ni gör hvad ni säger. Hvad mig beträffar skall jag göra som ni säger, och det blir ju ett litet nätt arbete.»
Alla tre gingo tillbaka till droskan, men nu uppstod frågan hur man skulle fä in detektiven i ladan, där brottningen skulle äga rum, ty ingen af dc tvä hade 250 dollars att betala för en biljett. Men Gallegher erinrade sig det där fönstret som unge Keppler talat om.
I händelse Hade skulle tappa kuraget och inte våga visa sig bland åskådarne, sä kom man öfverens att Dwyer skulle gifva Hefflefinger en varning. Om Hade åter infunne sig, skulle Dwyer bara hålla sig i hans närhet och med ett öfverenskommet tecken utpeka hvilken som var han.
När de körde fram till värdshuset öppnades dörren och en flod af varmt ljus strömmade ut. En manlig röst sade: Släck lyktorna! Har ni inte bättre vett?» Det var värdshusvärden. Han hälsade Dwyer välkommen med i ögonen fallande artighet, hvarpå de följdes åt in. Detektiven och Gallegher släckte drosklyktorna och ledde hästen till ett skjul på bakgården, hvilken de nu fingo se vara full af alla slags åkdon.
»Nej», sade Gallegher när kusken ville binda
hästen bredvid de andra, »vi vill ha den närmast den nedre grinden. När vi tidningsmän ge oss af härifrån är det brådtom, och den som är närmast staden har största utsikten att komma dit fortast. Det blir ingen begrafningsvagn ni kommer att köra på återvägen.»]j
Gallegher band hästen vid själfva grindstolpen och lämnade grinden öppen sä att vägen skulle vara klar för -.löpningen.» Kusken gick in på verandan, Gallegher och detektiven togo försiktigt vägen till baksidan af ladan. »Där ha vi fönstret», sade Hefflefinger och pekade på ett par träluckor några fot från marken.
»Ge" mig skjuts, så ska' det vara öppet i en blink», sade Gallegher. Detektiven lade sina händer på knäna och Gallegher ställde sig på hans axlar och med sin knif lyfte han upp haspen, som fäste luckan invändigt, och drog upp fönstret. Därpå stack han in ett ben och lutade sig ner samt hjälpte sin följeslagare upp. »Jag känner mig som om jag gjorde inbrott», log Gallegher, i det han ljudlöst gTed till golfvet och gjorde fast luckan igen. Det var en stor lada, med en rad af spiltor på hvar sida, i hvilka hästar och kor halfsofvo. Det var en höslinder öfver hvarje spiltrad och vid ena ändan af ladan hade man lagt en del stänger öfver från den ena slindern till den andra. Dessa stänger hade man täckt med hö.
I midten af golfvet var »arenan», fyrkantig med trästolpar vid hvarje hörn, omgifven af ett tjockt täg och betäckt med sågspån.
Kom med mig», sade Gallegher och klättrade upp på en af höslindrarne. Därifrån klef han försiktigt ut på stängerna och sträckte ut sig till hela sin längd med ansiktet nedåt. 1 denna ställning hade han, sedan han skrapat undan höet litet, en utmärkt utsikt utan att själf kunna ses nedifrån. ■Det här ä' bättre än en loge pä första raden, hva?» sade Gallegher.
Det föreföll dem vara två timmar innan någon kom. Gallegher hade legat och lyssnat, utan att våga draga andan, åtminstone ett dussin gånger när någon rörelse ute på gården kom honom att tro att de voro vid dörren. Och han hyste en mängd tvifvel och fruktan. Ibland brukade polisen fä nys om brottningen och gjorde rent hus, ibland blef den uppskjuten — och det vore det värsta af allt. om den blefve uppskjuten tills så sent, att mr Dwyer inte kunde hinna tillbaka till staden i tid för tidningen.
När de till slut kommo, företräddes de af tvänne sportsmän som ställde sig vid hvar sin sida af ingången. »Skynda på nu, gentlemän», sade den ene med en rysning, »häll inte dörren uppe längre än nödvändigt.»
Det var inte någon stor, men en utomordentligt »väld» samling. Man såg väl födda, väluppas-sade klubbmän och börsmän, ett par politiker, en framstående komiker med sin direktör, amatörboxare från atletklubbarne och lugna, tysta sportsmän från hvarje stad i landet. Deras namn skulle, om de tryckts i tidningarne, varit lika bekanta som de bokstäfver hvaraf de bestodo.
Och bland dessa män, hvilkas enda tanke var den kommande råa »sport,>föreställningen, fanns Hade och vid hans sida Dwyer. Den förre blek och synbarligen mycket ängslig, med ansiktet doldt under en resmössa af kläde och hakan djupt ned i en yllehalsduk. Han hade vågat komma, drifven af fruktan att faran vore större, 0111 han gjorde Keppler ytterligare misstänksam genom att uteblifva.
(Forts.)
— 31 —
Källa: Project Runeberg ·