Sida 541
Veckans porträttgalleri
GLUNTARNES SKALD.
I dessa strålande majdagar har Gunnar Wennerberg i »den eviga ungdomens stad* såsom Upsala studentkårs hedersgäst varit föremål för en hyllning, åsyftande att bringa den vördade åldringen en yttring af beundrande tacksamhet för den skatt i ord och toner, han i sina odödliga »Glimtar» skänkt sitt land och i främsta rummet alla dem, hvilka i sitt inre bevara ett eko af »studentens lyckliga dag».
Ett halft sekel har nämligen i år förflutit, sedan det sista häftet af »Gluntarne» utkom, och ännu besitta dessa sånger den eviga ungdomens tjusningsmakt. Ty skalden har i dem på ett mästerligt sätt i ord och melodier träffat just det centrala i den studentikosa lifsglädjen och lifsfiloso-fien, studentlifvets lekande löjen och ystra gäckeri, dess små vedermödor och rosafärgade vemod, dess skimmer af sorglös romantik och vårlig lyrik. Än sitter i dem vden gamle studenten», och därför ha de, liksom dess nu 84-årige upphofsman, fått upplefva »en prolongerad vår».
»Gluntarne» framkommo först, som bekant, inom ett musikaliskt och vittert anlagdt studentkotteri, de s. k. Juvenalerna, till hvilka Wennerberg slöt sig 1843. Egentligen förstods med »Gluntarne» en trängre krets af detta »sällskap». »Glimtens» stämma sjöngs härvid af Otto Beronius, under det att Wennerberg själf, som 1845 tagit magistergraden, uppbar »Magisterns» parti.
Det var hufvudsakligen under åren 1847 till och med 1849 dessa duetter tillkommo. Ursprungligen voro de endast afsedda för den privata kamratkretsen, men redan 1848 voro flere af »Gluntarne» spridda i afskrifter ej blott inom utan äfven utom Upsala och vunno genast en sådan anklang hos den stora allmänheten, att Wennerberg, då han 1849 lämnade Upsala för att tillträda en lektorsbefattning i Skara, på sin färd genom Sverige firades på ett sätt, som i mannaminne ej haft sin like. Wennerberg lät därför, om ock motvilligt, förmå sig till att utgifva sina »Gluntar» af trycket, och de utkommo i häften 1848—51; de sista sju skrefvos i Skara.
I företalet till den senaste upplagan af »Gluntarne» berättar Wennerberg själf om den krets, hvari de uppstodo. Ur den intressanta skildringen återgifva vi följande:
Första gången jag såg och hörde Juvenalerna mangrant samlade var vid Majfästen 1843. Klädda till zigenare sutto de kring en flammande brylå i en skogsdunge vid Eklundshofs-slätten.
En samling af så uppsluppet glada ansikten' hade jag förut ej sett, ej häller hört en sà stämningsfull samklang af ungdomliga röster. Visserligen var jag bekant sedan flera år
tillbaka med några af dem, men bekantskapen, tillfälligtvis uppkommen, hade ock endast tillfälligtvis fortsatts. Olika sysselsättningar och olika tidsfördrif hade alltjämt fört våra banor åtskils, ej samman. De flesta af dem studerade juridik eller medicin och umgingos i sällskapskretsar, i hvilka jag var främmande.
En eftermiddag kort efter majfästen, då jag af en händelse gick förbi Åkerstens, då för tiden det mest ansedda schwei/.eriet i Upsala, knackades på rutan, ocli en bekant Ju-venal vinkade åt mig att komma in. Jag följde uppmaningen och fann i det inre rummet en hop studenter, alla hörande till Juvenalerna, sittande i skjortärmarna kring ett stort, aflångt bord. De voro tj-sta och ifrigt sysselsatta med skrifning. En hastig nick till hälsning visade att det var brådtom. En af dem, som troligen redan hade sitt stilprof färdigt, förklarade i hast att »här hölls akademi», att »ett ämne låg kvar i hatten», att »det stod mig fritt att behandla det i bunden eller obunden stil», att »jag hade 10 minuter på mig innan uppläsningen och prisutdelningen skulle börja»... och därmed kastade han till mig en papperslapp och en blyertspenna. Hvad var att göra? Ämnet var — jag minnes ej hvilken — gallimatias. Att behandla det på prosa, därtill fanns ej tid. En vers måste rädda mig ur den kanske tillställda klämman, och den blef lyckligtvis i laga tid färdig. Uppläsningen af de vittra alstren begynte och med den ock ledamöternas mer eller mindre befängda yttranden af bifall eller klander. Den akademiska värdigheten, som skulle upprätthållas af præses, förlorade gång på gång jämvikten och gick slutligen alldeles öfver ända under de smittosammaste skrattsalfvor. De utgifna ämnena täflade i kostlighet med afhandlingarna. De utmärkte sig i allmänhet — jag bör tillstå det—för kvickt sagda dumheter och fyndigt rimmade orimligheter; men till akademiens heder bör ock nämnas att man alldeles slapp ifrån dumt sagda kvickheter, all tillgjord originalitet. Vid prisutdelningen, som skedde i punsch, hedrades äfven jag för min vers, och då jag sedan också deltog i sången, var jag »vorden som en af oss»...
Vi skildes åt sent och i den gladaste sinnesstämning.
Hemkommen föreföll det mig som hade jag varit borta ett helt år. De välbekanta böckerna, knappt en half dag sedan lämnade, lågo uppslagna på skrifbordet, men sågo grå och dammiga ut, som om de på länge ej varit rörda, och de tankedigra orden, hvilka det varit min mångåriga fröjd att söka fatta, sürrade nu meningslösa upp emot mig. jag började oroligt gå fram och åter, ty jag hvarken ville eller kunde sofva. Det var så kvaft och instängdt i min trånga vindskupa. Jag öppnade fönstret. O, hur annorlunda därute! Hur stilla och ljuft slumrade ej hela naturen i den ljumma majnatten! Där var också tyst, men ej den liflösa tystnaden i en graf, det var tystnaden kring en vagga, där den späda våren låg och drömde om midsommardagar. De höga popplarna midt öfver än kastade djupa skuggor på laboratoriets hvita väggar och fönstren glittrade i det klara månskenet. Då och dä förde en vindfläkt till mig än de afbrutna tonerna från en aflägsen serenad, än de outtröttliga kornknarrarnas lockljud från ängarna kring Bleket. Alltjämt brusade det från fallet, stundom fjärmare, stundom närmare, hur Necken där nere sjöng: Gran, theurer Freund, ist alle Theorie, Nur grün des Lebens goldner Baum.
Inom mig rörde sig ett virrvarr af rytmer, rim, melodier och ord, ur hvilket fantastiska dimbilder skymtade fram och försvunno lika de skiftande synerna i ett hastigt kringvridet kaleidoskop. En af dessa bilder hade, ehuru ständigt i något afseende förändrad, oftare återkommit, och jag kände nu en oemotståndlig lust att fatta tag i den och fästa den i minnet. Jag gick till klaveret, kastade undan fugan, fick fram ett notpapper, och snart trängdes där om hvarandra toner och ord.
Innan jag lade mig till hvila var min första juvenalsång färdig.
* # *
Gunnar Wennerberg har dock för tondiktande, som bekant, äfven sökt andra och allvarligare områden än studentpoesiens, och särskildt hans storslagna fosterländska hymner, främst »Hör oss, Svea» och »O Gud, som styrer», kunna ej förbigås, då det gäller att uppskatta vidden och djupet af den hyllning, som i dessa dagar ägnas »Gluntarnes» skald från alla trakter af Sveriges land.
Källa: Project Runeberg ·