Sida 445
Veckans porträttgalleri
GUSTAF AF
GEIJERSTAM.
I iderna förändras, och vi med dem . . . Minnes man ännu den förtrytelse, som radde mot 1880-talets djärfve fridstörare inom den svenska skönlitteraturen, det anskri, som höjdes mot dem af de »gamla» idéernas sanna vänner, af dem som nog en gäng i tiden också varit nya, men alldeles glömt bort det förhållandet och nu trodde, att allt borde evigt förbli vid det bestående?
Minnes man det, sa drager man kanske i detta ögonblick munnen till ett ironiskt småleende, i det att man tänker: De nya voro ändå icke så värst farliga, fastän det kanske i första häpenheten föreföll oss, som de endast ville rifva ned, rasera utan att gifva oss något i stället för det undanröjda. De ha dock sedermera murat en i mångt och mycket fast grund. De nya voro icke heller talanglösa, fastän de sökte bryta sig nya vägar och begagnade sig af nya uttryckssätt, som, att börja med, voro besvärliga att riktigt första. Men de ha sedermera visat, att de också högt älskade sitt svenska språk, och de ha gjort det rikare än förut och vårdat det. Men - och nu blir kanske småleendet ännu mera ironiskt — det är nu långt ifrån
Källa: Project Runeberg ·