Sida 256
Veckans porträttgalleri
GAMLE KAMRERN
sig till något tillmötesgående. Och då slöt hon sig desto häftigare till Lotten, liksom för att visa mig hur mycken ömhet hon längtade efter. De blefvo riktigt kära i hvarandra, kysstes och smektes som skolflickor, men det passade icke riktigt bra för kvinnor af deras ålder.
»Det gjorde mig ondt om henne, och jag önskade ifrigt att godtgöra min försummelse. Men hon undvek mig alltid, och med sin excentriska natur hängaf hon sig slutligen så fullständigt ät sin kärlek till Lotten, att hon knappt hade tanke för något annat.
»Närmare två år hade gått på detta rätt. Firman, vid hvilken jag var anställd, hade engagerat en ny resande, och jag var dum nog att rekommendera fru Linds pensionat åt honom. Han åt middag där, men bodde där ej. Det var en vacker karl, en riktig kvinnotjusare. Han hade något rent af fängslande i sin blick, något hypnotiserande. För stackars Ester blef det olyckligt nu, hon drogs till honom mot sin vilja, hon gick som i ett feberrus och glömde Lotten och allt för honom. Lotten och jag blefvo oroliga och försökte skilja dem åt, men det hade motsatt verkan.
»Det blef till slut alldeles olidligt, och han hade varit här endast en månads tid, då jag lyckades förmå min principal att skicka ut var Adonis på handelsresa.
»Men samma dag han for, försvann också Ester. Du kan tänka dig min och Lottens förtviflan. Vi trodde, att hon följt honom. Dagen därpå kom hon emellertid tillbaka, men i hvilket tillstånd! Febersjuk, förkyld, förbi. Det var ohyggligt. Jag förstod, hur det var, och sörjde djupt. Hon låg till sängs en vecka, och när hon kom upp igen, beslöto hon och Lotten s:g för att flytta.
»De hyrde en liten treflig dublett litet längre upp här på gatan, i hörnet. Nå, tänkte jag, det är kanske bäst så. Jag besökte dem där rätt ofta, och de voro mycket vänliga och snälla emot mig. Men det var i alla fall ej som förr. Ester hade blifvit dyster, ett svårmodigt uttryck hade kommit i hennes ögon. Ofta såg hon ängslig och förskrämd ut. När våra blickar möttes, hade hennes ögon ett så bedjande uttryck, att de kunde röra en sten.
»En tid därefter förkylde sig Ester igen, fick hålla sig inne ett par veckor och var hes länge efteråt. Under tiden hade vår resande öfvergått till en firma i Göteborg. Vi ha sedan aldrig hört af honom.
»Ester tog denna underrättelse ganska likgiltigt, såsom det tycktes, men från den stunden var hon dock icke lik sig längre.
»Jag mötte Lotten en gång på gatan, och lyckades då förmå henne att omtala, hur det var, och att Ester trots sitt visade lugn var gränslöst förtviflad, ty hon väntade att bli mor. Den skurken, hade bjudit henne på fäst — champagne .... Ah man kan bli ursinnig, när man tänker på det!
»Emellertid var här ingen tid att förlora. Jag följde med Lotten hem till Ester och sade henne, att jag visste allt och bad henne att bli min hustru.
Hon skulle aldrig få höra ett förebrående ord från mig, och jag skulle erkänna barnet som mitt. Ja, ja, jag kan inte berätta allt, nog af, hon insåg, att detta var det bästa, och så blefvo vi gifta.
»Från denna stund blef Ester densamma som fordom. Vi voro nöjda båda två, ty vi hade lofvat att glömma det skedda. Ytterligare ett rum och kök blefvo sammanslagna med den dublett, som Ester och Lotten hade, och det .blef vår 'våning'. De bodde för sig och jag för mig. Ett egendomligt äktenskap i sanning !J
»Och så kom lilla Hanna till världen. Det var rörande att se, hvilken gränslös kärlek Ester slösade på sin lilla. Och, eget nog, så förde detta barn Ester och mig närmare hvarandra. Vi kände båda, att vi, trots allt, i grunden älskade hvarandra innerligt, och att den dag skulle komma, då vi fullt skulle tillhöra hvarandra. Detta blef oss tydligare, när Lotten flyttade till Upsala, hon hade blifvit transporterad till därvarande telegrafstation.
»Men människan spår och Gud rår. Jag hade nu en gång kommit för sent och därvid blef det.
»Ester förkylde sig igen, fick svår hosta, stickningar i halsen, och, fastän vi genast vände oss till läkare, kunde intet göras. Det var struplung-sot. Oron för att vi skulle skiljas gjorde, att isen brast mellan oss, och det fins ej ord att beskrifva, hur innerligt lyckliga vi sedan voro.
»Då först förstod jag djupet af hennes varma kärlek. Hon omtalade, hur olycklig hon hade känt sig öfver, att jag ej för längesedan friade till henne hvilket gjorde, att hon såg sig försmådd och trodde, att jag bara lekt med hennes känslor. Därför slöt hon sig så lidelsefullt till Lotten för att liksom finna ersättning för den kärlek, som hon gått miste om från mig.
»Esters sjukdom grep omkring sig med en förfärande hastighet. Och allteftersom döden närmade sig, slöto vi oss närmare till hvarandra liksom fiir att häjda dödens makt. Det var en sublim känsla, som öfverväldigade oss, att vi icke kunde skiljas och att vi skulle finna hvarandra igen i ett lif efter detta.
»Med all sin sorg och oro var dock denna den lyckligaste tiden af mitt lif. Men den var kort. Innan lilla Hanna var årsgammal, dog hennes mor i mina armar. *
»Jag behöfde icke lofva henne att sörja för den lilla; hon visste, att jag skulle göra det för hennes skull. Och jag har gjort det så, som jag skulle ha gjort det för mitt eget barn. AH min varma kärlek till Ester har öfvergått till hennes lilla dotter. Nu är jag gammal, nu får du fortsätta.»
Rörd fattade Axel den gamles hand. Detta handslag innebar ett löfte, som tryggade Hannas framtid.
* • *
Några år därefter dog kamrer Malm, glad öfver att ha främjat Hannas lycka och därmed ha hedrat moderns minne.
— 245 —
Källa: Project Runeberg ·