Sida 71
Veckans porträttgalleri
GALLEGHER SOM REPORTER
konstapeln. »Den här pojken hade inte lyktorna tända, så att jag ropade på honom att stanna och när han inte lydde, så hvisslade jag på er. Det är all right. Han är bara på väg med vagnen till Bachman's. Kör din väg!» tillade han vresigt.
»Hopp!» smackade Gallegher. »God natt!» tillade han, öfver axeln. Han gaf upp ett litet hysteriskt skratt af lättnad när han trafvade bort från Je två polismännen.
»Dom kunde lika såväl döda en karl som skrämma ihjäl honom», sade han m ed ett försök att återtaga sin vanliga sorglöshet. Men ansträngningen medförde ett något ömkligt resultat, ty han kände med skam, hur en salt, varm tår sakta kröp ned för kinden och någonting tjockt stockade sig i halsen
»Det är också någonting för en hel polisstyrka att hålla på och plåga en liten pojk som jag», sade han med en skamsen ursäkt. »Jag gör inte något orätt och jag är halft ihjälfrusen och ändå är dom efter mig.»
Det var så kallt, att när pojken stampade med fötterna mot vagnsgolfvet för att hålla dem varma genomfors hela hans kropp af häftiga plågor, och när han försökte taga sig en »åkarbrasa», sved det så skarpt i hans fingerspetsar att han skrek högt af smärta. Han hade ofta varit uppe lika sent förut, men aldrig känt sig så sömnig. Det var som om någon tryckt en tung svamp dränkt i kloroform öfver hans ansikte och han kunde inte kasta af sig den sömnighet som öfverföll honom.
Han såg som i en dimma öfver sitt hufvud ett rundt ljus, som tycktes likna en måne och hvilket han till slut gissade vara urtaflan, som han hållit utkik efter. Han hade farit förbi den innan han fick detta klart för sig, men faktum väckte honom igen, och när droskhjulen knarrade rundt hörnet om City Hall kom han ihåg att se upp på den andra stora klockan, som vakar öfver järnvägsstationen och delar ut tiden om nätterna.
Han andades häftigt till, när han fick se att klockan var half tre och att han endast hade tio minuter på sig. Detta och de många elektriska ljusen samt åsynen af de bekanta husraderna försatte honom i ett tillstånd af half medvetenhet om hvar han befann sig och huru nödvändigt det var att skynda på.
Han reste sig upp i sätet, hojtade åt hästen och hetsade den i ursinnigt galopp öfver asfalten. Utan att se hvarken till höger eller vänster for han i väg nedför Broad Street in i Chestnut Street, där hans väg låg rak till tidningsbyrån, som nu endast var på sju kvarters afstånd.
Gallegher visste aldrig hur det började, men han blef plötsligt öfverfallen med höga rop från båda sidor. Hästen hejdades, i det tvenne män i droskkusklivré hängde sig i tyglarne, klappade den på sidorna och sade dess namn. Och de andra droskkuskarne, som hade sin station vid hörnet, skockade sig kring vagnen, talande och svärjande alla på en gång under vildt gestikulerande med piskorna.
De sade att de visste att droskan var McGo-verns, och de ville veta hvar han var och hvarför han inte var med. De ville veta hvar Gallegher stulit den och hvarför han kört rakt i famnen på ägarens vänner. Några af dem ropade högt på polis, för att taga den unge tjufven i förvar.
Gallegher kände sig som om han plötsligt började återfå medvetandet efter en elak dröm och han stod i en sekund som en halfvaken sömngångare. De hade hejdat droskan under en elektrisk
lykta, hvars kalla sken belyste den nedtrampade snön och de omgifvande karlarnes ansikten.
Gallegher böjde sig fram och piskade vildt på hästen. »Låt mig vara», skrek han i det han van-mäktigt ryckte i tömmarne. »Låt mig vara, säger jag. Jag har inte stulit någon droska och ni har inte någon rättighet att hindra mig. Jag vill bara köra till Press' redaktion», tiggde och bad han. »De sända den ordentligt tillbaka. De ska' betala för den. Jag har inte rymt min väg med den. Den som åkte har blifvit arresterad och jag är bara på väg till Press' byrå. Hör ni hvad jag säger?» skrek han med af lidelse och missräkning darrande röst. »Släpp tömmarne, säger jag er. Låt mig fara min väg, annars dödar jag er. Hör ni? Jag dödar er!» Och gossen lutade sig fram och slog vildt med sin långa piska de kringstående karlarne i ansiktet.
En af dem fick fatt i hans fötter, ryckte honom från kuskbocken och kastaJe honom på gatan. Men Gallegher var i ett ögonblick på sina knän och fick fatt i karlens hand.
»Låt dem inte hindra mig, mister», utropade han, »var så god låt mig fara. Jag har inte stulit droskan, sir. Hjälp mig, jag har det inte. Det är sanning. Tag mig med till Press' byrå, så skola de bevisa att jag talar sannt. De betala hvad ni vill. Det ä' bara en liten bit kvar nu och när jag kommit så långt, så . . . Var så god låt dem inte hindra mig», snyftade han och slog armarne om
mannens ben. »För himlens skull, mister, låt mig gå!» • *
*
Hufvudredaktören för Press tog upp talröret vid sin sida och svarade »Inte ännu» på en förfrågan som vakthafvande redaktören gjort honom fem gånger på de sista tjugo minuterna.
Hufvudredaktören ryckte otåligt till och gick en trappa upp. När han kom förbi löKalafdelningen, observerade han att reporterna inte gått hem utan sutto på borden och stolarne och väntade. De sågo nyfiket upp när han gick förbi, lokalredaktören frågade »Något nytt ännu?» och redaktören skakade på hufvudet.
Sättarne stodo sysslolösa i sätteriet och faktorn talade med vakthafvanden.
»Nå?» sade denne.
»Well», svarade redaktören, »jag tror inte att vi kunna vänta. Tror ni?»
»Det är en halftimme efter tiden nu», sade vakthafvanden, »och vi komma för sent till förstadstågen om vi dröja längre. Vi kunna inte vänta för ett rent hypotetiskt fall. Alla utsikter äro emot att brottningen ägt rum eller att den där Hade blifvit arresterad.»
»Men om vi bli förekomna med detta —» tvekade chefen. »Jag tror dock inte att det är möjligt. Om det vore något att trycka, så skulle Dwyer ha varit här med det så här dags.»
Han tittade fundersamt i golfvet.
»Nåja», sade han långsamt, »vi vänta inte längre. Sätt i gång!» tillade han till faktorn med en suck af motsträfvighet. Denne skyndade att ge sina order, men de två redaktörerna betraktade alltjämt tvekande hvarandra. Plötsligt trängde rop och väsen upp från reporterafdelningen i nedre våningen. Hastiga fotsteg hördes i trapporna, lokalredaktören öfverröstade bullret med orden: »Fort, spring och skaffa lite' konjak!»
Ingen i sätteriet sade någonting. Men de sättare som varit på väg att ga hem, togo af sig ytterrockarne igen och allas ögon voro riktade
- 60
Källa: Project Runeberg ·