Sida 617
Veckans porträttgalleri
HVAR 8 DAG
»Ni dricker väl ett glas vin efter promenaden?» sade mr Cheetham, och Harry, som inför denna vänlighet glömde all sin gamla motvilja, bugade sig jakande.
Dän första punkten i mr Cheethams plan var nu klar.
Den andra, som han utvecklat under vägen, bestod i att hälla sömndroppar i Harrys glas, hvilket bofven utförde med största lätthet och med en nästan vräkig vårdslöshet inför det intet som helst ondt anande offrets egna ögon.
»Hvad tycker ni, att vi skulle ta' först?» frågade Cheetham, sedan de druckit sina glas i botten.
»Vi börja väl nedifrån och taga käUaren först», ljöd det omisstänksamma svaret.
Mr Cheetham tog ett ljus i en af de gedigna gamla mässingsstakarna och de gingo ned tillsammans. Hur väl kände icke Harry till vägen, hur ofta hade han ej kilat ned för dessa trappor för att hämta sin onkels gamla portvin!
Mr Cheetham följde honom med handen i fickan: han höll fingrarna hårdt slutna om något, som låg gömdt där — en lång knif och en flaska kloroform, som han ämnade använda, om den första dosen ej skulle verka kraftigt nog. Han var mycket gröfre och starkare än Harry, och alla människor i huset voro borta i kyrkan.
Harry undersökte väggen, tog ur ljuset och knackade på den med den tunga staken.
»Det ser ut, som om den hölle på att sätta sig betydligt. Jag skulle råda er att genast stödja den med trästöttor och sedan med järn så fort som möjligt»
»Se hit!» sade Cheetham.
Han lät verkligt öfverraskad, hvilket han för öfrigt nog skulle gjort, äfven om han ej varit det.
»Se på denna skiffersten», sade han.
En af stenarne i källargolfvet hade sjunkit ned på ena sidan. Den motsvarande upphöjningen å andra sidan lämnade ett mellanrum af tre eller fyra tum. Då de lyste med ljuset, sågo de, att det ej fanns fyllning inunder stenen, utan att det var en håiignet därnere. Cheetham bände upp stenen med en järnstång, som hört till fönstergallret, men som nu låg bland en hop skräp i ett hörn af källargången. Då han gjort detta, lutade han sig tillbaka mot väggen med flämtande andedräkt och tryckte handen mot sidan.
»Hvad är det?» frågade Harry.
»Jag har litet ondt åt hjärtat — det är väl bara dålig matsmältning, förmodar jag . . .»
De böjde sig ned öfver hålet och tittade ned, hvarvid de varseblefvo några trappsteg, som förde ned till en underjordisk gang.
»Ni har tur, min gosse», sade Cheetham muntert. »Det skulle icke förvåna mig, om detta är vägen till er onkels gömda skatt. Skulle ni vilja gå ned och se efter?»
Forester steg försiktigt och med ljuset i handen nedför trappan till botten af hålet.
»Hur är det? Är det någonting där?» sade Cheetham ofvanifrån.
Han hade bändt upp stenen på kant och höll den nu mot sitt knä. Harry såg upp och varseblef nu med ens i Cheethams ansikte hela hans usla, dåliga själ afslöjad framför sig.
»Det finns ingenting där, endast ett tomt hål», sade han. »Släpp nu upp mig!» ropade han.
Den tunga stenen föll tillbaka på sin plats. Cheetham grep tag i järnstången och bände den fullt tillrätta. Då han emellertid märkte, att stenen något rördes underifrån, sprang han hastigt
fram och vältrade en grof bjälke, som stod stödd mot väggen, öfver stenen. Den föll ned med ett doft ljud, och stenen rörde sig nu icke vidare.
Cheetham reste sig upp och torkade svetten ur pannan med näsduken. Han hade för en gångs skull handlat impulsivt, utan att tänka på konsekvenserna. Det hade varit hans mening att uppehålla Forester, till dess sömnmedlet börjat verka, och sedan helt lugnt döda honom så hastigt som möjligt. Men, då han sett sin fiende därnere i den färdiggjorda grafven vid sina fötter, hade frestelsen blifvit honom för stark.
1 samma ögonblick han gjort det, ångrade han det. Karlen kunde ju skrika, tjänarne höra honom — aflägsna möjligheter visserligen — men dock möjligheter. Han hoppades likväl, att dropparne skulle verka och göra Forester medvetslös, till dess den förskämda och otillräckliga luften i fängelset helt och hållet skulle kväfva honom.
Han stängde dörren till källarrummet, som låg längst inne i en lång korridor, och gick tillbaka, i det han omsorgsfuSt stängde alla dörrar efter sig. Om han dödat Harry, hade det varit hans mening att lyfta upp den stora stenen och begrafva honom under den. Spade och hacka funnos där redan.
Nå, nu var han i alla händelser omsorgsfullt begrafven, och Cheetham log ett fult leende, i det han gick tillbaka till sitt bibliotek och drack ett stort glas konjak.
Han kastade sig ned i en bekväm stol, darrande i hela kroppen, men skrattade åt sig själf, för att han darrade.
»Gjordt är gjordt», sade han. »Och väl gjordt, förrästen! Jag tror nog också, att jag skall sno ihop den utmärkte gentlemannens dödsruna bättre, än hvad man brukar i pjäser och romaner . . . Men för öfrigt är det nog klokast att icke alls inlåta sig därpå. Jag skall blott säga, att jag sett honom med en flicka. Om hon föraktar honom, kommer hon nog snart att hata honom, och när det gått så långt, skall jag nog hålla mig framme ...» Han satt tyst en lång stund med hufvudet sänkt mot bröstet. Därpå gick han åter ned till källardörren och lyssnade. Icke ett ljud. Han stod där i tjugu minuter. Icke det minsta ljud bröt tystnaden i det gamla huset. Så gick han tillbaka till sin stol i biblioteket, öfverväldigad af en känsla af dödlig fysisk sjukdom.
»Jag är icke så stark, som jag trodde», sade
han.
Sedan kom tanken på Sybil åter öfver honom, och hans ögon började glöda.
»Och ändå är hon värd det», mumlade han högt — »hon vore mödan värd tjugu gångerom!»
V.
Det var nu tre dagar, sedan mordet begåtts-Med själsångest gjorde Cheetham den upptäckten, att det icke går så lätt och ledigt, som han trott, att döda och begrafva en människa i sin egen källare. Han kunde omöjligen hvarken äta eller sofva. Mer än en gång tänkte han, att han skulle gå ned i källaren, vältra bort bjälken, lyfta upp stenen och hjälpa Forester tillbaka till ljuset och lifvet samt taga framtiden så godt han kunde. Men om Forester redan vore död? Nej, han vågade ej lyfta upp denna sten igen, af fruktan för hvad han skulle finna bakom den.
Det var vid solnedgången på den tredje dagen. En grå rägnkappa skymtade fram på vägen,
— 606 —
Källa: Project Runeberg ·