Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

GEORG GUSTAF NORDENSVAN

"ßland våra »yngre» författare är Georg Nordensvan en af de mest mångsidiga, kunniga och flitiga. Han har i själfva verket utvecklat ett ofantligt arbete. Under åren 1888—1900 var han medarbetare i »Aftonbladet» såsom denna tidnings litteratur- och konstkritiker. Han medhann icke endast att redogöra för alla nyutkomna svenska böcker af större betydelse, utan sysselsatte sig äfven med den norska och danska litteraturen. Han skref med samma intresse och sakkunskap om alla Stockholms tafvel utställningar som om premièrerna å hufvudstadens teatrar. Och fastän han aldrig försummade något, som tillhörde hans verksamhet i »Aftonbladet», medhann han likväl att författa både noveller och omfattande arbeten i konsthistoria.

Nordensvans kritiska verksamhet har för visso varit af allra största betydelse. Han har alltid kämpat för det unga och friska i litteraturen och konsten. Han har aldrig fruktat för att understödja en modärn konstriktning, som tyckts honom ha något verkligt innehåll — ja, det kan nog hända, att Nordensvan i detta afseende gjort sig skyldig till några öfverdriften Ty han älskar framför allt sin tid, det modärna, det nya, älskar att följa med . . . Vår tid är dock vår tid — säger han — det är den vi lefva i, det är den, som är oss närmast. Vi böra framför allt söka att förstå den, befatta oss med den, lära oss att hålla af den ... f

I sin kritiska verksamhet har Nordensvan haft ett par mäktiga faktorer till sitt stöd: i sina ingående och allt mera utvecklade kunskaper, särskildt i målarekonsten, och i sin utmärkta stil. Denna är sällsynt lättflytande och behaglig. Nordensvan skrif-som man talar — eller som man borde tala, ifall man talade elegant, sinnrikt och spirituellt. Helt säkert ha många personer, som icke kunnat gilla den alltid frisinnade tendensen hos hans kritik, ändå med stort intresse tagit del af hans uppsatser, och detta därför att de äro så ovanligt väl skrifna och tillrättalagda.

Georg Gustaf Nordensvan föddes i Stockholm den 3 december 1855, blef student 1874 och följande år elev vid krigsskolan. På grund af en bröstsjukdom måste han dock lämna den militära banan. Han var så lärjunge vid Akademien för de fria konsterna 1877—1882 i akt och mening att bli målare, men ändrade håg och tjänstgjorde som redaktionssekreterare vid »Ny Illustrerad Tidning» 1883— 1886. År 1885 blef han redaktör för kalendern »Nornan», hvilken befattning han allt fortfarande bekläder. Om hans medarbetarskap i »Aftonbladet» är förut taladt. Till allmän förvåning lämnade Nordensvan i fjol denna tidning. Gåtan fick dock snart sin lösning. »Aftonbladet» skulle, livad litteratur och konst beträffar, icke mera hylla frisinnade åsik-

ter. De »dii majores», som ytterst leda denna tidning, och som en gång dikterat den Frödingska »Fy-artikeln», hade annorlunda beslutit. Först och främst skulle Ellen Key afliasas — och som Nordensvan naturligtvis icke ville vara med om eller på nära håll se på något sådant, måste han gå. Och han gick — till »Dagens Nyheter», där han nu skrifver litterära uppsatser.

Redan vid 22 års ålder utgaf Nordensvan sin första bok, »Framtidsmän». Sedankomma »Ikasär-nen, Sven Svenssons minnen från krigarlifvet». 1878, »Skattsökarne», 1880, »Guido. Ur Bobs efterlämnade papper», 1880, »I harnesk», 1882, »Penseldrag. Skizzer och studier», 1883, »Skuggspel. Tidsbilder», 1884, »Figge», 1885, »Lek. Noveletter», 1887, »Lifsuppgift», 1887, »Hvad Figge blef», 1890, »Svensk konst och svenska konstnärer i I9:e århundradet», 1892, »Silkeskaninen», 1894, »Mälardrottningen», 1896, »De bildade konsternas historia under I9:e århundradet», »I rampljus», 1900, en beskrifning öfver Gripsholm, ett par korta pjäser, o. s. v.

1 Nordensvans noveller och längre berättelser tager sig ett ytterst känsligt temperament uttryck. Nordensvan fördjupar sig hellre i sorgen än i glädjen, och helst befattar han sig med vemodiga karaktärer. Till och med när han skrifver en så uppsluppen bok som »Figge», historien om de glada konstnärerna, en af de roligaste böcker man gärna kan läsa, märker man vemodet midt i skrattet och bildar detta en bakgrund till det hela . . .

»Svensk konst och svenska konstnärer i I9:e århundradet» är ett synerligen gediget arbete — oaktadt stilen är lika osökt, lika naturlig som i författarens lättare saker, och detta utgör i själfva verket en ytterligare förtjänst hos verket. Här skildrar Nordensvan på ett förträffligt sätt vår svenska konst under den nämnda tidrymden, i det att han dock först lämnar en redogörelse för vår äldre konst. Arbetet är det första i sitt slag! Man kan förstå, livad detta har att betyda. Och författaren har lika väl gått till de ursprungliga källorna, som han sett med egna ögon och talar med egna ord. »Svensk konst» är ett originelt arbete och ett utmärkt arbete. Och det har erhållit en värdig efterföljare i »De bildande konsternas historia».

Nordensvan är likaledes förträfflig som teaterkritiker. De små karaktäristikerna »I rampljus» gifva fullt klara och träffande bilder af de olika konstnärerna. Det är alltid det rätta ordet om dem, just det ordet, som säger hvad de äro, och som ställer dem lefvande för ens inre syn.

En framstående, fullt modärn novellförfattare, en utmärkt och talangfull kritiker — se där hvad man utan öfverdrift kan säga om den fine och tillbakadragne mannen. O. R.

— 658 —