Sida 393
Veckans porträttgalleri
HVAR S DAG
på samma sätt, George. Jag menar att svälja knifvar och sådant där!»
»Nej, nej», svarade styrmannen.
»Och om ni kunde få er hustru att fara hem med tåg från Summercove, George, så kunde vi få lite' frid och lugn», tillade den andre.
»Hon skulle aldrig förlåta mig. om jag både henne därom», sade styrmannen, »det får ni befalla benne då, kapten.»
»Det vill jag inte göra, George,» blef kaptenens bestämda svar. »Så behandlar jag aldrig en dam som är ombord på mitt fartyg. Jag hoppas, att jag vet hur jag skall uppföra mig, om jag också äter med knif.»
»Glöm det där», sade styrmannen och rodnade. »Vi få väl vänta och se hvad som händer», tillade han hoppfullt.
De tre följande dagarne timade intet särskildt, men grälet mellan parterna — på männens sida lika làtsadt som uppriktigt å fruntimrens — blef allt värre. Det var tydligt, att damerna föredrogo det framför hvarje annan förströelse som lifvet ombord kunde erbjuda, och eftet ett hysteriskt utbrott, hviket hela besättningen med stort intresse åhörde, hade de båda männen en sammankomst för att diskutera om ett kraftigt böte nedel för det onda.
»Det blir värre och värre», sade kaptenen ångerköpt. »Vi bii ett åtlöje för hela besättningen, innan de sluta. Det är ännu en dag, innan vi komma till Summercove och så ligga fem eller sex da'r där och åtminstone fem tillbaka igen.»
»Det blir mord innan dess», sade styrmannen och nickade på hufvudet.
»Om vi bara kunde skicka hem dem bada med tåg», fortsatte kaptenen.
»Det är dyrt», menade styrmannen.
»Det vore det värdt», svarade den andre.
»De skulle inte göra det», sade styrmannen, »inte nägon af dem.»
»Ja^ har sett fruntimmer vara i gruff förut», sade kaptenen, »men då kunde de komma ifrån hvarandra. Det är just olyckan, att de äro innestängda på den här skutan.»
»Om vi skulle påstå, att fartyget inte är sjö-dugligt längre», föreslog styrmannen.
»Då skulle de hänga sig fast vid oss värre än någonsin.»
»Ja, ja, j ig tror det», återtog styrmannen. »Men de skulle säkert ge sig i väg fort nog, i fall vi finge ett fall af smittkoppor eller något sådant där ombord.
Kaptenen mumlade bifall.
»Det vore värdt att försöka», sade styrmannen. >Vi ha låtsat gräla. Just som vi nu gå in i hamnen, så låta vi en af besättningen, pojken om ni så vill, låtsa att han har smittkoppor.»
»Hur skall han då bära sig åt?» frågade kaptenen hånande.
»Det blir min sak», genmälde den andre. »Jag har en idé om, hur vi ska' bära oss åt.»
Efter någon tvekan gaf kaptenen mot bättre vetande sitt bifall, och dagen därpå, när passagerarne stodo på däck betraktande Summercove's lilla hamn, kom kocken hastigt uppskyndande och meddelade kaptenen något.
»Hvad?» utropade den senare. »Dumheter!»
»Hvad står på?» frågade mrs Bunnett och vände sig om.
»Kocken här har fått i sin] skalle, att pojken har smittkoppor», sade kaptenen.
Båda kvinnorna uppgåfvo ett svagt rop.
»Dumheter», sade mrs Bunnett hvit i ansiktet.
»Prat», sade mrs Fillson och vred nervöst sina händer.
»Dä' bra, mum», sade kocken helt lugnt. »Ni vet det bäst naturligtvis, men jag var en gång ombord på en bark, där dom gingo duktigt, och jag tror, att jag borde känna igen dom, när jag ser dorn.»
»Ja visst, och nu tror ni att allting är koppor», sade mrs Bunnett ängsligt.
»Godt och väl. mum», sade kocken och slog med händerna. »Vill frun komma ner och se på honom kanske?»
»Nä-äj!» skrek mrs Bunnett till och for ett par steg tillbaka.
»Vill ni komma ner och se på honom, kapten?» frågade kocken.
»Du stannar där du är, George», befallde mrs Bunnett i gäll ton, när hennes man tog ett steg framåt. »Gå längre bort, kock »
»Och håll munnen, när ni kommer i hamn», sade styrmannen. »Gå inte och babbla ut det öfver hela sta'n, annars få vi ingen som vill arbeta åt oss.»
»Nej. visst, nej visst», sade kocken och aflägsnade sig. »Jag är inte rädd för dom — jag har nog smittat tolk men jag har aldrig fått dom själf.»
»Jag önskar verkligen, att jag vore ifrån det här förfärliga fartyget», sade mrs Fillson nervöst. »Inte annat än obehag. Hur länge dröjer det, innan vi äro inne i Summercove, kapten Bunnett?»
»Halfann' timme, tänker jag», svarade skepparen.
Båda damerna suckade ängsligt och gingo så långt akterut som möjligt, hvarifrån de ifrigt spanade efter hamnen, som så småningom blef allt mer synlig.
»Jag far tillbaka med tåg», sade mrs Bunnett. »Det är verkligen skamligt, att man skall få sin fritid förstörd sa här.»
»Det är ju en sak som vi inte kunna rå för», svarade hennes man i medlidsam ton.
»Du får ge mig litet pengar», fortsatte hans fru. »Jag tar logi i sta'n ett par dagar, tills jag får se hur det går.»
»Det vore bättre, om du fore direkt hem», sade kaptenen.
»Nonsens», svarade frun skarpt. »Antag att du blir sjuk själf, så måste jag ju vara här för att se till att du blefve skött. Jag är säker om att mrs Fillson inte ämnar sig hem.»
Mrs Fillson räckte sin hand till mr Fillson och svarade, att det gjorde hon visst inte.
»Det skulle lätta vårt sinne, om ni ville resa», sade styrmannen, talande för båda.
»Nå, i hvarje fall resa vi inte på ett par da'r», sade mrs Bunnett med en nästan vänlig blick till mrs Fillson.
I följd af denna förklaring och de båda damernas uttryckliga begäran försågo de båda männen, ehuru mycket mycket ogärna, dem med pengar.
»Säg inte ett ord om det i land, kom i håg det», sade styrmannen undvikande sin förmans harmsna blick.
»Men vi måste ha en läkare», sade mrs Bunnett.
»Jag känner en läkare här», svarade styrmannen, »det ha vi redan ställt om.»
Han gick något åt sidan för ett litet privat meddelande till kaptenen, men denne herre var inte i humör att konversera, och en dyster tystnad lade sig öfver fartyget, tills de lågo förtöjda vid Summercove och damerna med sitt bagage i förväg begåfvo sig af till sitt logis. De skickade bud en timme därefter att de funnit ett bra sådant, mycket snyggt och komfortabelt, men att det var något dyrare än de ämnat betala. De bönföllo
- 382 -
Källa: Project Runeberg ·