Sida 255
Veckans porträttgalleri
HVAR 8 DAG
Malm såg detta med nöje. Han tyckte om denne hurtige och arbetsamme unge man och önskade gärna att de skulle bli ett äkta par. Och Axel arbetade oförtrutet för att få så goda inkomster, att han kunde gifta sig.
Sålunda hade eit par år förgått. Di kom på nyåret underrättelsen, att Malms syster blifvit sjuk och bad få hjälp af Hanna. Hon for således dit och var borta nära tre månader.
Under hennes bortovaro fortsatte Axel sina täta besök hos Malm, och mången vinterkväll sutto de och språkade till sent på natten. Axel lyssnade med intresse till Malms berättelser från sitt långa och skiftesrika lif.
En afton frågade Malm, hvarför Axel var så bedröfvad. »Gick inte arbetet bra?»
»Jo, det fattas ej, men. uppriktigt sagdt, så längtar jag efter Hanna. Hon har blifvit mig mycket kär.»
»Ja, jag har nog märkt det.»
»Jag har länge tänkt säga det åt farbror, men det har ej burit så till, och så ville jag först ha litet bättre inkomster. Nu förtjänar jag så mycket, att jag kan gifta mig, och jag är glad åt att nu ha sagt detta åt farbror.»
»Ja, min käre Axel, jag har länge sett och förstått, hur du ville ha det, och jag är glad åt det, om du bara alltjämt sköter dig såsom nu och är lika arbetsam.;>
»Tack, farbror! Och jag skulle arbeta dubbelt så mycket, om jag hade Hanna. Men ...»
»Nå, hvad är det för 'men'?»
»Jo, jag vet inte, om hon vill ha mig.»
»Det blir ju bäst att fråga henne.»
»Man vill inte gärna göra det utan att vara säker på att ej få en korg. Jag tror nog, att hon tycker om mig, men så kan det vara långa tider, som hon inte tycks fråga efter mig ett dugg. Så var det nu, innan hon for. Jag hade annars tänkt tala med henne då.»
»Alldeles som hennes mor», sade Malm med en tankfull och vemodig blick ut i rymden. »Hon är sin mor upp i dagen. Litet excentrisk, hängif-ver hon sig uteslutande åt det som upptar hennes tankar. Men icke nyckfull, nej, nej, tvärtom trofast »
»Så har jag också trott, men jag förstår henne inte alltid.»
»Det blir väl bra med det, min gosse. Och jag kan gärna säga dig. att hon älskar dig. Jag lockade ur henne den bekännelsen, innan hon reste, för jag vill ha uppriktighet.»
Och Äxel blef stormande glad åt denna underrättelse.
De talade länge om detta ämne, som intresserade dem högeligen båda två, och Malm förklarade, att Axel ej behöfde oroa sig för bosättningen, ty han, Malm, hade, alltsedan han för 10 år sedan fick pension, ej behöft använda ett öre däraf, ty han hade förtjänt sitt uppehälle med renskrifning, öfversättningar, resebeskrifningar o. d. för åtskilliga tidningar. »Pensionen blir Hannas hemgift», slutade Malm.
t •
*
Tiden nalkades, då Hanna skulle komma hem igen. Det var en härlig vårdag, dà kamrer Malm och Axel återigen sutto och språkade. Malm gick oroligt af och an på golfvet, slutligen satte han sig i sin bekväma hvilstol och försjönk i djupa tankar en stund.
»Det är en sak, som jag vill tala med dig om, min käre Axel», sade han slutligen och började
att återigen gå fram och tillbaka på golfvet. »Det är nog det rättaste, att jag säger dig allt, innan du träffar Hanna igen. Ser du», fortsatte han efter en stund, »Hanna är icke min dotter.»
Axel såg öfverraskad ut, men svarade att han höll af henne för hennes egen skull, fastän det nog var tråkigt, att hon ej var farbror Malms dotter.
»Ja, visst är det så. Jag skulle ju ej heller önskat högre, än att jag varit hennes far. Men eftersom det väl ändå går därhän, att hon blir din hustru, sä bör du känna hennes historia, först som. sist. Jag måste då börja med att berätta min egen till en del».
»Du vet», började den gamle berätta, »att jag haft ett ganska omväxlande lif. Min far var fanjunkare vid artilleriet i Göteborg och gaf mig mycket god uppfostran. Men jag ville ut i världen. Jag blef sjöman och har seglat på alla haf och varit i många främmande länder, som du vet. Men så tröttnade jag på det och kom på handelskontor, först i London sedan i Spanien. Jag förtjänade bra, men lefde upp det dumt nog. Så blef jag tillbjuden en plats hos en af min principals kunder här i Stockholm såsom korrespondent, och jag antog platsen, ty jag kunde ju flera språk. Och jag tyckte också, att det skulle vara roligt att komma hem till Sverige igen. Jag var dessutom 45 år gammal och borde bli stadig.
»Och så kom jag hit och fick det mycket bra. Blef med tiden bokförare hos firman, och de kallade mig kamrer, gu'bevars.
»Jag inackorderade mig i ett pensionat på Ladugårdslandet. Där bodde äfven Hannas mor och några till. Hon hette Ester Wiberg och var anställd vid en af våra större fotografiska atelierer. Det var den älskligaste människa jag vet; nå ja, hon och Hanna likna hvarandra som två bär. Jag blef allvarligt och uppriktigt kär i henne. Jag var då i min mannaålders fullaste kraft, och du skall icke bedöma mitt yttre, sådan jag nu är. Vi säll-skapade mycket med hvarandra, sympatiserade i allt, ja, ja, det var en lycklig tid.
»Vi förstodo båda, att vi älskade hvarandra, fastän vi icke talade därom. Jag ville icke, liksom du nu, säga något, förrän jag kunnat spara ihop till bosättningen och fått högre lön, som jag blifvit lofvad. Men hennes lifliga natur hade svårt att fördraga denna väntan, och därför blef hon ofta rent af ovänlig mot mig. Det blef missförstånd mellan oss ibland; jag drog mig då tillbaka, tyckte mig vara en narr, som kunde tro, att en 27 års flicka skulle bli kär i en 47 års karl, och så förbittrade vi lifvet för hvarandra. Men så blef det bra igen, tills nästa missförstånd uppstod. Det var en nervös otålighet hos henne, som jag först senare förstod.
»På detta sätt förflöto två år. Jag hade nu så ställt för mig, att jag kunde gifta mig, men under tiden inträffade en annan händelse.
»Pensionatet fick en ny inackordering, Lotten Ågren, jämnårig med Ester. De bleivo genast mycket goda vänner, och Ester visade mig därefter mer och mer likgiltighet, utom ibland då den gamla vänskapen för mig lågade upp igen. Hon tyckte kanske då, att hon gjort mig orätt och ville liksom godtgöra det. Det var allt ett fel af mig att icke då gripa tag i den lycka, som räcktes mig. men jag hade blifvit misstänksam, och det afgörande ordet kom aldrig öfver mina läppar. Jag har bittert ångrat det.
• Ester var stolt, hon kände sig förnärmad, efter hvad jag sedan fick veta, och kunde icke förmå
— 244 —
Källa: Project Runeberg ·