Sida 718
Veckans porträttgalleri
»AFTONSTÄMNING».
»Nå — har herr_Fenger2fått-_rätt på någon sådan ännu?»
»Nej, tyvärr! Det är minsann ej så lätt, då man förätit sig på bräckt skinka och bondbönor, och sedan sptlat krocket med småbarnen.»
»Nä ja, skinkan och bondbönorna äro då sannerligen ingenting att förakta. Och hvad den här välsignade »stämningen» angår, så titta bara dit bort.»
Och Kronberg pekade med piskskaftet nedåt den så kallade Sjöängen.
Där hade arbetet för dagen just slutat; pigor och drängar samlade under muntert glam ihop sina matsäckskorgar och redskap; den gamle rättaren stod med hatten i ena handen, torkande sin panna med andra handens afvigsida, under det han helt belåtet betraktade de långa rader af stora hövol-mar, hvilka sträckte sig ända ned till den lilla sjön, hvilken låg där så spegelklar, att alla strandens träd och buskar tycktes stå rätt upp och ner i dess djup. Bakom björkarne på udden sände solen ut de sista, gyllene strålknippena, silande genom det fina löfverket, och äfven hela den praktfullt skiftande kvällshimlen återspeglades i vattnet. Öfver detsamma sköto svalorna blixtsnabbt kors och tvärs. I den närbelägna hagen kommo de brokiga korna tågande före mjölkningen i en lång rad — och öfver vattnet genom den stilla luften, ljödo klock-toner från den midt emot liggande, lilla kyrkan, ringande till hälgemål. Dagens hetta, arbete, släp var slut — frid, svalka och ro förunnades hela naturen.
»Ja — målare är jag nu inte och inte just någon »stämningsmänniska» häller — men känna och se, att allt detta är skönt och hjärtevärmande — det kan jag ändå! Välkommen efter, herr Fenger — jag tror, att hustru min tänker bjuda på kräftor i kväll.»
En klatsch med piskan, vagnen rullade af — och där stod vår målare i ett dammoln, störd i sitt sökande efter ett passande stämningsmotiv till sin utställningstafla. Han var ej en af de utvalda — tyvärr — han var endast en af de många. Han vistades sedan en månad på kapten Kronbergs natursköna Framnàs för att »söka motiv» och »studera naturen». Hvad han hittills funnit, var ett angenämt hvardagslif med älskvärda människor, god mat och frihet från dagliga bekymmtr. Hans artistiska anläggning liksom söfdes och förslöades af all denna lugna vällefnad, allt detta vänliga tillmötesgående, efter år af svält, motgångar och fåfäng sträfvan. Missmodigt drog han upp sin skissbok, slog sig ned på en sten och stirrade utåt sjön. Men det gick trögt — han började tvifla på, att han egentligen någonsin skulle lyckas göra något verkligt konstnärligt.
Efter en stund slog han ihop boken, stoppade med en djup suck in pännan, och — gick sa hem till kräftorna och det muntra samspråket vid punschen och cigarrerna på balkongen, för att sedan med välbehag sträcka ut sig i den sköna sängen och sofva den rättfärdiges sömn till klockan 9 följande morgon ...
•
20 grader kallt! Ingen möjlighet att tina upp isblommorna på rutorna i det lilla vindsrummet fyra trappor upp vid Stora Glasbruksgatan på Söder, där Fenger ännu klockan 12 pa dagen låg med slutna ögon i sin skrala järnsäng. Kallt var det, och endast några utbrunna kol återstodo i den lilla kaminen, hvilken stod midt ibland utkast, färgtuber, fullkladdade paletter, färgtrasor m. m.
Han var trött på alltsammans, trött på sitt arbete, trött på sig själf. Han insåg alltmera, att
han aldrig skulle bli någon verklig konstnär, att han ej hade den rätta hågen och energien. Var det ens värdt att försöka längre? Var det ej bättre att bränna upp hela »klabbet», och ge sig till plank-strykare eller något dylikt!
Han slog upp ögonen och såg sig omkring.
Därute sken solen klart pä en molnfri himmel, och dess gyllne strålar sökte sig väg genom isblommorna på fönstret, så att de fingo ett glänsande rosenskimmer, hvilket kastade sitt återsken öfver hela det torftiga, skräpiga hemmet. Det liknade — ja, vänta — hvad kunde det vara, som det påminde om?
Han stirrade in i det rosiga ljuset, och genom en af dessa oförklarliga idéassociationer, hvilka utan någon vår medverkan liksom draga fram längesedan förgätna bilder och händelser ur själens gömmor, stod plötsligt för hans inre blick den ljufliga juliaftonen för längesedan.
Han såg det sä tydligt alltsammans: den ny-slagna Sjöängen med sina hövolmar, hagen, korna, slållerfoiket, gamle Rättar-Anders, den godmodige kaptenen, de glänsande svartingarne — alltsammans belyst af solnedgångens rosiga skimmer, hvars skiftande färgprakt mötte ögat både på himlen och i vattnet. Han rent af kände hödoften och de svala aftonfläktarna, han hörde klockljuden öfver sjön. Allt detta stod nu för honom tydligare, mera innerligt uppfattadt i det ruskiga vindsrummet på den kalla vintermorgonen, än den gängen, då kapten Kronbergs piskskaft visade honom på det i lef vande lifvet.
Om han skulle? Om han kunde?
Han rusade upp i en fart och började gräfva i gamla utkast och skissböcker utan att känni hvarken hunger eller kyla: jo där fanns det — fastän endast helt slarfvigt nedkastadt på papperet. Dagen därpå funno hans få vänner dörren stängd, och Fenger öppnade icke, oaktadt allt bultande. Dag efter dag satt han framför sitt staffli och arbetade som aldrig tillförne. Och småningom framträdde den varma sommaraftonen, som tog sig dubbelt sommarvarm och ljuf ut i den kalla vinterdagen bland snö och is. Han lefde nu endast för sitt arbete och inlade bela sin själ och varelse i
hvarje pänseldrag. Och vintern och våren gingo. #
Kapten Kronberg tittade in i köket, där fru Marie stod och öste upp sin nykokta jordgubbs-sylt.
»Kommer du med till Sjöängen och ser, hur det går med slåttern, gumma lilla. Vi träffa kanske vännen Fenger därborta. Det förargar mig verkligen, att han ej ville bo här denna gång .. . Jag sätter mig och väntar på dig nere vid parkgrinden.»
Borta vid den vackra Sjöängen var allt som för 3 år sedan. Tiden tycktes ha stått stilla. Vännen Fenger funno de dock ej där. »Har gått till Sjöstugan för att få sin aftonvard», upplyste Rättar-Anders.
Men sitt staffli hade han lämnat kvar med den nu nästan färdiga taflan. Varm och lefvande i färgen, stämningsfull och fin i uppfattningen — ett verkligt konstverk!
»Så fick han ändå sent omsider sin »aftonstämning», den hygglige pojken.»
»Nej, Carl, det var icke han, det var du, som fann den — den där kvällen — du minns.»
»Det gör detsamma», sade den hederlige kaptenen, »hufvudsaken var, att han härigenom fick sin 'gnista' tänd. Ty detta är ett konstverk, gumma lilla, det begriper till och med jag!»
- 707 -
Källa: Project Runeberg ·